Fotografen som plåtar miljardärers sjuka lyxflygplan

Den här artikeln publicerades ursprungligen på VICE Australien

För en extremt liten del av världens befolkning är att ha några miljarder på kontot ingenting. Det är vad man betalar för ett uppköp av ett företag i Silicon Valley. Det är vad kinesiska industrijättar tjänar på att producera iPhones och fidget spinners. Det är inte direkt småpotatis, men med "bara" ett par miljarder på banken kommer man inte flyga runt världen i något annat än en Gulfstream eller Cessna, eller något annat fjantigt mindre plan.

För några kungligheter från området runt Persiska viken och ett fåtal ryska oligarker innebär det något helt annat att vara rik. Den här exklusiva cirkeln av mångmiljardärer köper stora kommersiella plan från Boeing eller Airbus och dekorerar dem med handvävda mattor, träpaneler och allt som är guld. Det är en högst privilegierad värld som det är näst intill omöjligt att få tillträde till, såvida man inte råkar vara fotograf och blir anställd av planets inredningsdesigner för att få det på bild. Det var i alla fall så det började för Nick Gleis.

Nick har gjort karriär på att fotografera superelitens flygplan. Ursprungligen tänkte han bli landskapsfotograf och blev upplärd av Ansel Adams. Att han råkade komma in på spåret att fota flygplan var nästan ren slump. Han har gjort det i över 30 år nu och har plåtat någonstans omkring 1000 plan. VICE ringde upp honom för att snacka med honom om hans nischade yrke.

VICE: Hej Nick, berätta vad det är med flygplan du tycker är så intressant.
Nick Gleis: Egentligen bryr jag mig inte om dem överhuvudtaget. Flygplan är inte alls intressanta. Jag ser inte på dem som något annat än ett transportmedel. Min passion är fotografi. Jag känner att jag kan ta mitt fotograferande till en ny nivå genom att plåta insidan av privatflygplan.

Okej. Hur då exakt?
När man går ombord ett sånt privatflygplan möts man av kvalitet utöver vad en vanlig människa riktigt kan förstå. Ett privatflygplan kan ha i princip vad som helst ombord – vad som helst ett lyxigt hus, en lägenhet eller slott skulle kunna ha. Skillnaden är att man flyger i 800 kilometer i timmen, så tyngd är absolut en viktig faktor. Du kan förmodligen inte lyfta upp ditt eget middagsbord på egen hand, men på de här planen kan man lyfta upp ett bord i vardera hand. Planet måste ha samma stämning och funktionalitet, utan att väga för mycket, med en kvalitet som man nästan behöver mikroskop för att kunna se. Det är helt otroligt.

Vi spolar tillbaka lite grann. Hur började du jobba med det här?
För ungefär 30 år sen jobbade jag på ett fotoföretag i Kalifornien. Jag var 27 år gammal då, och vi fick ett uppdrag av företaget Tiger Air som hade en Boeing 727-100 som de skulle inreda åt en privatperson. Mitt företag skulle fota den varannan vecka för att se hur det utvecklades steg för steg. Det tar ett till två år att bli färdig med ett sånt plan, och fram mot slutet behövde de bilder på slutprodukten, och det fick jag plåta.

Och därefter blev du lyxflygplanskillen?
Nej. Jag insåg att det här var en karriärmöjlighet, så jag hittade ett företag som hette Garrett AiResearch som satt på Los Angeles International Airport. Det var ett av de största företagen i världen som jobbade med att inreda flygplan åt privatpersoner. De gjorde ungefär 40 plan om året. Jag åkte ner dit och bönade och bad om jobb och resten är historia, som man säger.

Så du tjatade dig till jobbet, men du säger att du inte har något intresse av flygplan. Vad var det som motiverade dig?
Pengar.

Såklart. Jag antar att det är bra betalt?
Det kan vara det, ja. Men egentligen: Skulle du hellre villa vara en av miljontals andra bröllopsfotografer eller skulle du vilja vara en av tre fotografer som fotograferar flygplan?

