Quantcast
Foto: Hampus Andersson

Jag klädde mig fult på Stockholm Fashion Week för att se om jag skulle bli street style-fotad

AvIngrid Altinofoto:Hampus Andersson

Jag blev utsedd till en av de som "klädde sig bäst på Fashion Week 2017".

Foto: Hampus Andersson

För ett tag sen fick jag en uppenbarelse om att jag inte kan så mycket om kläder, trender eller hur man matchar nånting alls. Det var befriande på många sätt. Jag har klätt mig i 50 shades of gray sen gymnasiet för att slippa färgkoordinera eller sammanställa outfits som är spännande och/eller roliga. Jeans och svart tröja är min uniform. En look som i och för sig skulle kunna kallas moderiktig, minimalistisk skandinaviskt sval under förutsättningarna att ens plagg faktiskt är snygga (och dyra).

Min favorittröja i hela världen är en pyjamaströja från H&M som jag brukar bära bak och fram eftersom otroligt många tvättar har gjort passformen obefintlig men acceptabel åt fel håll. Men jag är ju inte född igår och jag bor inte under sten – jag vill tro att jag följer med i trender någorlunda bra, på avstånd. Mode känns dock många gånger som ett parti roulette för mig, det är bara att ta vilket plagg som helst från sitt familjealbum från sent 90-tal och hoppas på att planeterna står rätt och det blir en total hit.

I och med att Stockholm Fashion Week gick av stapeln förra veckan bestämde jag mig för att testa min tur och se hur lätt (eller svårt) det skulle vara att framstå som en modeikon i till synes superfula kläder.

Jag begav mig till Stockholms Stadsmission för att köpa en ny mundering i äkta fulsnygg-aura. Väl på plats insåg jag att modets lagar sannerligen äro få, det mesta går att bära och komma undan med som stilsäkert. Mitt säkraste kort för att ändå se rätt off ut blev att blanda olika stilar, plagg och accessoarer i en hemsk mix. Eftersom 90-talet länge har varit tillbaka i modevärlden siar jag att nästa era som kommer komma tillbaka i full kraft rimligtvis blir 2000-talet. Juicy Couture, små handväskor under armen, dekorativa hundar, uppfällbar telefon och muttlåga jeans. En estetik jag drömde mig bort till på mellanstadiet nersjunken i en saccosäck framför MTV.

Stadsmissionen hade varken chihuahuor eller en samsung E620, men jag lyckades hitta en väska med fuskpäls värdig att bäras av Paris Hilton år 2003. Till min stora lycka fann jag även en kortärmad skjorta med tryck som liknar det som kallas "spray can art", alltså när nån kille använder lite mallar och sprayburkar för att måla en solnedgång på savannen eller en galax klädd i moln.

Slutresultatet blev långärmad tröja, Nikeskor (sandaler?) med strumpor, bitchväska från 2003, kortärmad skjorta med tropiskt motiv, min gamla favoritaccessoar kedja i byxlinningen, urtvättat rosa hår och för korta byxor – allt uppburet med en tveksam hållning.

170901_fashion_week_03.jpg


Redan på väg mot Grand Hotel, där Stockholm Fashion Week hölls i år, kände jag hur något förändrades i mig. Med studs i skon, frisk luft i lungorna och en tropisk tight skjorta fann jag nytt självförtroende. Jag var väl inte vem som helst. Jag såg människor klädda i min vanliga look (helsvart) och förundrades över hur man frivilligt kunde klä sig så tråkigt och uniformt. Ni vet när man är utomlands och helt plötsligt får en helt otrolig skandinaver-radar. Var man än går ser man skandinaver och man börjar känna igen dem på flera kilometers avstånd. Skratt och familjär stämning uppstår när man inser och överraskar någon med ett svenskt ord följt av "Ja, jag hörde att du var svensk haha, ja. Kul! Många svenskar på den här ön eller hur? Inte alls lika mycket när jag och tjejerna var här 2011..." I kollektivtrafiken uppstod samma märkliga gemenskap, alla var klädda antingen åt helvete eller otroligt bra och nickade förstående mot varandra, vi var alla på väg mot samma mål.

Väl på plats infann sig ett lätt dos antiklimax. Var höll alla fotografer hus? Var var kändisarna? Bredvid stora ingången fanns ett litet uppbyggt valv med orden Fashion Week på, inte helt olik någon slags personalingång. Jag har aldrig varit på en modevecka förr i och för sig, men jag förväntade mig lite mer... tryck. Här gick en fotograf in, sju minuter senare kom en besökare ut. Efter att ha gått några misslyckade varv i hopp om att en fotograf skulle få upp ögonen för mig och min känsla för stil gick vi in. Tjejen i receptionen frågade om vi var där för visningen klockan 13 och vi nickade glatt utan att veta vad hon pratade om.

