Hur man flyr från Nordkorea

Den här artikeln publicerades ursprungligen på VICE Australien.

Vi väntar på att få möta Yeonmi Park i ett litet rum backstage på Operahuset i Sydney när en pushnotis plingar till: Nordkorea har utfört ett kärnvapenstest för sjätte gången. Den största vätebomben hittills har detonerats i en underjordisk anläggning avsedd för kärnvapentester. Jordskalv efter bomben ska ha känts av söder om den demilitariserade zonen och ända bort i Kina.

Vår fotograf tittar upp från sin mobil med höjda ögonbryn. Vi ska precis intervjua en kvinna som kommit att bli en av Nordkoreas mest uppmärksammade avhoppare, efter att hon som tonåring för över tio år sen flydde från landet till fots. Tajmingen på det här är onekligen intressant.

"Undrar om hon vet om det här?" frågar han.

Det gör hon inte.

Yeonmi leds in i rummet av sin pr-person. Hon är kort, trots höga klackar, och har ett varmt leende, även om hon erkänner att hon känner sig väldigt jetlaggad. Hon har kommit till Sydney för att tala på en politisk festival på Operahuset och redan i morgon kommer hon sätta sig på ett plan tillbaka till New York för att försöka hinna hem i tid till en föreläsning på universitet.

Medan vi sätter oss ner tar jag upp nyheten om kärnvapentestet. Hennes leende dör ut. "Vad har hänt?" frågar hon och kikar ner på min telefon. "Jag är inte förvånad. Jag menar, jag bodde ju där," suckar hon. "Världen börjar äntligen inse hur illa det är i Nordkorea. Det är nästan för sent, vi borde inte ha låtit det gå så här långt."

Relaterat: The VICE Guide to North Korea:

Det framgår tydligt att för Yeonmi är Nordkoreas senaste aggression inte bara är en nyhet eller en påminnelse om vad hon flydde från som tonåring. Det är ett hot mot familj och vänner som hon tvingades lämna bakom sig. Hon vet att några av dem fortfarande är vid liv, på grund av att regimen använt dem i propagandafilmer som producerats för att smutskasta henne.

"Alla mina släktingar är kvar, alla mina vänner, mina lärare, mina grannar. Det är mitt hem," säger hon. "Filmerna är som uppdateringar på hur mina släktingar har det. Jag hoppas nästan de gör en till film, så jag får reda på om de lever eller inte."

Jag frågar henne om hon ibland kan känna sig rädd för att hon själv eller hennes släkt i Nordkorea kan råka illa ut på grund av att hon så öppet talar ut om sina erfarenheter. De senaste åren har Yeonmi rest runt i världen och berättat om den brutala vardagen i Nordkorea och hur svårt det var för henne och familjen att fly. Hennes tal på konferensen One Young World i Irland har setts över 3,5 miljoner gånger på YouTube.

Hon vänder ner blicken mot sina knäppta händer i knät och nickar. "Ja. Titta bara på Kim Jong-un som dödade sin egen bror," svarar hon. "Han dödade sin egen bror… utan någon som helst motvilja."

Berättelsen om Yeonmis flykt har spridit sig långa vägar, och den har även blivit ifrågasatt. I grund och botten agerar den som en påminnelse om till vilka otroliga längder människor kan gå för att överleva, även under oerhört inhumana omständigheter. Som 13-åring flydde hon och föräldrarna från hemstaden Hyesan som ligger vid gränsen till Kina. De gick i Yeonmis storasysters fotspår, som då var 16 år gammal och redan hade lyckats fly.

"Från början hade vi tänkt fly tillsammans, men jag blev väldigt sjuk och ficka åka till sjukhuset… läkaren tryckte på min mage och sa att det var blindtarmen. Sen öppnade han min mage den eftermiddagen, utan någon smärtstillande medicin, och han insåg att jag var undernärd och hade en infektion där," förklarar hon. "Jag var tvungen att opereras, så det var därför jag inte kunde fly tillsammans med min syster. Så hon flydde med sin vän, och några dagar senare, efter mina stygn var borttagna, flydde jag tillsammans med min mamma."

