En parterapeut fick analysera min första dejt med en kille

Den här artikeln publicerades ursprungligen på VICE USA

Något jag konstant för höra från vänner och familj på sociala medier är att anledningen till varför jag otroligt nog fortfarande är singel som fan är för att jag gör något fel i hur jag förhåller mig till mitt dejtingliv.

Jag har ingen specifik typ, men ändå slutar alla mina kortlivade försök att dejta monogamt på samma sätt, det vill säga med att jag blir ghostad. Så det kanske låter rimligt då att det är jag som fuckar upp allt på nåt sätt. Men oavsett hur mycket tid jag lägger ner på att försöka lista ut den bakomliggande orsaken kan jag inte fatta vad jag gör fel.

Jag kan naturligtvis inte sluta fundera på det här. Det har gått så långt att jag bestämt mig för att komma till botten med det här och få ett definitivt svar på varför mitt kärleksliv är så skrattretande. Är jag själv problemet, eller är det alla känslomässigt korkade män jag träffar?

Eftersom jag själv förmodligen inte är den mest objektiva personen när det kommer till att analysera mitt eget beteende bestämde jag mig för att vända mig till en expert. Jag valde att kontakta Alan Dybner som arbetar som äktenskapsrådgivare och familjeterapeut.

Han gick med på att lyssna på en inspelning från min första dejt med Johnny Love, en snubbe jag träffade genom några kompisar. (Alan gjorde det dock klart för mig att det här officiellt sett inte var en riktig terapisession.)

Så jag gick på dejten. Johnny var trevlig och lätt att snacka med. En självsäker kille, som inte alls tyckte det var skumt att jag spelade in vårt samtal – ett plus i kanten för mig. Vi drack, men inte så mycket. Konversationen flödade. Jag tyckte han var snygg, kanske lite annorlunda från killarna jag oftast dras till. Han var vältränad, som i att han faktiskt brydde sig om sina muskler och sånt. Han hade inga Simpsons-tatueringar, ingen skateboard och ingen sida på Soundcloud som jag borde kolla in. Han var inte skådis, inte komiker och inte författare. Inte en enda gång frågade han om mejladressen till min redaktör. Mycket bra. Vi kom överens, men det kändes inte särskilt flörtigt eller romantiskt, mer som två kompisar som hängde med varandra. Skulle en neutral utomstående kunna se vår dejt på ett annat sätt än hur jag tyckte det gick?

Några dagar senare mötte jag med Alan för att lyssna på dejten tillsammans. Jag skulle nog säga att det var de stelaste 90 minuterna jag någonsin varit med om.

Det var flera saker jag hade glömt som jag nu blev påmind om när våra samtal nu spelades upp. Det var det givna första-dejten-snacket, typ om jobb och hobbys och såna grejer. Men vi hade även ingående diskussioner om furries, runkrelaterade skräckhistorier och hur mycket jag tycker om att bli slickad.

Alan och jag diskuterade därefter dejten i relation till min underliggande fråga: Är det jag som är problemet?

Till att börja med gav han mig sin analys av dejten. "Det lät som ni hade det trevligt," sa han. "Ni båda skrattade mycket och var engagerade. Det verkar som det finns något där." Han frågade hur jag såg på saken, och jag svarade att jag hade haft det trevligt men att jag inte kände att det var något där, som Alan hade känt av, på grund av att vi knappt hade rört varandra eller flörtat. Jag hade antagit att han inte var attraherad av mig och betedde sig i enlighet med det.

"Du antog att han inte var intresserad, så därför visade du inte för honom att du själv var intresserad?"

"Ja."

"Hur kommer det sig?"

"Han stötte inte på mig, och jag behöver sånt. Åtminstone en gång. Jag behöver att han är den som ger första signalen och sen kan jag ta det därifrån."

"Övervägde du inte att han kanske kände likadant?"

"Nej."

"Du kunde ha stött på honom i stället för att anta att han inte ville att du skulle göra det."

Att ha ångest över att visa att man är taggad på någon drabbar singlar överallt, inte bara mig. "Du överskattar risken av att bli avvisad och underskattar dig själv," sa Alan. Hans rekommendation? "Ta risken. Om det inte funkar, acceptera det. Det är okej att känna sig sårad. Man kommer över det."

