tatueringar

Yakuzans tatuerare om japansk kultur och varför tatueringar bör döljas

"När något blir en trend är det inte fascinerande längre."
2017 november 20, 1:07pm
Horiyoshi III med en medlem i yakuzan. Alla foton av skribenten

Den här artikeln publicerades ursprungligen på VICE Australien

Mina kusiner växte upp i ett konservativt muslimskt hem, vilket innebar att de tvungna att dölja sina tatueringar när de väl tatuerade sig. Tatueringar var både religiös och kulturell tabu. Jag minns hur vi varje gång min morbror som bodde i USA hälsade på oss inte gjorde annat än stirra på de svarta strecken som kikade fram under hans tröja. Tatueringarna blev något mystiskt för oss, och vi kunde se att de hade en slags andlig betydelse för honom.


VIDEO: VICE Japan hälsar på Horiyoshi III


Nuförtiden har jag själv massvis med tatueringar, som jag skaffade fullt medveten om att mina närmsta familjemedlemmar bara skulle se dem under den muslimska ritualen då man tvättar kroppen innan den begravs. Jag ville att mina tatueringar skulle skapa ett visuellt porträtt av de idéer och händelser som förändrat mig, både fysiskt, men också spirituellt.

Men tatuerar vi oss bara för vår egen skull eller också för att kunna stoltsera med det framför andra? I västvärlden är det kanske av båda anledningarna. Därför har jag alltid fascinerats av den japanska yakuzans syn på tatueringar. De anser att tatueringar är något privat, så de tatuerar sig ibland över hela kroppen utan att det nödvändigtvis syns när de går klädda i skjorta och långbyxor. På det viset har det ödmjuka japanska samhället stoppat tatueringskulturen från att störa vardagslivet.

Av alla tatuerare i Japan är Horiyoshi III en av de mest legendariska. Han är en tatueringskonstnär som gör irezumi, bosatt i Yokohama som dessutom är en favorit bland yakuzan – Japans maffia.

Jag satte mig på tåget en regnig dag för att hälsa på Horiyoshi III. Jag blev välkomnad vid dörren till hans studio av två män i Burberrykostymer som ledde in mig där Horiyoshi arbetade. Jag förstod inte vad de sa till varandra på japanska. Sedan följde en tystnad som varade i en timme, under vilken tid Horiyoshi inte uppmärksammade oss alls. Tystnaden var nästan av ett meditativt slag.

Männen var medlemmar i den lokala yakuzafamiljen. Horiyoshi höll på att tatuera en röd koifisk på deras boss, en äldre man iklädd en röd träningsoverall av märket Champion. De erbjöd mig en cigg, och jag frågade nervöst om jag borde gå ut och röka utomhus. Surret från Horiyoshis nål upphörde genast och han vände sig mot mig och började skratta. "Lugn, stanna och rök här."


Mer från Japan:


VICE: Varför tror du att medlemmar i yakuzan tycker om att tatueras av dig?
Horiyoshi III: Yakuzan vill alltid ha det bästa, allt måste hålla högsta standard. Vad de har på sig, ställena de hänger på, kvinnorna de umgås med och bilarna de kör. De är väldigt stolta. Och de vill se bra ut så de kommer hit.

Det första västerlänningar brukar tänka på när vi tänker japanska män med helkroppstatueringar är nog yakuzan.
Journalistik är en stor del av anledningen till varför tauteringskultur förknippas med yakuzan eller kriminalitet. När barn växer upp läser de om yakuzan och får för sig att de är dåliga människor. Men jag känner dem. De gör många bra saker för vårt samhälle. När jordbävningen inträffade agerade de snabbare än myndigheterna och hjälpte människor. Alla övergav sina hem, och det var yakuzan som försäkrade att ingen blev rånad.

Horiyoshi sätter plast över en färdig tatuering

Jag läste att kriminella ofta straffades genom att tatueras under Edoperioden? Under Edoperioden kunde kriminella få Tokugawas symbol intatuerad på halsen i stället för dödsstraff. Men då kunde bara ansvariga skära bort den biten av huden innan de avrättade dem. Om man tatuerar in en familjesymbol är det ett väldigt allvarligt brott, nästan lika illa som att tatuera symbolen för en första generationens samuraj.

I Japan har de här symbolerna djupa innebörder. Kriminalitet intresserar inte oss. Inte heller skrämseltaktiker. Vi tatuerar oss inte för att visa upp vår maskulinitet. Många designer är en händelse från en berättelse. Om man har straffsymbolerna som en tatuering är det inte coolt eftersom det innebär att man gripits för något litet. Om man begick ett allvarligt brott under Edoperioden blev man halshuggen. Det är konstigt att prata om vad som är coolt när det rör sig om brottslighet.

"Japansk kultur handlar om att vara i skuggorna."

