Jag växte upp med nynazister

Den här artikeln publicerades ursprungligen på VICE Tyskland

Heidi Benneckenstein är 24 år gammal, lärare och mamma till en liten pojke. För lite mer än ett år sedan var hon nynazist och hette Heidrun Redeker. Hon uppfostrades med så kallade "völkische" värderingar – ett tyskt ord som som skulle kunna översättas till "folkliga", men vad det egentligen innebär är ganska mörkt. Det handlar om idéer kring disciplin, lydnad och fanatisk patriotism.

När hon var sju år gammal tillbringade Heidi sin första av många somrar på ett läger som anordnades av "Heimattreuen Deutschen Jugend" (HDJ) – en ungdomsförening som ämnade att forma en ny generation elitnazister (föreningen stängdes ner av Tysklands inrikesdepartement 2009). Heidi brukade även vara en förintelseförnekare och firade Hitlers födelsedag.

På fritiden tycker Heidi om att skriva. Hon publicerade nyligen sin första bok, Ein Deutsches Mädchen (En tysk flicka) – en självbiografisk berättelse om de tyska nynazisterna. Jag träffade henne för att lära mig mer om hennes liv.

VICE: Hur var din barndom?
Heidi Benneckenstein : Min pappa var väldigt strikt – vi var tvungna att be om hans tillstånd för att få göra vad som helst. När vi åt middag fick min syster och jag bara prata när vi blev tilltalade.

Det låter strikt, men inte specifikt nazistiskt.
Nej, men allt var baserat på nazistiska värderingar.

När insåg du att din familj inte bara var annorlunda utan nazister?
När jag började skolan förstod jag redan då att vi inte var som andra familjer. En gång minns jag att jag berättade för min vän hur man ritade ett hakkors. Då visste inte jag att det var något högerradikalt. Jag tänkte bara att jag delade med mig av något intressant med min bästa kompis.

Din pappa är en nynazist och förintelseförnekare som firar Hitlers födelsedag. Hur är din mamma?
Ju mer jag tänker på det, desto mer inser jag att hon inte var lika mycket av en extremist – åtminstone inte jämfört med min pappa. Hon tolererade dock alla pappas rasistiska skämt. Men jag hade en nära, till och med kärleksfull relation till henne. Hon försökte skydda mig från min pappa så gott hon kunde.

Första gången du mötte andra från den nynazistiska scenen var du sju år gammal, på ett samtida Hitlerjugend-läger. Hur var det?
Den allra första kvällen var det faktiskt väldigt kul för det kändes som ett vanligt scoutläger och vi lekte mest. Men stämningen förändrades med tiden i och med att reglerna och ledarna som upprätthöll dem blev striktare.

På vilket sätt blev de striktare?
De väckte oss klockan sju på morgonen och tvingade oss att ha gympa fast det var minusgrader ute. En morgon straffades en pojke för att han inte stod helt rak i ryggen. Han tvingades göra armhävningar medan en person skrek på honom. Några av ledarna kunde slå barnen som inte gjorde som de blev tillsagda.

Vad för andra lägeraktiviteter var det?
Flickorna övade mest på att sy och brodera, medan pojkarna fick bygga saker och boxas. Det var ofta föreläsningar om berömda nazister, som Hitlers favoritpilot Hanna Reitsch, och innan det var dags att gå till sängs fick vi sjunga sånger från nazisttiden. De uppfostrade verkligen oss till att bli en nynazistisk elit.

I din bok skriver du att polisen bevakade lägret. Ingrep de någonsin?
Säkerhetspolisen hängde alltid utanför lägret, men de kom aldrig in. På lägret fick vi lära oss att polisen var våra fiender. En kväll fick vi höra att polisen gjort en räd på lägret och vi var tvungna att fly in i skogen. När vi kom in i en glänta var det inga poliser någonstans. I stället såg vi ett grishuvud som spetsats på en pinne. Jag tror det skulle vara något slags test, men jag har ingen aning om vad syftet med det skulle vara.

Relaterat: Nynazisterna som mobiliserade i Berlin efter Charlottesville

Hur blev man medlem i HDJ?
Man kunde bara bli inbjuden om ledaren av organisationen ansåg att man var värdig. Det var mest barn till akademiker och andra överklassfamiljer – sällan kom de från resten av scenen.

Är nynazisten med rakat huvud och Doc Martens bara en klyscha?
På 90-talet insåg de högerextrema att de var tvungna att skapa en ny image för att tilltala den yngre generationen. Nuförtiden finns det nynazister med hipsterskägg. Men de har på sig särskilda klädmärken och märken så de kan identifiera varandra.

Hur mycket vet unga nazister egentligen om politik?
Om man försöker ha en konversation med dem om komplicerade politiska problem inser man snart att deras kunskap är väldigt begränsad. Ofta upprepar de bara fraser de memorerat från böcker. De förstår inte faktiskt vad de själva säger.

