FYI.

This story is over 5 years old.

flykt

En nordkorean berättar om sin flykt från 'världens bästa land'

Flykten från Nordkorea kostade honom fem år av hans liv. Jun Heo vill nu dela med sig av sin berättelse för resten av världen.
Foto: Guillaume Piedboeuf

Han minns bilarna. Chocken som drabbade honom när han såg massvis med bilar färdas ner för gator kantade av skyskrapor.

"Det var första gången i mitt liv som jag sett något sånt. På Nordkoreas gator finns det inga bilar. Det finns faktiskt nästan ingenting på dem."

Det här var tolv år sedan, men Jun Heo pratar om det som om det vore i går. Dagen då hela hans världsbild kollapsade. Dagen då två kinesiska människosmugglare, anlitade av hans mamma, tog honom över Tumenfloden mellan Nordkorea och Kina.

Annons

"Hela mitt liv hade jag fått lära mig att Nordkorea var världens rikaste land. Jag trodde att mitt land var det bästa i världen. Vi hade ingen aning om hur världen utanför såg ut. Sedan såg jag bilarna och alla höghus, och då förstod jag. I det ögonblicket rasade allt jag visste om världen samman."


Hur man flyr från Nordkorea


Jun växte upp i misär i Chongjin, en kuststad i nordöstra Nordkorea. 2004, när han var 13 år gammal, bestämde sig hans mamma för att fly till Kina. Ungefär ett år senare hade hon lyckats ta sig till Sydkorea. Det är det främsta målet för nordkoreanska avhoppare eftersom de kan få flyktingstatus i Sydkorea.

Det gick inte lika smidigt när Jun skulle fly. En vecka efter att han satte sin fot i Kina gömde han sig tillsammans med tio andra avhoppare i en smugglares hem nära Beijing. De fick inte lämna huset. Det var en fälla. Smugglaren kom tillbaka med beväpnade poliser. Var han en spion eller hade han bara sålt dem till myndigheterna? I slutändan spelade det ingen roll. Jun och resten av avhopparnas öde var nu i den kinesiska polisens händer.

Inom loppet av några dagar var de tillbaka i Nordkorea igen. Så ser överenskommelsen ut mellan Kina och grannen i öst. Jun skickades till ett koncentrationsläger där han sov på golvet i en fängelsecell och blev utsatt för tvångsarbete och tortyr. Där fick han lära sig att allt han hade sett Kina var en illusion. "Jag började undra om jag blivit galen. Om det jag hade sett var på riktigt. Hade allt bara varit en dröm?"

Annons

I Nordkorea kan ett misslyckat flyktförsök leda till livstids fängelse, men generellt sett undkommer minderåriga ett så hårt straff. Efter flera månader i fångenskap skickades Jun tillbaka till sin hemstad där hans pappa befann sig. Men hans liv i Nordkorea skulle aldrig bli sig likt.



Om Jun hade berättat för sina släktingar vad han såg i Kina hade han blivit fängslad för resten av sitt liv. "Jag kunde inte prata med någon om det. Den hemliga polisen övervakade mig. Varje morgon och varje kväll var jag tvungen att rapportera till dem."

Han fick inte gå i skolan längre. I tonåren fick han knappt se sina vänner. I en isolerad stad utan elektricitet blev vardagen snabbt en utdragen plåga, och på nätterna hade han svårt att sova. Det fanns knappt något att äta varken för honom eller resten av familjen. De flesta dagar tillbringade han med att planlöst vandra omkring.

"Jag minns att jag brukade klättra upp för samma berg varje dag i flera år. Det var en av de få saker jag hade tillåtelse att göra." Där uppifrån kunde han se barnen springa ut och in ur skolan han inte längre fick gå i. Där uppe, ensam på berget, började han utarbeta en plan för sitt nästa flyktförsök.

