Annons
tv

RIP 'Girls', tv-serien som nästan alla missförstod

Karaktärerna i Lena Dunhams HBO-produktion kanske inte hade så mycket självkännedom, men det hade i alla fall serien.

av Katherine Gillespie
2017 04 18, 3:49pm

Den här artikeln publicerades ursprungligen på VICE Australien.

I söndags kom det allra sista avsnittet av Girls, Lena Dunham-serien som du älskade att hata eller kanske ännu troligare aldrig tittade på. Så nu känns det som en perfekt tidpunkt att uppmärksamma att seriens största snedsteg var dess namn. Jag menar hallå? Ett så dåligt och missvisande namn. En serie som heter Girls som handlar om fyra vita tjejer. Varför?

Namnet gjorde att vi alla gjorde samma inkorrekta antagande – att Girls var ett försök att rättvist skildra alla singelkvinnors varierade liv i generation y. Misslyckandet var oundvikligt – som många andra mycket mer kvalificerade än jag redan poängterat är realism något som saknas i en serie som utspelar sig i New York om fyra av de vitaste människorna någonsin.

Det som är irriterande med namngrejen i efterhand är att det aldrig var Girls avsikt att återspegla verkligheten. Serien hade svårt att ses som ett realistiskt drama om unga kvinnor i storstan eftersom den helt enkelt inte var det. Den såg sig faktiskt som en komedi – en satir om hur livet kan se ut för en privilegierad amerikansk tjej i medelklassen. I det avseendet var det finkulturellt. Det är konstigt och synd att vi aldrig uppfattade den så.

För att förtydliga, jag är Girls målgrupp – en ung, vit, högskoleutbildad tjej med vänner som också är tjejer. Lena Dunham har förmodligen ett foto av någon som ser väldigt mycket ut som jag fastklistrad på en moodboard på sitt kontor, bredvid ett citat från en Taylor Swift-låt och några helande kristaller. Så ja, jag är ett fan av serien. Inte för att jag anser att dess existens var en banbrytande feministisk seger, för det var den inte. Inte heller för att jag blir frustrerad av att Dunham har varit under kritikernas förstoringsglas mer än någon annan showrunner någonsin. Jag antar att jag från början drogs till Girls eftersom den verkade representera min erfarenhet av världen, men vad som faktiskt fick mig att älska serien var dess djupa förståelse av exakt hur begränsad den här erfarenheten var.

Girls var en skoningslös och väldigt rolig dekonstruktion av vita tjejer. Den lättsamma tonen sattes redan i första avsnittet – ett subversivt verk som gick på tv och förtjänas att ses om än i dag. Varje replik sitter där den ska. Som med många andra avsnitt i de sex säsongerna är dialogen verkligen ett snarkskratt per minut. Vi introduceras till Hannah "hennes generations taleskvinna" Horvath och hennes tre lika omogna vänner, såväl som hennes nästan-pojkvän Adam – en felfri överdriven karikatyr av "the Art Bro" som är så jävla creepy och hemsk att, ja, man kan inte annat än vilja kasta sitt sunda förnuft i sjön och ligga med honom också.

Om du på något sätt liknande kvinnorna som porträtteras skrattade du för att karaktärerna förkroppsligade dina egna allra värsta egenskaper. Men även om du inte kunde relatera till Hannah och gänget överhuvudtaget var allt kaos ändå kul att titta på. Serien behandlade sina unga protagonister brutalt och de fick nästan alltid vad de förtjänade. Vilket i princip var ingenting, även efter sex år av att ha traskat runt i Brooklyn och pratat om sina osäkerheter och urinvägsinfektioner.

När man försvarar problematisk konst är man ute på farligt vatten. Och det är sant att Girls strävade efter att vara något mer än en komedi. Den kom in på dramatikens område med varierande framgångar – vi hade bottle episodes, vilka som värst verkade komma direkt från ett kandidatprogram i kreativt skrivande. Behövde vi verkligen se Hannah knulla den där läkaren? Nä.

