Svårigheterna med att förespråka cannabislegalisering i Sverige

Det var hyfsat svårt att missa att Miljöpartiets försvarspolitiske talesperson, Anders Schröder, anordnade ett seminarium om Sveriges narkotikapolitik i november förra året. Två veckor innan seminariet skickade han ut inbjudan och morgonen därpå hade en storm blåst upp i svenska medier. Rubrikerna på många svenska nyhetssajter berättade att någon i riksdagen vill legalisera cannabis. Lokaltidningar citerade förvånade Miljöpartister och till Ekot sa partiets dåvarande socialpolitiske talesperson att partiet inte vill legalisera. Inom legaliseringsrörelsen var upphetsningen så stor att vissa höll på att självantända.

Allt detta trots att det inte handlade om ett förslag. Under rubriken ”Bortom repressiva åtgärder – alternativ för att motverka skadorna av narkotika” skulle några av Sveriges främsta narkotikaexperter diskutera forskningsläget kring sprutbyten, injektionsrum, avkriminalisering av drogbruk och cannabislegalisering.

“Jag tycker kanske att folk åt alla möjliga håll är lite väl taggade över att jag tycker att man ska ha en vetenskaplig, evidensbaserad diskussion,” säger Schröder när vi träffas i riksdagen en månad efter seminariet.

Huvudargument för cannabislegalisering är att det kan underminera gängkriminalitet. Försvinner den svarta marknaden förlorar gängen sin största inkomstkälla. “Det handlar egentligen om hur vi minskar skadorna av narkotikaanvändning, och då inte bara skador på brukaren utan även skador på samhället som en följd av en kriminalisering,” säger Schröder. Samma motiv ligger bakom att Kanada legaliserar cannabis i juli i år. Schröder tycker att det åtminstone är värt att prata om i Sverige.

Det visade sig att Miljöpartiet inte alls vill förknippas med sådana samtal.

Schröder har omskrivits som ett av Miljöpartiets framtidsnamn. Efter att Bodil Ceballos blivit EU-parlamentariker hamnade han, bara 24 år gammal, överst på Miljöpartiet i Gävleborgs valsedel till riksdagsvalet 2014. Han blev deras enda ledamot.

På frågan om seminariet kan ha påverkat partiets förtroende för honom svarade han: “Jag tror att folk känner mig tillräckligt bra för att det här inte ska ha någon större påverkan. Sen kanske enskilda är sura, men det finns alltid något nytt att vara upprörd över nästa vecka.” Åtta dagar senare kom beskedet att Miljöpartiets distriktsombud i Gävleborg röstat ner honom från plats två till plats sex på sin lista till riksdagsvalet 2018.

Det var längesen någon i riksdagen lyfte frågan om laglig cannabis innan Schröder. Utöver en försiktig Twittertråd av Hanif Bali (M) tidigt 2017 var det 2012, när William Pätzell (politisk vilde) frågade folkhälsominister Maria Larsson (KD) om hon skulle starta en utredning om cannabislegalisering. “Jag avser inte att ta initiativ till att starta en utredning om att legalisera cannabis,” svarade Larsson. Under 2011 respektive 2013 formaliserade Liberalernas ungdomsförbund (LUF) och Centerns ungdomsförbund (CUF) att de skulle propagera för att cannabis ska säljas lagligt – men effekterna av det har inte nått riksdagen.

Efter valet 2014 hoppades legaliseringsrörelsen egentligen på en helt annan riksdagsledamot, Centerpartiets migrationspolitiska talesperson Johanna Jönsson. Hon var ordförande i den nu avvecklade Stureplanscentern, en avdelning inom Centerpartiet som bland annat var positiv till laglig cannabis av liberala skäl och ur folkhälsosynpunkt. När det var klart att Jönsson valts in i riksdagen fick hon Aftonbladets sedvanliga vem-har-knarkat-enkät. Hon var en av två svarande som var positiv till cannabislegalisering och själv hade testat drogen.

“Just nu mår jag mest illa över att jag inte vet vad de kommer skriva,” skrev hon på sin blogg efter att Aftonbladet intervjuat henne. “Jag kan redan se riktigt jobbiga rubriker framför mig.” Inlägget fortsätter med att Jönsson skriver att hon inte kommer driva legaliseringsfrågan i riksdagen. “Jag vet att jag gör många besvikna genom att skriva det. Dock är sanningen den att det finns andra frågor som jag både brinner starkare för och som jag kommer ha lättare att faktiskt få med mig andra på. Det är också så att Centerpartiet tagit tydlig ställning mot en legalisering och jag kommer att vara en del av Centerpartiets riksdagsgrupp.”

Tidningen porträtterade inte Jönsson som en klotögd knarkare. Hennes bloggtext vittnar däremot om hur stigmatiserat cannabis är i Sverige, både i politisk och privat kontext.

Jönsson har dock engagerat sig i narkotikapolitiken under mandatperioden och lämnat in två motioner om skademinimering, men cannabisfrågan var egentligen aldrig aktuell för henne. “Det var migrationsfrågorna jag ville bli talesperson för när jag kandiderade,” säger hon. ”Jag tror att folk kopplade ihop mig med [cannabis]frågan just för att jag var ordförande för Stureplanscentern.”