I december 2008, tre år efter att han skickats tillbaka till Nordkorea, flydde han igen. Han fick hjälp att korsa Tumenfloden. Han föredrar att inte dela med sig av några detaljer från resan eftersom han inte vill ge några ledtrådar till den nordkoreanska regimen som under 2017 ytterligare förstärkt gränsbevakningen för att hindra den hungrande befolkningen från att fly landet.

Annons

Att ta sig in i Kina var bara det första steget på vägen till frihet. Det fick Jun lära sig det den hårda vägen under sitt första flyktförsök. Den här gången tillbringade han de första månaderna efter flykten på andra sidan floden i Yanji, en stad i nordöstra Kina, nära gränsen. "Jag var i fara eftersom jag fortfarande var så nära Nordkorea. Det finns många nordkoreanska spioner i Yanji som letar efter avhoppare. Efter tre månader lyckades jag ta mig till Shanghai som var en säkrare plats för mig."

I den kinesiska storstaden lyckades tonåringen skaffa sig ett jobb på en restaurang specialiserad på koreansk mat. Jun låtsades vara från Sydkorea. Restaurangen ägdes av kineser som inte kände igen hans dialekt. Han fick dåligt betalt, men för första gången i livet kunde han äta sig mätt. "Jag åt hela tiden. Jag ville testa allt."

Från Shanghai lyckades han komma i kontakt med sin mamma. 2005 hade smugglarna gett honom ett telefonnummer för att kunna kontakta henne i Sydkorea. Han glömde aldrig numret och lyckligtvis bytte hon det aldrig.

"Trots att jag hade ett jobb levde jag i konstant rädsla över att bli upptäckt och tillbakaskickad till Nordkorea. Min mamma hade det svårt ekonomiskt, men efter två år hade hon samlat ihop tillräckligt med pengar för att betala en ny människosmugglare som skulle ta mig till Sydkorea."

Med smugglarens hjälp kom Jun till Thailand. Därifrån kunde han ansöka om flyktingstatus i Sydkorea. Han tillbringade två månader i Chiang Mai och Bangkok innan han till slut kunde flyga till Seoul.

Annons

***

Foto: Guillaume Piedboeuf

Leende och nyklippt, iklädd en grå skjorta, sitter Jun och pratar med mig på engelska över en kopp kaffe. Det är juni i Seoul och solen skiner. Vi befinner oss på Teaching North Korean Refugees (TNKR), en ideellt driven skola som lär ut engelska. Jun, som samtidigt studerar statsvetenskap, har gått här i över ett år.

I dag är han 27 år gammal och långt ifrån den han var för sex år sedan när han kom till Seoul. Han skrattar och minns hur hans mamma lärde honom använda en smartphone. "Det fanns ingen elektricitet i min hemstad. Det var helt galet först, till och med nu har jag svårt att fatta att jag använder en smartphone. I mitt hem finns lampor jag kan tända och släcka. Det är som att bo i paradiset, eller i framtiden."

Hans nya liv i Sydkorea kretsar kring studierna. De sista åren i Nordkorea gav honom en enorm törst efter kunskap. "I tre år kunde jag bara se på medan alla andra gick i skolan. Jag antar att man inte uppskattar det man har förrän det tas ifrån en. Jag vet hur det är att inte få studera, och nu vill jag aldrig sluta."



När han kom till Seoul var hans utbildningsnivå långt under genomsnittet bland sydkoreanska tjugoåringar. Jun började studera via en privatskola för vuxna – Daesunginstitutet. Som flykting fick han ekonomisk hjälp för att ha råd med skolgången. Hans hårda arbete uppmärksammades, och snart beslutade skolledningen att låta honom läsa hur många kurser han ville utan extra kostnad.

Annons

"Jag insåg tidigt att livet var hårt för de flesta nordkoreanska flyktingar i Sydkorea. De bor i små lägenheter och tvingas ta osäkra anställningar. Jag ville inte gå tillbaka till ett liv i misär. Jag ville inte gå tillbaka till att vandra omkring hela dagen utan något mål. Jag hade tagit för många risker för att komma hit."

