Mitt liv som internationell kokainsmugglare

Den här artikeln publicerades ursprungligen på VICE UK.

Förra året träffade jag Pieter Tritton. Han hade kommit ut från fängelset för några månader sedan där han hade avtjänat ett tolv år långt fängelsestraff. Han hade dömts efter att ha sett till att flera laster kokain kunde smugglas in i Storbritannien från Sydamerika. Diskret, lågmäld och samtidigt lite äventyrlig: "Posh Pete" (som han kallades inom kriminella kretsar) stämde inte riktigt in på bilden många kanske har av en kokainsmugglare. Han växte upp i staden Stroud i England i en medelklassfamilj och gick vidare till att studera arkeologi på Cardiff University. 2005 greps han av Interpol i ett hotellrum i Quito, Ecuador med 7,8 kilo kokain.

Nyligen släpptes hans bok El Infierno, som handlar om hur han överlevde drygt tio år i ett fängelse i Ecuador. Jag var dock mest intresserad av att veta mer om hur en random snubbe från landsbygden kom att smuggla droger över Atlanten, så vi träffades för att prata om det.

VICE: Hej, Pieter. Var du ung när du kom in på droger?
Pieter Tritton: Jag började med droger i en tidig ålder på grund av alla gratis rave som anordnades där jag bodde på 90-talet. Jag provade lite weed och amfetamin som 14-åring och tog e när jag var 15. Det var så många som tog droger att det kändes ganska normalt. Droger såldes helt öppet, så jag började sälja för att ha råd med allt festande.

Vad var det första som du köpte och sålde?
Jag köpte lite "Durban Poison" [weed] när jag var 14. Sen började jag sälja ecstasy också.

Var du inte rädd att du skulle åka fast?
Jag åkte fast till slut, när jag sålde gräs och LSD på gymnasiet. Mina föräldrar blev extremt oroliga och upprörda över att jag langade, så jag slutade. Men det varade inte så länge; på universitetet var det ingen som visste hur man fick tag på droger. Cardiff var inte så långt från min hemstad, så jag kunde bara sticka hem en snabbis, ringa runt lite och sen började jag sälja kokain, weed och ecstasy för att komplettera den lilla summan jag fick från studentlånet. Jag hoppade av universitetet och bestämde mig för att gå ett steg längre och började sälja på undergroundfester och till studenter eftersom jag behövde pengarna.

Relaterat: Sanningen bakom ecstasy

Hur utvecklades det därifrån?
Jag flyttade till Bristol och började sälja ladd, piller och gräs. Jag har alltid sett till att jag blir introducerad till de som är högst upp i kedjan – jag vet inte riktigt hur jag lyckas. Genom de jag sålde till fick jag träffa några av de riktigt stora langarna i södra Wales. Jag sa till mina kunder, "Jag kan fixa mer av det här till ett bättre pris, så kan inte ni snacka med personerna ni köper det ifrån och se om vi kan sälja till dem?" Så de introducerade mig till sina langare, som visade sig vara riktigt hårda snubbar, de som hade hand om säkerheten på alla nattklubbar. Jag hade fått in foten i ett enormt stort nätverk.

Hur pass stor var du på den här scenen då?
Jag var en ensamvarg. Jag hade mina kontakter – pålitliga distributörer utspridda över Wales och England. Men jag ville täcka en större yta, så jag satte mig ner och kollade på en karta, och Skottland kändes som ett bra ställe att ta vidare min business i. Där var det löjligt höga priser, så jag ringde upp några gamla kompisar och frågade om de kände till någon där som var sugen på att sälja droger med bra kvalitet, vilket ledde till att jag började distribuera till Dumfries, Galloway och Edinburgh. Vid det laget fick jag ut ungefär 500 till 100 kilo hasch, 30 000 piller och fem kilo kokain i månaden. Det var rätt så lukrativt.

Men jag började känna mig jävligt nervös. Jag visste att det skulle bli ett långt fängelsestraff om jag åkte fast. När man langar på en sån nivå får man jobba med riktigt stora gangsters i London och Bristol, de som suttit inne för beväpnade rån. Folk som lägger upp pistoler på bordet.

Drev folk med dig för att du var medelklass? Hur tog du dig ut i den världen utan att hamna i skiten?
Jag hade ett smeknamn: Posh Pete. Jag har alltid varit bra på att anpassa mig i olika sammanhang. Jag kan hänga med aristokrater och mångmiljonärer i sina mansions, men också med folk i den kriminella världen, i no-go-zoner i Cardiff och Bristol. I vilken situation som helst har jag lyckats komma ur helskinnad. Jag ser på alla precis likadant, oavsett vem man är eller vad man är.

