Saker vi lärt oss av att ge LSD till delfiner

1961 samlades en liten grupp forskare vid observatoriet i Green Bank, West Virginia. Här finns världens största radioteleskop och det var här man officiellt för första gången började söka efter utomjordiskt liv. Anledningen till mötet var för att bestämma om man skulle fortsätta leta efter icke-mänskligt liv i universum eller inte. Gruppen kallade sig för The Order of the Dolphin till minne av John C Lilly, en neuroforskare som under höjden av sin karriär sysslade rätt mycket med LSD och försökte prata med delfiner.

Bara ett par år tidigare hade Lilly – som var utbildad neuroforskare – utökat sin hjärn- och medvetande-forskning till forskning på delfiner. Lilly upptäckte att delfiners hjärnor var ungefär lika stora som människans. Om de var lika smarta som människor, tänkte Lilly, skulle det vara möjligt att kommunicera med dem?

För att bättre förstå sig på sina försöksobjekt öppnade Lilly ett forskningscenter på den västindiska ön Sankt Thomas. Tillsammans med en mindre grupp kollegor skulle de bli pionjärer inom forskning av delfinkommunikation. Lillys tidigaste experiment, som bland annat publicerades i tidskriften Science, antydde att delfiner var kapabla att härma människors talmönster, och att kommunikation mellan olika arter faktiskt var möjlig.

Men det finns en risk att Lillys okonventionella metoder påverkade resultatet på avgörande sätt. Som han beskrev i en artikel från 1967: Han hade gett doser på 100 mikrogram LSD till delfinerna, vilket han hade befogenheten att göra i och med att han var en av få forskare i USA som fått tillstånd att studera drogens potentiella terapeutiska effekter.

Lilly märkte att delfiner på LSD lät mycket mer än vanligt. Han kunde mäta detta genom delfinens "driftscykel" – en uppskattning av hur många procent av en minut som en delfin vokaliserar. Förutsatt att de är lugna och inte stimuleras av yttre faktorer kan en driftscykel för en opåverkad delfin pendla hejvilt från noll till 70 procent. Med delfiner på LSD kunde driftscykeln "väldigt ofta inte gå ner till noll en enda gång."

Lilly upptäckte LSD:s verkliga effekt när en människa eller en annan delfin gick ner i en tank där det fanns en delfin som var hög på LSD. Delfinen på LSD ökade sin vokalisering till runt en 70-procentig driftscykel i tre timmar i sträck (när delfinen inte var hög på LSD ökade endast driftscykeln till ungefär tio procent). Alltså, så fort LSD-delfinen kom i kontakt med andra intelligenta däggdjur kunde den inte hålla käft.

Som Lilly senare beskrev i sin rapport gav delfinexperimenten viktiga insikter om LSD och psykoterapi, även om han misslyckades med att bevisa att han kunde etablera en meningsfull kommunikation med sina försöksobjekt. I stället kommunicerade Lilly och delfinerna på ett "tyst språk," som främst bestod av vokaliseringar och fysisk kontakt.

"De berättar för oss när de inte vill ha oss i poolen, de säger till oss när de inte vill att vi ska komma in," sa Lilly. "De visar detta genom gester, genom att knuffa och stryka sig mot en och alla möjliga typer av icke-verbalt och icke-vokaliserat språk. Det är primitivt, men det är definitivt nödvändig information för att [forskningen ska] kunna utvecklas på andra områden."

Hur gick det med LSD då? Lilly mindes ett särskilt bra resultat från hans experiment som involverade en delfin som blivit räddad efter att ha skjutits tre gånger med en harpun genom stjärtfenan. Delfinens tidigare ägare hade haft ett väldigt nära förhållande till delfinen innan denna traumatiska incident inträffade, men "efter att detta hände slutade [delfinen] närma sig människor helt och hållet." Delfinen uppvisade ett väldigt skrämt beteende och stannade alltid på andra sidan poolen så fort någon annan var i den.

Gillar du djur? Titta på The Cute Show:

Två år efter incidenten använde Lilly delfinen som ett av sina försöksobjekt och injicerade henne med 100 mikrogram LSD. "I takt med att effekterna av drogen ökade, 40 minuter efter injiceringen, kom delfinen över till mig," skrev Lilly. "Hon hade inte kommit nära mig tidigare. Hon var stilla i poolen med ett öga ovanför vattenytan och tittade på mig i ögat utan att röra sig. Det här var ett helt nytt beteende. Jag gick runt [poolen] för att se om mina rörelser skulle ge någon effekt [och] hon följde efter mig precis vid kanten av tanken. Nu kan hon komma inom en meter från mig i stället för att vara fem meter bort."

På många vis var Lillys experiment i delfinkommunikation ett etiskt och vetenskapligt misslyckande. Däremot hade hans arbete en enormt positiv inverkan på sättet vi tänker på droger, psykologi och kommunikation mellan olika arter. Numera anses delfiner vara bland de mest intelligenta varelser på jorden, delvis tack vare Lillys humaniserande inställning till delfiners intellekt. Det har lett till en rad av storskaliga projekt för att skydda dem. Även hos SETI-institutet i Kalifornien, där man forskar om utomjordiskt liv, använder man sig av Lillys tekniker. Bland annat för att ta reda på om delfiner och kommunikation med andra arter kan hjälpa forskare att utforma ett filter som kan avgöra huruvida en radiosignal från rymden har sitt ursprung från utomjordiska varelser.

Nuförtiden är forskningen kring kommunikation mellan människor och delfiner mer levande än någonsin: det finns maskiner som "översätter" delfiners vokaliseringar och man har upptäckt att delfiners vokaliseringar uppvisar en komplexitet i lika hög grad som människans språk (å andra sidan är existensen av ett delfinspråk, eller delfinesiska, fortfarande ett kontroversiellt ämne).

"Det viktiga för oss gällande LSD och delfinerna är att det vi ser inte har någon betydelse i den verbala sfären," skrev Lilly. "Meningen ligger helt i det här icke-verbala utbytet. Det är här våra framgångar har skett. Det handlar inte om vad man skulle kunna kalla rationellt utbyte av komplexa idéer, eftersom vi inte har utvecklat en kommunikation på det specifika sättet ännu. Vi hoppas på det så småningom, [men] vi accepterar all typ av kommunikation som vi kan få."

Daniel Oberhaus finns på Twitter.