Känner yakuzan att de här scenerna från japansk mytologi representerar vilka de är, utanför de stereotyper som befästs av media?
Om yakuzan vill använda tatueringar för att visa allmänheten att de är med i ett gäng hade de sett till att göra mer synliga tatueringar och bara gått runt och sagt att de är med i yakuzan. Men de är inte så dumma. Jag tror inte de skaffar sina tatueringar för att de vill visa sin lojalitet till yakuzan. Ibland använder folk ordet ninkyō för att beskriva yakuzan, vilket faktiskt betyder att man hjälper dem som är under en själv. Yakuzan försöker hjälpa människor, det är vad det traditionellt sett handlat om. Tatueringar används för att visa att de har styrkan att hjälpa de svaga. Men det behöver inte göras offentligt.

Horiyoshis dekorationer och gåvor

Händer det att du säger nej till att göra en viss tatuering?
Ja, jag tatuerar aldrig ovanför halsen eller på folks händer. Jag anser att skönhet ligger i det man inte kan se. Vad som anses vara vackert skiljer sig hos varje enskild individ. Det kan vara något ingående om ens personliga historia och kultur. Den japanska estetiken är väldigt unik i jämförelse med den i västvärlden. Om man tänker på seppuku märker man att vi har en estetik kring självmord och döden. Den är precis, simpel, skör, vågad och tung. Teceremonier, blomsterarrangemang, samurajsvärd – det är en väldigt medveten stil här.

Varför är det viktigt att tatueringar hålls dolda?
I Japan är tatueringar fortfarande tabu, men det är det som gör kulturen vacker. Man kan endast se eldflugor och beskåda deras skönhet på natten. Den uppskattas inte under solljuset. När något blir en trend är det inte fascinerande längre. I västerländsk kultur kanske det bara handlar om vad som är modernt eller trendigt, men i Japan uppskattar vi de tatueringar man inte kan se, och det är därför vi tycker de är vackra. Japansk kultur handlar om att vara i skuggorna.

Västerländska kyrkor är ljusa och flotta, men i våra tempel är det rätt dunkelt och mörkt. I japansk kultur skildrar vi ljuset genom att använda skuggorna. Buddhornas skuggor är viktigare än skulpturernas ansikten. Folk tatuerar sig här i vetskap om att de inte kommer visa upp dem hela tiden, och det är därför vi inte tar lättsamt på våra tatueringar. Vår andliga kultur är annorlunda från andra länders, eftersom när vi visar våra tatueringar tar det formen av ett mystiskt ljus som är gömt och vackert. Det är därför det är fascinerande.

En ung yakuza-medlem visar upp sitt ryggmotiv

Jag tycker den här tanken om att man dras till mörker är intressant.
Det ligger i människans natur att lockas till mörkret. Till och med på natten när månen kommer fram tycks vi lockas av mörkrets vidskeplighet. Japaner är väldigt bra på att använda skuggan för att förstå sig på ljuset.

I vår kultur har vi en slags musikalisk teater som kallas – den har funnits längre än elektricitet i Japan. Man satte igång en brasa och ordnade teater runt lägerelden. Det är inte som en strålkastare, man kan inte riktigt se pjäsen perfekt, men dräkterna glänser framför flammorna, klädnader sydda med guld- eller silvertråd. Om scenerna hade perfekt ljussättning kanske man hade kunnat se guldtråden, men dramatiken i det skimrande ljuset blir verkligen levande i mörkret.

Japanska arkitekter tänker alltid på skuggor och solens position när ljuset går in genom persienner. En persienns position är väldigt viktig i japanska hem.

Yakuza-medlem som tatuerat en koi. Enligt japansk folklore kan koifiskar simma uppför vattenfall.

Jag blev uppmanad att besöka parken Sankei-en, och det kändes mer som konst än arkitektur.
Ja, arkitekterna tittade närmare på årets alla månader så de kunde måla miljön med hjälp av skuggor, ljus och årstider. Det handlar inte bara om tatueringar. När man tittar på havet och ser månljuset reflekteras i vågorna ser det ganska mystiskt och vackert ut, medan om man tittar på dagen är havet ganska ljust, men det inger ingen känsla av mystik.

Varför vill du inte kalla dig själv för konstnär?
Jag ska inte förneka det. Jag är en typ av hantverkare och om folk vill kalla det för konst då är det upp till dem. Det finns en berömd skulptur som kallas för den sovande katten, nemuri-neko. De säger att det är ett fantastiskt konstverk, men jag är inte säker på det var skulptörens avsikt att den skulle klassas som konst, eftersom han var hantverkare. Jag tror aldrig han någonsin sa att han var en konstnär.

Horiyoshi III

Folk frågar alltid mig om hur jag ser på konst. Jag vet inte var skulle dra gränsen mellan vad som är och inte är konst. I traditionella japanska skrifter är den riktiga konstformen för det mediumet när det inte är någon målning med i skriften. Det finns en skönhet i dem tomheten, och åskådaren kan då själv föreställa sig det som är konst.

Vad gäller modern konst – om en känd person plockar upp stenar från trottoaren och placerar dem i ett stort galleri blir det också konst. Beskrivningarna av det blir också konst. Slott, svärd, keramik – allt det är konst. Var går gränsen? Personligen tycker jag att japanska teceremonier är konst. Jag kan inte längre avgöra vad som är konst. Det beror kanske på vem som plockar upp det. Vem och vad är det som är av värde nuförtiden?

Mahmood Fazal finns på Instagram

Tidigare: Jag hängde med Japans omtalade yakuza