Har någon försökt döda dig?
Ja. Jag började dejta en tjej i Bristol vars ex var en Yardie [person med ursprung i Jamaica som sysslar med organiserad brottslighet]. Han rånade mig på två kilo kokain och drog ut och festade. Men jag fick reda på var han höll hus rätt snabbt. Jag ordnade ett möte med honom vid några trappor ute i en förort till Bristol. Jag hade inte mycket muskler att komma med direkt; i stället hade jag med mig två killar som var psykotiska och otroligt farliga. Vi hade parkerat mittemot trappan och såg deras bil köra runt med öppet fönster, och en snubbe satt i baksätet med en pistol, redo att skjuta mig på trappan. Jag ropade till honom och sa att vi skulle träffas på restaurangen. Jag satte mig ner, och det var smockat med folk, och så kommer han in och gör massa väsen av sig och hotar att döda mig med pistolen han hade instoppad i byxorna. Jag ställde mig upp – alla på restaurangen hade blivit knäpptysta – och sa, "Vadå, ska du skjuta mig framför alla här, är du så dum?" Han gick därifrån och i slutändan fick jag tillbaka det mesta av pengarna.

Visste din familj och dina vänner vad som pågick?
Vid det här laget hade jag gått upp till att få ut tio kilo kokain i veckan och tjänade runt 30 000 pund [knappt 320 000 kronor] i månaden, så jag levde rätt gott. Jag hyrde en del av en herrgård i Slad Valley, där Laurie Lee skrev Cider with Rosie, och körde runt i en Mercedes Compressor, en Saab och en Volvo. Folk frågade mig grejer, typ, "Vad får du dina pengar ifrån?" och, "Vad fan är det som händer?" Officiellt jobbade jag med att sälja antikviteter, vilket jag faktiskt gjorde då och då.

Hur började du syssla med internationell smuggling?
Jag hade egentligen redan smugglat in droger i Storbritannien när jag gick på Cardiff University. Jag lärde känna en äldre student som hade några kontakter i Amsterdam som framställde ecstasy, så vi bestämde oss för att importera lite. Jag tror det blev runt 2000 piller. Jag hyrde en bil och körde dit. Leverantörerna var rätt konstiga, lite som en sekt, som scientologerna. De skulle ha vakuumpackat pillren och lagt dem innanför fordringen på en bomberjacka, men de hade bara lagt allting löst i jackan. När jag kom tillbaka till Calais på färjan sniffade en hund sig till min bil eftersom min jacka var där. De tog in mig, så jag satte på mig jackan. De sökte aldrig igenom mig med hunden, så jag kom undan.

När började du jobba med smuggling från Sydamerika?
2002 blev jag dömd till fem år i fängelse efter att polisen hittade 5000 piller och massa cannabis, kokain, amfetamin och heroin i mitt lager i England. Precis i början när jag avtjänade mitt straff tänkte jag, "Okej, om jag ska fortsätta med det här när jag kommer ut måste jag tänka om. Man vet uppenbarligen vem jag är nu, så det enda jag ska syssla med är att smuggla kokain med högt värde i små mängder." Men efter 11 september blev säkerhetsrutiner mycket hårdare. Jag visste att det skulle bli svårt. En dag läste jag en artikel i tidningen om en kille som hade lagt in massa kokain i trägdgårdsmöbler, och då tänkte jag direkt, "Det där är verkligen nytänkande – han är ett geni."

Hur gjorde du för att förverkliga dina planer?
När jag blev frigiven efter två och ett halvt år åkte jag till London för att bli introducerad till en colombian och en chilenare. De tog in ladd till Storbritannien genom att gömma det i gummimaterialet som utgör golvet på ett tält. Colombianen hade en kontakt i Cali, en före-detta militärsnubbe som tog hand om att få tag på kokainet, gömma det i gummin, paketera det och skicka iväg det till Ecuador för att därifrån kunna smuggla det vidare till Storbritannien. Han var en gyminstruktör, väldigt lugn och stillsam och trevlig. Men samtidigt visste jag att han inte skulle tveka en sekund på att döda mig. Om det skulle vara det minsta tvivel eller problem är man död.