För att försöka undvika nordkoreanska gränsvakter beväpnade med maskingevär vandrade de genom bergen och längs floden Yalu in i Kina, med "några som ville hjälpa oss" som vägvisare. Senare fick de reda på att de här hjälpsamma människorna var människosmugglare. Att få sitt öde lagt i händerna hos människosmugglare är vanligt för nordkoreanska avhoppare.

"De flesta kvinnor, runt 80-90 procent av kvinnor som flyr faller offer för trafficking, vilket är i stort sett alla," säger Yeonmi. "Min mamma såldes till en kinesisk bonde för 65 dollar, tror jag det var. Mindre än 100. Sen såldes jag för ungefär 200 dollar, eftersom jag var oskuld och ung."

Yeonmi säger att kinesiska myndigheter är stor del av anledningen till varför avhoppare far illa och att de behöver börja följa lagen. "Även om Genèvekonventionerna inte tillåter dem att göra det skickar de tillbaka avhoppare till Nordkorea," förklarar hon. "Så vi är väldigt sårbara, eftersom de som försöker sälja oss vet om att vi inte kan gå till polisen i Kina och be om hjälp."

I Kina förlorade Yeonmi sin pappa till cancer. "Han hade lungcancer i fånglägret i Nordkorea och dog i Kina," säger hon. "Jag begravde hans aska bland bergen, utan en riktig begravning eller någonting sånt, som en hund. Men han skulle ha sagt till mig att livet är en gåva, och han kämpade för det varje dag… Jag försöker komma ihåg vilken tur jag har, och hur lyckligt lottad jag är som lever."

Yeonmi vill arbeta för att befria människorna i Nordkorea. Hon säger att avsätta Kim Jong-un skulle göra mycket, eftersom man hjärntvättat befolkningen till att se på familjen Kim som gudar, men att det inte räcker. "Vi måste stötta människorna i Nordkorea så mycket vi kan. Ge dem verktyg för att kunna förstå världen… verktyg för att kunna skapa sin egen frihet. De har inte ens internet i nuläget," säger hon. "De behöver veta sanningen, de behöver veta att resten av världen inte är ondskefull. De behöver veta att amerikaner inte är hemska."

Hon jämför regimens stenhårda kontroll över spridningen av information med metoderna i 1984. "Den tar upp hur man har kontroll över språket… I Nordkorea har vi inte ord för stress eller depression. Hur kan man vara deprimerad i ett socialistiskt paradis?" Det var först flera år efter hennes flykt som Yeonmi för första gången hörde ordet "trauma".

"Det var mycket jag inte mindes. Som första dagen när jag flydde till Kina, det första jag såg var min mor bli våldtagen. Det visade sig att hon blev våldtagen två gånger den dagen, men jag minns inte det – jag minns bara den ena gången. Minnen blandades ihop, byttes ut, försvann." Hon har fått höra att allt det är på grund av traumat hon genomgick. Som många andra som flyr från Nordkorea, inklusive hennes mamma och syster som nu bor i Sydkorea, bearbetar Yeonmi fortfarande allting hon varit med om och överlevt.

Men för tillfället tänker hon främst på att komma tillbaka till New York i tid till hennes föreläsning. Tydligen räcker inte "Jag var tvungen att hålla tal på Operahuset i Sydney" som ursäkt på universitet, där hon studerar mänskliga rättigheter. Donald Trumps USA, hennes nya hem, är fortfarande väldigt nytt för henne. "Först när jag kom dit var Donald Trump mitt i sin presidentkampanj. Jag frågade folk, 'Är det här normalt? Är det så här det funkar?' De svarade, 'Det här är definitivt inte normalt…'"

"Jag sa, 'Är det jag som tar med mig diktatorerna?'" skrattar hon. "Jag hade ju precis flytt från en, varför fortsätter det här hända mig?"

Maddison Connaughton finns på Twitter