Ett djupdyk i vilka emojis som bäst representerar våra partiledare

Idag, 17 juli, firas World Emoji Day för femte året i rad världen över, eftersom det är viktigt att vi inte glömmer bort att hylla våra emojis som vi ändå ser och använder oss av 99,9 procent av vår vakna tid.

Emojis kan hjälpa oss uttrycka saker som vi annars inte pallar eller är bekväma med att uttrycka med ord. Vi kan slänga in ett uppochnervänt leende ansikte i gruppchatten i stället för att vara explicit passivt aggressiva. Vi kan ta nytta av grönsaker och frukter när vi sextar. Och vi kan använda emojin för att referera till specifika personer.

Typ som våra politiker.

Det är valår och det är World Emoji Day. Så vet ni vad? Låt oss ta två minuter och gå igenom vilken emoji som bäst stämmer överens med våra partiledare. Det blir kul.

Stefan Löfven är vår statsminister, och vår statsminister är skräcködlan från Toy Story (där, jag sa det) om det inte vore för att dinosaurien i Disneyfilmen uppenbarligen gick på amfetamin eller liknande drog. Stefan är såklart varken ryckig eller väck som den tecknade ödlan i filmen, eller aggressiv och blodtörstig som den något verkligare motsvarigheten i Jurassic Park, men likväl är Stefan en tyrannosaurus rex. En t-rex i leksaksformat. Du begår mened om du försöker övertyga mig om att skräcködleemojin inte ser ut som Stefan. Kom inte och säg att du inte ser likheten.

Även om det inte vore så att Stefan ser ut som en t-rex (vilket han absolut gör) finns det även beteendemässiga aspekter som spelar in. Vår statsminister har ingen flera meter lång svans, men vi vet att han inte sällan råkar vända sig om på kontoret och välter ner exakt alla föremål som tidigare stod placerade på en partimedlems skrivbord. Det är något med denna väldigt ograciösa dinosauries koordination som stämmer överens med Stefan.

Gustav och Isabella är givetvis regeringens alver/magiker, som varje morgon måste iklä sig skepnaden av Den Moderna Människan och motsträvigt sätta sig i sin metallfarkost (bil) och ta sig till jobbet. Det är inte förrän de kommer hem på kvällen som de kan skala av sig sina lager av skjortor, blusar och kavajer och anta sina sanna former som fantasyvarelser.

På fritiden är de på hajk/lajv ute i skogen. Med mystiska ordkombinationer och magiska örter genomförs ritualer under månens ljus i syftet att bevara naturen, bringa kyla återigen över glaciärerna och för att få kräldjur att börja härja i Alliansmedlemmarnas kök.

Annie är den enda partiledaren man vill gå på fest med, don’t @ me. Hon är den enda partiledaren som har en egen banger i sitt namn. Hon har gått ut med att hon gymmat, dansat och haft kul till Aviciis “Wake me up” och “Waiting för Love”. Hennes fössta tossdan i mass-tal var… ikoniskt, och fick det att, vare sig man ville det eller ej, rycka i ens mungipor av tossdagsglädje.

När du trillar ut på rökrutan utanför klubben vid tresnåret en fredagskväll vet du att med Annie som festkamrat skulle hon stå där med dig och lyssna artigt på ditt innehållslösa sluddrande, badda sin svettiga panna med en ren näsduk och erbjuda dig lite vatten. Det är av dessa anledningar Annie förtjänar att bli representerad av konsertbiljetts-emojin, som är en emoji som finns på riktigt tydligen av en rimlig anledning förmodligen.

Jim “kryddar” sin mat enbart med salt. Varför förstöra maten med främmande kryddor som faktiskt smakar någonting när man kan fortsätta salta pastavattnet? En rätt som endast är saltad är tråkig, men för Jimbo är det ju en så bekväm och bekant smak, faktiskt den enda han känner till. Saltet behöver inte ens bara gå ner på tallriken utan funkar lika bra som tillskott i historier som matlagning.

Om Joomie inte fanns med i bilden hade man kunnat fråga sig varför ett saltkar, bland många andra tveksamma emojis, finns överhuvudtaget på våra mobiler. Men nu finns ju Jumbo, och vilken mer smaklös, ointressant och basic emoji än saltkaret vore bättre för att symbolisera honom?

Det är fredag eftermiddag. Ulf sitter på kontoret med huvudet lutat i ena handflatan och scrollar frånvarande genom redan lästa mail i sin inkorg. Han kastar en blick på klockan. 16.46. Suck. Bara lite till, snart är det dags, tänker han i sitt stilla sinne. Resten av arbetsdagen är inte produktiv, ty Ulfs kropp är redan inställd på att fredagsmyset snart ska infinna sig. Det blir några rundor Candy Crush, lite läsning på IMDB om trivia för Morden i Midsomer innan Ulf känner att han äntligen kan få åka hem till familjen utan att det skulle anses för tidigt.

Ulf är knappt medveten om sin bilresa hem. Han är alldeles inställd på vad som komma skall. Inom kort kan han slå igen bildörren bakom sig, och han småspringer fram till ytterdörren. Väl inne välkomnas han hem av sin hustru som slutat tidigt och deras barn. Doften från köket informerar honom om att allt är redo. Ritualen kan börja.

Alla tar sina platser kring middagsbordet. Ulf tar ton. “Tacofredag. Tacofredag, tacofredag, tacofredag”, mässar han. Hans familj stämmer in. Ulfs hjärta fylls med värme. Allt hårt jobb och långa möten han haft i veckan spelar inte längre någon roll. Stressen och pressen av att vara partiledare är som bortblåst. Allting är och var värt det. För tacofredagen.

Med en pulserande elevrådsordförande-aura och en solklar övertygelse om att “rätt ska vara rätt” är Ebba Sverigepolitikernas snitch som aldrig fick en stitch. Drack Ebba en droppe alkohol innan dagen hon blev myndig bortsett från vinaren under nattvarden? Tveksamt. Mailade hon svenskaläraren på gymnasiet när hon fick reda på att en klasskompis plagierat sin uppsats? Sannolikt.

Jan är personen som i smyg har svart bälte i typ karate men som valt att hålla det hemligt för att det inte ska måla upp bilden av honom som något annat än politiker. Jag säger inte att Jan under ett intetsägande alias står och sparkar och hugger med näven med ett gäng ungar i en svettig källarlokal några dagar i veckan, men jag säger inte att han inte gör det. Det var aldrig så att Jan vid något tillfälle i sitt liv hittade karate – karate hittade honom.

Månemojin är vänligt inställd och den tittar alltid åt vänster (självklart inget sammanträffande). I ansiktet går det att utläsa en vishet, som att den vet vad man är på väg att säga innan man ens hunnit få ur sig första ordet. Men bakom ansiktsuttrycket vilar även något vassare – något som är lite mer på hugget. Det är denna motsägelse som gör att månemojin inte sällan anklagas för att vara creepy. Och precis som månen har Jonas en annan sida bakom sitt varma leende som han är redo att plocka fram när det behövs.