Jag ville personligen göra första resan. Jag ville inte börja skicka iväg folk för att göra saker som jag själv inte redan gjort; jag ville veta vad jag snackar om. Så jag flög till Ecuador, träffade snubben från Cali som gav mig tältet med ungefär tre eller fem kilo kokain i botten. Jag köpte massa presenter på flygplatsen för att ingen skulle misstänka mig, och efter att det var lite panik i tullen i Holland kunde jag ta med mig tältet hem. Som sydamerikanerna hade visat mig kunde jag ta ur kokainet ur tältet. Vi bearbetade det och spädde ut det och tjänade ungefär 100 000 pund [drygt 1 miljon kronor] på att sälja det vidare.

Fick du en rush?
Det knäppa var att så fort vi var färdiga med jobbet kändes pengarna inte längre så intressanta för mig. Jag tror att jag är lite av en adrenalinjunkie. Det var själva utmaningen med det hela som gjorde det för mig. Jag bara stoppade pengarna i skafferiet och tänkte, "Vad ska nästa äventyr vara?" Eftersom det fungerade fortsatte jag med att importera kokaintälten, och då använde jag mig av "fläckfria" passagerare som inte var med i brottsregistret. Vi gjorde ungefär åtta vändor innan polisen till slut fick tag på oss.

När insåg du att det verkligen var över?
I efterhand fick jag reda på att vi var övervakade i två år. Precis i början hade polisen gjort en räd på ett av mina labb när jag var i Cali. De hade arresterat min kontaktperson i Colombia, och han började samarbeta med dem. Då fanns det ingen räddning. Jag visste att de övervakade mig. Vi hade en person i London som fick information från polisen. Den här snubben kollade upp det och berättade för mig att jag var huvudpersonen i en enorm polisundersökning. Några turkar lyckades smuggla ut mig från Storbritannien, och jag gömde mig i ett hus i Frankrike. Dumt nog gjorde jag en sista resa till Ecuador, och det var då jag blev tagen i hotellrummet med allt knark.

Hur överlevde du i fängelset där borta?
På grund av att jag hade kontakter i Europa som ville köpa produkterna som fängelsegängen ville sälja: kokain. Jag fick mig själv att framstå som en möjlig mellanhand. Det gjorde att de lät mig vara i fred, skyddad, en i gänget. Så jag sålde kokain för dem.

Var är det med dig som gör att att du drog dig undan från det stillsamma livet på landet i England till att bäckna kokain för colombianska gangsters i ett ecuadorianskt fängelse?
Jag suktade efter att tjäna pengar och se till att min familj hade det bra. Det var det som motiverade mig. I slutändan ville inte min mamma ha min hjälp. Hon dog när jag var i Ecuador.

Får du någonsin skuldkänslor över att du varit inblandad i det här?
Ja, det har jag fått. Flera av mina vänner har dött av överdoser. Ingen har varit direkt kopplad till mig, för det rörde sig mest om heroinöverdoser. Jag har mått dåligt när andra hamnat i trubbel, men ofta har jag då nästan alltid antingen vägrat att sälja något till dem och försökt hjälpa dem. Jag gillar inte att se folk bli beroende, eftersom min mamma var alkoholist, och jag vet hur jobbigt det är för alla runt omkring den personen.

Är du för en legalisering?
Om man går till rötterna av kokainhandeln är det bara några snubbar i djungeln som odlar det eftersom inte mycket annat är fruktsamt. Det är först när man kommer upp några steg, i kartellerna, där det börjar bli kriminellt. Det behöver finnas ett annat sätt, ett alternativ till det här misslyckade kriget mot droger; det är bara ett sätt för massa människor att tjäna pengar på, lite som vapenindustrin. Jag tror det enda sättet de kommer lösa alla problem med droger är genom att legalisera dem, odla dem som vanliga grödor, kontrollera dem och beskatta dem som med alkohol och tobak. Då försvinner kriminaliteten.

Var har du för planer nu?
Jag försöker ordna en import-export-business från Sydamerika.

Eh…
Inte det. Typ banan och ananas. Det vore dumt om jag inte gjorde det, med tanke på hur många kontakter jag har där. Jag kommer jobba med lagliga produkter nu.

Tack, Pieter.

Max Daly finns på Twitter.

Mer från VICE:

Langarna som säljer krossade Panodil som kokain

20 år av legendarisk ecstasy i bilder

Hur folk smugglar in droger på festivaler