Det andra alternativet. Så du har gjort det här i 30 år nu. Har du sett några förändringar gällande inredningsstil under den tiden?
Det som hänt inom flygplansindustrin är att de blivit allt mer konservativa. Överflödens dagar håller på att försvinna. Kungligheter från Saudiarabien har familjeplan som är väldigt affärsmässiga. Jag skulle säga att de är lite som insidan av en BMW. De är väldigt fina, missförstå mig inte, men de har inte riktigt samma stil som 747:orna hade på 80- och 90-talet.

Så man ser inte grejer som det där handfatet som ser ut som en jacuzzi lika ofta?
Precis. Det handfatet är gjort i havsöronsnäcka, och man ser helt enkelt inte sån typ av design nuförtiden. Det man ser i mitten är vattenkranen. Om man för handen åt höger kommer det kallt vatten; om man för handen åt vänster kommer det kallt vatten. Om man rör mitten kommer det ljummet vatten. Och hela kranen är gjord av ett stycke aluminium.

Berätta lite om världens rikaste människor.
Superrika är generellt väldigt trevliga människor. De är inte nedvärderande rövhål, som vissa amerikanska kändisar är. Ta familjen Kardashian till exempel, de är väldigt rika, men de är inte rika på det sättet som de jag jobbar med. De är fattiga i jämförelse. De rika som jag jobbar med är väldigt formella. De är väldigt privata. De är medvetna om vilka de är och de är medvetna om att alla i världen skulle vilja vara där de är. Så de brukar inte krama främlingar, men är samtidigt inte heller otrevliga mot dem.

Med det sagt är de väldigt krävande eftersom de betalar för att få det bästa. De förväntar sig resultat. Om något blir fel och de inte tycker om det kommer du få höra det från de som jobbar för dem. Ju högre upp man går desto trevligare är de, vilket återigen skiljer sig från amerikanska kändisar. Jag blir förfärad över all skit som de kommer undan med. De har ingen klass överhuvdtaget. De tycker de är värsta grejen för de flyger runt i sin lilla Gulfstream, men de har ingen aning om hur det egentligen är.

Säger du det av personlig erfarenhet?
Ja, absolut. Jag har plåtat många kändisars flygplan.

Berätta om den otrevligaste kändis du jobbat med.
Det kan jag inte. Men jag kan berätta vem jag tycker mest om, och det är nog Tom Cruise. Människorna som tar hand om hans flygplan är mina kunder, och han brukar alltid säga hej och fråga hur det är med en. Cruise är privat av sig, men han är alltid väldigt artig och tar sig tid.

Du har fått kritik för att du jobbat med människor som tjänar pengar på olika sätt som inte är etiska. Hur rättfärdigar du det för dig själv?
Jag struntar i det där, eftersom det inte är sant. The Telegraph publicerade en artikel som hävdade att jag är den utvalde fotografen för afrikanska diktatorer, men det stämmer helt enkelt inte. Jag skulle inte åka till ett land där de skulle skjuta mig, oavsett hur mycket pengar som finns där. Jag skulle inte åka till Iran eller Irak eller någonstans där jag skulle bli skjuten. Även Saudiarabien är ett väldigt stängt land. En från kungafamiljen måste godkänna mitt visum, och sen skulle de inte tillåta mig att gå runt fritt. Dubai och Förenade Arabemiraten är så pass lika västvärlden som man kan komma där. Men jag skulle inte jobba med någon galen diktator.

Trivs du med ditt jobb?
Jag är en av de mest lyckligt lottade människorna som satt sin fot på den här planeten. Jag har velat göra det här sen jag var 20, till mina föräldrars besvikelse, och jag gör det än i dag. Jag älskar helt enkelt att fotografera. Det är egentligen bara när jag fotograferar som jag verkligen känner mig lycklig.

Julian Morgans finns på Twitter och Instagram.