Så Jun satte ett mål för sig själv. Han ville gå på universitetet. Och inte vilket universitet som helst, utan Seouls nationella universitet – den allra bästa skolan i ett land som är besatt av utbildning och där 80 procent av alla unga fortsätter studera efter grundskolan. "Först och främst var jag tvungen att skaffa mig motsvarigheten till en sydkoreansk grundskoleexamen."



Därefter gjorde han standardproven i koreanska, engelska, matte, geografi, historia, ekonomi och politik. Alla studenter i Sydkorea som vill börja på universitetet måste klara dem. Studenterna får sedan ett betyg på en skala från ett till åtta, ju högre desto bättre.

Efter några år av studier vid Daesung lyckades Jun få en tvåa. Ett blygsamt resultat för den genomsnittliga Seoulbon, men ett mirakel för en flykting i hans situation. Intagningskommittén vid Seouluniversitetet såg detta och erbjöd honom en intervju. Det var en otrolig chans för Jun, eftersom väldigt få sydkoreaner får den äran.

"Det var den första intervjun jag någonsin gått på, och en chans till ett bättre liv. Jag talade fortfarande på nordkoreansk dialekt. Jag berättade min historia för dem, och precis innan jag gick därifrån sa jag: 'Jag gjorde verkligen mitt bästa.’"

Annons

"Om ett krig utbryter kan mina vänner dö av bomberna. Men oavsett om det är krig eller inte kommer de dö. De svälter. De arbetar 15 timmar om dagen. Ett krig kan knappast vara värre."

Det har gått några år sedan dess, och Jun håller nu på att avsluta sin examen i statsvetenskap. "Jag är lyckligt lottad. Varje dag vaknar jag med ett leende på läpparna. Men jag fick plugga hårt för att komma hit. Väldigt hårt."

Det sociala gapet mellan honom och hans klasskamrater har minskat. "Skillnaden mellan oss i början var våra livserfarenheter. Det var inget problem som inte gick att lösa. Jag är fortfarande stolt över var jag kommer ifrån. Jag har en unik historia att berätta."

Det finns dock en plats dit Jun aldrig följer med sina klasskamrater: upp i bergen. Att vandra i naturen är ganska populärt i Sydkorea, men det är inte längre någonting för Jun. "Jag hatar bergen."

De flesta människor, inte minst sydkoreaner, tenderar att vara väldigt dömande mot nordkoreaner enligt Jun. På hans YouTubekanal har han laddat upp en video där han står med ögonbindel och öppna armar på Seouls gator. "Jag är en nordkoreansk avhoppare. Vissa kallar mig för kommunist, spion och förrädare. Jag litar på er. Liter ni på mig? Ge mig en kram," står det på en handskriven skylt bredvid honom.

Även i Sydkorea, ett land som var enat med Nordkorea för mindre än 70 år sedan, tenderar folk att placera den styrande Kim-dynastin och det nordkoreanska folket i samma kategori. Många konservativa i Sydkorea är ofta emot att deras regering ska hjälpa nordkoreanska flyktingar. De misstänker att flyktingarna skickas för att infiltrera Sydkorea som spioner åt den nordkoreanska regimen.

Annons

"De som är arga över att Sydkoreas regering stödjer mig och andra flyktingar, jag tror inte de förstår."

Kim Jong-uns uppförande och Nordkoreas kärnvapenprogram skildras i medier runt om i världen, men vad vet egentligen världen om Nordkoreas befolkning, frågar han sig. Vad vet de om Kim Jong-uns verkliga offer?

"Varje dag får vi höra om Kim-dynastin och Nordkoreas utrikespolitik. Det är intressant, men vi måste också lära oss om människorna som bor i Nordkorea. Varje dag bryter man mot de mänskliga rättigheterna."