Du växte upp i en strikt högerextrem familj. Men hur kommer andra tonåringar in på nynazism?
Det är faktiskt väldigt sällsynt att folk kommer in på det via sina familjer. De flesta är runt 15 eller 16 när de börjar komma in på nynazism, ofta gör de det som en revolt. Ideologin är väldigt lätt att förstå sig på, så det är väldigt lätt att vända andra till den. Många av dem är bara nazister tillfälligt och går runt och mobbar folk i några år innan de växer upp.

I din bok skriver du att du slogs mer med punkare än utlänningar. Är alla nynazister rasister?
Det beror på var man växte upp. I östra Tyskland finns det färre invandrare och därmed mindre kontakt och inte lika stor risk att det skulle bli bråk. Det är fler rasister i multikulturella storstäder som Berlin och München. Jag försökte aldrig bli vän med utlänningar, men de var inte min största fiende.

Vilka var dina fiender?
Polisen, myndigheterna, vänstern och "de goda" – alltså människor som bara vill se det goda i saker och ting och göra bra saker. De som alltid är positiva och går på demonstrationer mot högern.

Menar du att nynazister aldrig är positiva eller glada?
Om man är del av den scenen vill man inte vara en bra person. Man ogillar folk och har en negativ syn på världen. Vi avskydde människor som hade andra åsikter än oss. Jag mådde inte så bra under den här perioden av mitt liv. Jag kände mig väldigt frustrerad.

Var din första pojkvän också nynazist?
Ja. Jag var 14 när vi träffades. Vi var på en konsert och blev fulla. Som du kanske kan föreställa dig är nynazister inte särskilt romantiska av sig. En gång kom en kille fram till mig och frågade om jag ville se hans hakkorssamling. Det var rätt risigt – till och med för en nazist.

Läs också: Vad som händer när 6000 nynazister samlas på en festival för högerextrema

Extremhögern består främst av män. Hur är det att vara en kvinna på den scenen?
Det kan vara väldigt svårt eftersom sexuella övergrepp är ganska vanligt. Ibland är det bara en hand på ens ben, men jag känner tjejer som blivit våldtagna. Inte ens när en del övergrepp uppdagades blev männen straffade. Kamratskapet bland männen är mycket viktigare än kvinnors välmående. De flesta kvinnor försöker bete sig som män genom att framstå som tuffa och aggressiva på utsidan.

Enligt den nazistiska ideologin är kvinnor underlägsna män. Varför är den här könsmaktsordningen så ihärdig bland nynazister?
Många kvinnor som förlorar sig i scenen har dåligt självförtroende. Det är lättare att göra som man blir tillsagd än att gå mot strömmen.

Du gick mot strömmen när du tog dig ur. Hur gjorde du det?
Det var en process som tog flera år. Jag började på riktigt sätta mig emot ideologin när jag träffade min man, Felix. Vi började prata om saker som ingen annan pratade om: hur kvinnor behandlas, hur nazister lever och vad de gör. Han bodde i Dortmund på den tiden och hade blivit utesluten från scenen där på grund av att han hängde med vänsternazister.

Är inte vänsterfalangen av nynazister fortfarande väldigt mycket höger? Är det så lätt att göra sig själv till en fiende?
Absolut är de fortfarande väldigt höger. Men så fort man börjar ifrågasätta någonting, eller om man kritiserar Hitler – den största tabun – så anses man vara en förrädare.

Att gå ur innebär att man lämnar den nazistiska ideologins världsbild bakom sig. Hur blir man mindre rasistisk?
Steg för steg. Så fort jag började tvivla på ideologin kände jag skam för vad jag var en del av. Felix och jag flyttade till München och bodde i ett väldigt multikulturellt område där våra utländska grannar var väldigt vänliga. Men det behövdes mycket mer än flytten för att verkligen ta mig ur. Jag hade till exempel varit förintelseförnekare under så lång tid att konceptet tagit fäste djupt inne i min hjärna. Det tog lång tid för mig innan jag kunde se på det kritiskt.

När fick du reda på att förintelsen inträffade?
Jag var runt 19 då. Jag var tvungen att se på historia på ett helt och hållet nytt sätt och erkänna för mig själv att jag hade haft så fel. Det var den sista delen av den nazistiska ideologin jag hade kvar.

Varför lämnar inte fler människor?
För att fly innebär att man ifrågasätter sig själv och allt man gjort. Man blir så indragen i den här ideologin, det blir en enorm del av den man är. Många tror inte att man skulle kunna accepteras i samhället eller ens få hjälp. Man skulle behöva starta ett helt nytt liv, vilket såklart är väldigt tufft.

Tror du någon kommer hämnas på dig?
Ja, men det är bara en naturlig konsekvens av att gå ur. Nyligen sprejade någon ett enormt hakkors med texten "Vi kommer ta dig" på väggen vid en tågstation nära vårt hus.

Känner du att du är tillbaka inne i samhället nu?
Min son föddes för lite mer än ett halvår sen och jag blev nyligen klar med min lärarutbildning. Om jag ska vara ärlig har jag tvivlat på den karriären, med tanke på min bakgrund. Men jag är också medveten om att jag inte är min pappa och att jag har en helt annan förståelse för barnuppfostran. Allt det här har fått mig att känna att mitt gamla liv är helt avslutat.