170901_fashion_week_11.jpg

Efter en snabb vimmelbild tagen av VICE egna fotograf tack vare bristande intresse för mig från annat håll letade vi oss in i hotellets korridorer. I kikaren hade jag goodiebags och örat lyssnade efter klirret av skål i gratisbubbel. Till min besvikelse hittade jag inget av det. Inget mingel, inga snittar och inga kändisar så långt mina ögon kunde nå.

Fint folk kommer uppenbarligen väldigt sent. Klockan ett ekade catwalken fortfarande tom och inte en enda av de reserverade stolarna hade någon på sig. En slags postapokalyptisk stämning låg som en filt över hela rummet. Lite damm dansade i en solspringa men inte en enda modell eller åskådare syntes till. Den märkliga kombinationen av guldbeklädd balsal och stolar med utskrivna A4-ark på som hämtade från en föreningslokal i Västerhaninge bidrog absolut till den konstiga stämningen.

170901_fashion_week_05.jpg


När visningen väl började gick vi därifrån – vi var trots allt inte där för kläderna. (Ett statement i sig!) Jag kände hur min stjärnstatus ökade medan jag trängde mig ur balsalen samtidigt som kön ringlade sig lång för att komma in. Jag har väl annat för mig. Annan mode att se. Andra trender att starta.

Nere i lobbyn började jag känna mig lite osäker. Hittills hade ingen uppmärksammat mig eller mitt val av outfit alls. Under hela tillställningen hade jag bara smugit runt som på en klassfest på en skola jag själv inte ens gick på. Jag hade vandrat planlöst i mina fotriktiga sandaler, väntandes på att en fotograf skulle komma upp till mig. Suttit uttråkad på en trapp och längtat efter att en modeskapare skulle göra mig till sin personliga musa. Hela dagen hade jag sett andra människor i varierande snygga kläder fotas och intervjuas medan jag stått tre steg bredvid med dålig hållning och kliande mössa. I couldn't help but wonder... jag kanske bara inte hade "DET".

170901_fashion_week_06.jpg


Väl ute på gatan kände jag att jag ville sula in handduken och bege mig hemåt. Jag såg ju inte nytänkande, cool eller fashionabel ut. Bara som nån jobbig kille i från mitt högstadium med snärtig handväska. Jag satte mig på trottoaren och surade. Var det SÅ uppenbart att jag inte hade en aning om vad jag sysslade med?

När jag till slut gjort mig redo för att gå bestämde vi oss för att ta några sista bilder. Medan jag posade mot en vägg, kisande mot solen uppstod en effekt à la Kejsarens nya kläder. Plötsligt dök fotografer upp, en efter en, och började fota mig. Jag önskar jag kunde säga att jag slängde med väskan, log ett gnistrande leende och sa "ttyl" innan jag kaxigt gick iväg, men jag stod mest kvar, kisandes och än en gång med hållning som såg ut att vara straight outta Notre-Dame.

Dagen efter gjordes en minst sagt härlig upptäckt på internet:

Skärmdump från elle.se

Där, mitt bland bloggare, modeller och artister i snygga kläder skådas en kortärmad skjorta med tropiskt motiv och en fejkad Fendiväska i len fuskpäls. Tack ELLE! Valet att inte ta med mitt ansikte på bilden smärtar lite då nästan alla andra fick vara med, men jag är inte bitter. Raka vägen in på CV:t åker en som "klädde sig bäst på Fashion Week 2017".

Så vad kom jag fram till? Att försöka slå sig fram som innovatör i modeindustrin var rätt ensamt. Det hela verkade mest bygga på tur och självsäkerhet, fejk eller äkta. Då varken Fendiväskan på min axel eller mitt självförtroende som modeikon var äkta är det kanske inte så konstigt att ingen lade märke till mig förrän jag slappnade av och var redo att gå hem. Man kan skratta år modeindustrin och dess absurditet hur mycket man vill, men att passa in och stå rak i ryggen var uppenbarligen (tänker ännu en gång på min katastrofala hållning på det här eventet) inte det lättaste. Men med en kaxig handväska och någorlunda säkra steg kan man komma hur långt som helst.

Ingrid Altino finns på Twitter.

Mer av Ingrid på VICE:

Jag testade Stockholms sämst rankade restauranger

Ett Snapchatfilter är borta för alltid och det är antagligen mitt fel

Snus eller cigg? Klubbkid eller vintage? Vad vill Tinderkillar egentligen ha?