Jun förstår att det inte är lätt för internationella medier att rapportera om vardagen i Nordkorea. De flesta har inte tillgång till landet bortsett från ett fåtal som officiellt blivit inbjudna av regimen. Det Nordkorea som presenteras för dessa medier är på låtsas, säger Jun. Och det är därför han själv och andra flyktingar har ett ansvar att berätta. "För vi känner till sanningen. Vi såg och vi levde i den."

"Många människor jag möter är skeptiska till att situationen i Nordkorea verkligen är så illa. Vissa kan inte tro det. Men det är sant. Människor svälter ihjäl varje dag. De dör för att de inte har någonting att äta. Varje dag finns det hemlösa människor som sover på golvet i tågstationer. Det är vanligt i Nordkorea. Politiker runt om i världen vill stoppa kärnvapenprogrammet och läxar upp regimen för det. Men de borde också säga åt regimen att behandla sin befolkning med värdighet."

Annons

Jun säger att han en dag ska berätta om allt han varit med om hos FN. Han måste göra det. Senare i vårt samtal erkänner han dock att FN inte kan göra så mycket åt saken. "Jag tror inte att de har någon makt över Nordkorea. De kan inte tvinga regimen att behandla sin befolkning bättre. Det är en så svår situation. Det finns inga mirakellösingar."



I skuggan av Donald Trumps twittrande och Kim Jong-uns utspel har möjligheten till ett kärnvapenkrig på den koreanska halvön uppenbarat sig. Man skulle kunna tänka sig att den explosiva blandningen av Trump och hans nordkoreanska motpart borde vara ganska obehaglig för en flykting vars familj och vänner till största delen fortfarande bor i Nordkorea.

Jun har inte haft någon kontakt med sina släktingar sedan han flydde från sin hemstad för över nio år sedan. Det vore svårt, om än möjligt, för honom att nå dem via kinesiska medlare. Kostnaden för något sånt är hög, och det kan försätta personerna man försöker nå i fara. För stunden väljer Jun att inte ta den risken.

Hotet om ett militärt angrepp från USA mot Nordkorea skrämmer honom inte. Det skrämmer honom åtminstone inte mer än den nuvarande situationen. "Om ett krig utbryter kan mina vänner dö av bomberna. Men oavsett om det är krig eller inte kommer de dö. De svälter. De arbetar 15 timmar om dagen. Ett krig kan knappast vara värre."

Samtidigt tror inte Jun att ett militärt angrepp är den rätta vägen för skapa ett enat Korea. Den nordkoreanska regimens fall måste gå via Kina. "Kina är en nyckelspelare i Nordkoreas politik. USA har inte alls samma makt i den här frågan. Den dagen Kina vill se en förändring i Nordkorea kommer förändring ske. Det är det enda sättet att befria mina vänner."

Kim-dynastins fall skulle i sig inte vara tillräckligt. "Det skulle komma en ny diktator som tar över makten." Nordkoreas politiska elit lever ett privilegierat liv, och de skulle säkerställa att den som ersätter Kim Jong-un upprätthåller systemet. "Eliten vill inte att saker förändras."

Men han tror ändå på en återförening en vacker dag. Det är tanken som driver honom vidare varje dag. Det är därför han väljer att studera nordkoreansk politik. Det är därför han vill ta en masterexamen i USA eller Australien inriktad på välfärdsfrågor.

"Jag tänker på min hemstad som den sämsta och bästa platsen i världen. Jag vill resa tillbaka dit mer än någonting annat. En dag vill jag bli en ledare för min hemstad och hjälpa människorna där ur fattigdom. Om det inte blir en återförening kan jag bli politiker här i Sydkorea istället. Men jag har inte bråttom. Jag tror jag har tio år till av studier framför mig. Jag är inte färdig än. Men jag måste åka tillbaka någon dag. Min pappa och mina vänner är fortfarande där. Jag måste hjälpa dem. En återförening skulle vara det första steget, men nordkoreanerna måste även förändra sig själva, annars kommer det aldrig ske en riktig förändring."

Den här artikeln publicerades ursprungligen på VICE Kanada