Men samtidigt är det få tv-serier som varit så villiga att ta risker och experimentera som Girls. I seriens näst sista säsong lönade sig den här villigheten i form av filmiska avsnitt som fokuserade på berättelserna om individuella karaktärer – lite som en amerikansk version av Skins om tjugo-nånting-åringar i stället för tonåringar. Vid det här laget hade serien insett att det fanns en gräns för den där Sex and the City-parodigrejen för unga. I stället för att ge upp pushade den vidare och försökte bli något nytt och intressant.

Nackdelen var att Girls aldrig visste hur den skulle hålla igång sin egen handling, och hade även problem med att få ett riktigt grepp om New York – majoriteten av de bästa avsnittet utspelade sig på andra platser. Inget av det här borde spela alltför stor roll, eftersom scenerna filmades med en sådan typ av detaljrikedom att de fungerade ändå. Det handlade alltid, alltid om dialogen – handlingen skars isär och förändrades, men alla oneliners förevigades.

Det var förvånande och märkligt att bevittna manusförfattarna till Girls – kanske trötta av att de ändlösa artiklarna om Lena Dunhams kroppsfett och Twitterflöde – sakta men säkert sluta att bry sig ett jävla skit. I takt med att kritiken blev mer intensiv och mer personlig hade Dunham is i magen och fortsatte trycka på gränserna. I sin bästa och sista säsong, en smart omvriden reflektion av den allra första, är seriens karaktärer hemskare än vad de någonsin varit.

Faktum är att i slutet har Girls blivit reducerat till sina två objektivt sett hemskaste karaktärer. Det är Marnie och Hannahs serie – de andra tjejerna är inte ens med i det (på ett stilla sätt chockerande) sista avsnittet. Marnie som inte lärt sig någonting alls bor med Hannah som håller på att inse att hennes impulsiva beslut att uppfostra ett barn helt på egen hand inte är helt utan sina egna konsekvenser. Williams och Dunham tjafsar med felfri tajming. Från sina selfies till sjungandet till Tracy Chapman i bilen, Williams lyckas faktiskt dra uppmärksamheten från seriens stjärna och tar konceptet om den osannolika kvinnliga protagonisten till nya höjder.

Folk som kritiserar Girls för sin brist på realism missar poängen. Vem bryr sig om Hannah inte i själva verket borde ha råd med sin fina lägenhet på sin lön som frilansskribent? Vem bryr sig om hon fick sitt jobb utan en masterexamen? Hon var inte Carrie Bradshaw – vi var inte egentligen menade att ta henne seriöst eller vara avundsjuka på hennes liv. Hennes karaktärs förmåga att överleva på en tvivelaktig charm var det som gjorde hennes så rolig att titta på.

De senaste sex åren har det varit ett vedertaget tidsfördriv att hata på Girls, att avfärda det som ett HBO-experiment, en meningslös återupplivning av Sex and the City, ett misslyckande i intersektionell feministisk representation. Det är roande att tänka på hur tjejerna i Girls skulle vara starkt kritiska till sin egen serie av samma anledning som sin publik har varit – de har ju alla studerat humanistiska ämnen. Alla av dem är så självmedvetna att de har kommit tillbaka till startpunkten och blivit rasistiska igen – det är en trop som sen dess har slipats till av Abbi och Ilana på Broad CIty, en tydligare komedi än Girls och kanske även en roligare, fast det är svårt att se hur den tidigare skulle kunna ha lyckats om det inte vore för den senare.

Det känns konstigt att säga det här om serien som gav upphov till miljontals online-artiklar, men jag är inte säker på att någon på riktigt egentligen förstod sig på Girls. Nu, sex år senare, känns det nästan för sent att uppmärksamma sanningen: att Lena Dunham fattade skämtet. Visst, tjejerna i Girls hade en fullständig avsaknad av självinsikt. Men författarna som skapade dem hade aldrig det.

Katherine Gillespie finns på Twitter.