"Insikten är första steget," sa Alan. "Men sen måste du agera, vilket är svårare." Till att börja med rekommenderar han att ta jag ska ta en stund under en dejt, kanske när jag är på toa, för att överlägga med mig själv hur jag känner inför den personen jag är med. Gillar jag personen eller vill jag bara att han ska tycka om mig? Om jag gillar honom, hur kan jag göra det tydligt?

Av någon anledning hade det aldrig slagit mig förut att någon jag är på dejt med kanske känner samma nervositet och ångest som jag känner. Jag har en tendens att anta att jag är den som verkligen måste jobba för att förföra den andra personen, och när man inte rör varandra och om inte det blir en andra dejt antar jag att det är för att den personen inte var intresserad av mig.

Relaterat: Singeltjejerna i Japan som betalar för att känna att de har en pojkvän

Det hjälper inte heller att när det kommer till heterosexuella dejter är kvinnor på något sätt fostrade till att förvänta sig att mannen ska vara den som aktivt stöter på henne. Jag har alltid försökt bli av med det här tankesättet, och i de flesta övriga aspekterna av mitt kärleksliv har jag lyckats med det. Men när jag har att göra med någon helt ny har jag inte lyckats få det mod som jag känner när jag, till exempel, ber en kille jag knullar att slicka mig. Det är svårare att göra det i den här dejtingkulturen som får kvinnor att känna sig "klängiga" bara av att smsa en kille. Det finns en press på att man ska undvika kommunikation, då man är rädd för att framstå som att man är för sugen på att ha ett seriöst förhållande.

Men vet du vad? Jag vill ha ett seriöst förhållande. Kanske är det ett problem att jag fortsätter dejta killar som alltid måste ta allting väldigt långsamt. Har jag kontinuerligt fallit för män som inte är intresserade av något seriöst? Om det är så antar jag att det är jag som är problemet, eller?

"Det är inte rättvist att säga att allt ligger hos dig," sa Alan när jag förklarade det här för honom. "Det är många som är mer fokuserade på sina karriärer än sina förhållanden." Han föreslog även att jag kanske är för bekväm med att vara singel.

Det är det som jag kämpar med. Min magkänsla säger att jag är öppen för kärlek, men de gånger jag kommit i närheten av det är få. Det finns en viss trygghet i att jaga efter män som inte vill ha något seriöst, och det faktum att jag omges av precis dessa män gör det bara lättare för mig att leva kvar i den trygga bubblan. Kanske är det så att jag undviker de som kanske faktiskt skulle vilja dejta mig seriöst för att jag själv är rädd för att ha ett riktigt förhållande. Alan säger att det här är vanligt. Många är snabba med att hitta fel hos någon som verkar lovande för att ha en ursäkt för att göra slut.

När vi känner att någonting är för lätt blir vi rädda. Vår dåliga självkänsla gör sig till känna och vi börjar tänka något i stil med: det måste vara något fel på den personen som verkar vilja älska mig så snabbt. Liksom, har han ens träffat mig? Jag bloggar om min stora mage och att jag hatar att suga kuk. Vilken sjuk jävel skulle vilja vara med en sån kvinna?

Det kanske är en risig slutsats, men det är något som självupptagna singlar och de som försöker guida oss sällan tar sig tid att tänka på: Det finns inget enkelt svar. Jag gör väl fel, men det gör alla andra också. Vi är bara rädda små skitungar som inte vet vad vi ska göra med vår ångest. Självinsikt räcker inte för att lösa problemet. Det krävs handling, och det är där det blir svårt. Jag antar att det är det jag måste jobba på nu. Att försöka tänka annorlunda i stället för att upprepa samma mönster och förvänta mig ett annorlunda resultat.

Jag kanske var för snabb i att anta att Johnny inte var intresserad av mig och jag borde mer aktivt ha försökt få en andra dejt med honom. Jag ska faktiskt skriva till honom nu. Om allt skiter sig kanske jag bara ska flytta ifrån det här jävla stället.

Alison Stevenson finns på Twitter.

Mer från VICE:

Vi bad folk sammanfatta sina värsta dejter med sex ord

Vad jag lärt mig av att komma ur ett långt förhållande i tjugoårsåldern

Vi intervjuade våra föräldrar om deras sexliv