I stället förklarar Anton Sauer, förbundsstyrelseledamot i CUF, hur det är att vara legaliseringsförespråkare. “Det är en svår fråga att lyfta och det är en svår fråga att driva. När man väl driver den blir man direkt stämplad som knarkliberal, ungdomsförbundare, mindre kunnig.”

De politiker som förespråkar cannabislegalisering i Sverige sätter mycket på spel. Oavsett om man har liberala eller skademinimerande motiv riskerar de sitt anseende och förtroende, och det skulle göra det svårt att driva annan politik. Alla vet det här, men i Schröders fall blev det tydligt att svensk politik inte ens är redo att ha en diskussion om andra policyförslag rörande droger.

För politiskt oberoende aktivister är läget inte heller oproblematiskt. Wally Johnson vet kanske bättre än någon annan vad det innebär att vara förknippad med cannabislegalisering. Som talesperson för Avkriminalisera Cannabis (AKC), en diskussionsgrupp med nästan 30 000 medlemmar som vill normalisera, avkriminalisera och ytterst legalisera cannabis, är han rörelsens ständiga ansikte och röst. I samband med Schröder-nyheten debatterade han i både P1-morgon och Aftonbladet TV. Tidigare under hösten 2017 syntes han som arrangör för Nordic Cannabis Conference i Malmö.

Att ständigt figurera i legaliseringsdebatten har gjort honom omöjlig i vissa sammanhang. “Jag har bränt alla broar för att få ett vanligt jobb,” säger Johnson, som försörjer sig som komiker, frilansande filmare och evenemangsvärd åt hälsoentusiasterna i Toughest. Men trots alieneringen tycker han att det har varit överväldigande positivt att representera AKC. “Vi har nått vårt mål kan man säga. Varje vecka är den en ny artikel; varje månad är det någon ny politiker som säger att vi kanske borde se över vår narkotikapolitik.”

Majoriteten av riksdagspartierna driver emellertid en restriktiv linje med målet att Sverige ska bli narkotikafritt. Bara Vänsterpartiet har i sitt partiprogram att avkriminalisera bruket; inget parti vill legalisera cannabis. Men den hårdföra politiken har börjat luckras upp – till stor del på grund av ungdomsförbunden. Liberalerna har nyligen bytt spår till att verka för skademinimering efter påtryckningar från LUF. Miljöpartiet gick förra året motvilligt med på Grön ungdoms förslag att förespråka försök med injektionsrum.

Under partistämman i slutet av september fick CUF igenom att Centerpartiet ska utreda lagen om kriminalisering av eget bruk. “Vi driver på partiet väldigt hårt,” säger Sauer. “Vi är i ett läge där vi har alldeles för många som gått den gamla skolan, där allt som berör narkotika leder till dödsfall och sjukdom. Det är så klart väldigt synd men vi ser att det rör på sig.”

Även om det politiska klimatet långsamt öppnar upp för skademinimerande policys är uppfattningen fortfarande att cannabis är skadligt för allt och alla och en inkörsport till tyngre droger. “De länder som har öppnat upp för den här typen av legaliseringstänkande, de har snarare fått ännu större problem sedan,” sa justitieminister Morgan Johansson till Sveriges radio angående Schröders seminarium. “Eftersom en större grupp provar narkotika, får problem med cannabis och sedan går vidare till annan typ av narkotika. Jag skulle nog säga att den linje vi har valt är den mest effektiva.”

Cannabislegalisering är fortfarande för absurt för riksdagspartierna. Nästan vad som helst hade varit lättare att smälta. Miljöpartiet hade förmodligen haft mer sympati för Schröder om han släppt in en förgiftad utter från Östersjön i riksdagens kammare för att demonstrativt självdö framför talarstolen.

“Schröder-incidenten” väckte om inte annat intresset för svensk narkotikapolitik och diskussionen har, åtminstone tillfälligt, högre i tak. Effekterna av både kriminaliseringen av eget bruk och cannabislegalisering har vädrats i medierna, inte minst i Svenska Dagbladet som inledde artikelserien “Den ifrågasatta drogpolitiken”. Det är ett steg framåt, tycker Schröder, som i oktober lämnade in en motion som yrkade på mer skademinimering och en utvärdering av kriminaliseringen av eget bruk. “Vi kan inte veta säkert vad effekterna ska bli så därför tycker jag att diskussionen är viktigare, just att få upp den och avdramatisera den. När vi väl får till en välfungerande diskussion kommer vi också landa i bättre politik på sikt.”

I nuläget är det osäkert på vilken nivå han kan delta i den diskussionen. För att han ska komma in i riksdagen efter valet krävs en saftig personvalskampanj som genererar personröster. Men det kan bli svårt. Enligt en undersökning i Svenska Dagbladet tycker 88 procent av de tillfrågade att visionen om det narkotikafria samhället är bra. Till Schröders fördel är att bara 75 procent av Miljöpartiets väljare som tror på ett narkotikafritt samhälle, dessutom har Gävleborg haft stora problem med narkotikarelaterade dödsfall de senaste åren. Om det inte blir riksdagen för Schröder har jag hört att positionen som talesperson för Avkriminalisera Cannabis blir ledig efter valet.

Theo Hagman Rogowski finns på Twitter