Det inte helt orimliga argumentet att MSB:s krigsbroschyr är en festivalguide

Eftersom svenska samhället just nu är “otroligt sårbart” är det kanske hög tid att vi alla dyker huvudstupa ner i Om krisen eller kriget kommer och lusläser den från pärm till pärm. Om du fortfarande skulle ha missat helt vad detta är, eller om du inte fått den hemskickad till dig än, är det här alltså broschyren som Myndigheten för samhällsskydd och beredskap har tagit fram för att informera oss vad fan man ska göra när (till exempel) Putin kommer och rör om i vår kalopsgryta.

Många av oss har fått broschyren i brevlådan vid det här laget. Förmodligen har du bläddrat igenom den. Kanske sett nåt tips om vad för typ av mat du bör ha hemma om det blir en krissituation, kanske blivit påmind om att vatten är en vätska du behöver för att överleva oavsett om det är krig eller inte, och kanske har du fått en liiiiiten boll av oro i magen. Varför får jag den här informationen?

Men istället för att se broschyren som en domedagsprofetia och ett löfte om mänsklighetens kommande fall, försök se den för vad den faktiskt är. Läs igenom den noga från början till slut.

Därefter kommer det blir tydligt att detta… inte alls är tips för hur du förbereder dig för en katastrof. Det här är en packlista till vilken campingfestival som helst. Ja, helt sjukt, men det är sant. Antingen har MSB råkat kopiera typ en artikel från Svenska Turistföreningen rakt av, eller så är en apokalyptisk framtid helt enkelt identisk med miljön på Emmaboda 2012 från ett överlevnadsperspektiv. Kanske är det så att vi aldrig insett exakt hur illa en festivalcamping är förrän MSB vänligt nog upplyste oss om det.

Och festivaler är ju nice. Om detta som de föreslår innebär kris välkomnar jag den med öppna armar.

De här är grejer som Om krisen eller kriget kommer varnar för eller tycker man borde ha i sitt förråd, som faktiskt talar för att broschyren snarare borde heta typ När festivalen slår till:

Eftersom alla bra spelningar på festival inte börjar förrän vid 17.00 har man hela morgonen och förmiddagen på sig att ägna sig åt sina mest basala mänskliga behov. Att ta en liten dusch blir plötsligt ett uppdrag som kostar både tid och energi. Med en solkig handduk från Teneriffa och en flaska dubbeldusch i handen börjar man vandringen mot vad som i bästa fall är en dusch, och i värsta fall någon form av vatten som faller i lodrätt riktning. Man kommer således troligtvis vara precis lika äcklig i en krissituation som när man är inne på fjärde festivaldagen, då ens deo sedan länge är försvunnen, och man helt och hållet släppt taget om alla rutiner relaterade till personlig hygien.

Nåväl, man kan betala med kort på festivaler och bankomater finns visserligen. Men det faktum att det förutsätter att man pallar köa i två timmar bakis och ledsen för att ta ut sin sista hunka från sparkontot innebär att det inte är ett rimligt alternativ i praktiken. Festivaler är ju på många sätt ett laglöst land, och det ekonomiska systemet som annars råder i samhället är utslaget med full kraft. Att betala för sig med något så simpelt som svenska riksdaler känns inte alltid som det lättaste eller rimligaste. Inget känns så apokalyptiskt som att glömma allt som är pengar och börja ägna sig åt riktig byteshandel.

Man får föreställa sig sig barometrar som i The Sims där alla ens behov och hur akut de måste fyllas är tydligt visualiserade. Nu gäller det att börja prioritera. Om man är hysteriskt kissnödig kanske det är på sin plats att byta en ljummen burköl mot en toarulle. Om man är 20 små sekunder från att falla ihop av trötthet kanske det är dags att byta en bunt glowsticks i utbyte mot att ens tältkompis lånar ut sin sovsäck. När kris och krig intar Sverige kommer ingen bry sig om hur mycket du har på ditt sparkonto eller om ditt kort ens funkar överhuvudtaget.

De flesta större festivaler har någon slags “butik” på campingområdet. En stor obehaglig lokal med ett obehagligt skralt utbud i äkta mack på glesbygds-nivå. Redan dag ett känns det kusligt att diverse nödvändigheter som silvertejp, plåster och konserver ligger staplade på stora lastpallar medan trötta festivalbesökare masar sig runt därinne.

Efter några dagar får du för dig att ta dig till butiken för att piffa upp tillvaron som nu börjar tära på både kropp och själ. Du ser framför dig att du lämnar med en kasse fylld med lite gulliga ljusslingor att dekorera campet med, något varmt att ha på dig, något gott att garnera dina plastmuggs-drinkar med och kanske ett skojigt sommarspel. När du äntrar den där sorgliga ursäkten till butik möts du av en yta som ekar tom, och ett sortiment som på det stora hela är som bortblåst. Allt som finns kvar är en presenning för 400 kronor och två jumbopåsar chips. Exakt samma sak kommer du mötas av på din lokala ICA under dag tre av apokalypsen.

Eftersom de flesta festivaler är placerade långt ut åt helvete i diverse skogar är förutsättningarna för uppkoppling redan dåliga. När många människor, och därmed mobiltelefoner, befinner sig på samma trånga yta så försvinner all möjlighet till internetuppkoppling och täckning. Kombinera dessa två och du får en hel vecka som går ut på att antingen jaga ström eller täckning till din mobil. Med tanke på att vi är ett av världens mest glesbygda länder och internet är något diffust informationsutbyte som “svävar i luften” känns det minst sagt obehagligt att det kan överbelastas så pass enkelt.

Det finns alltid nån jävel i gruppen som antagit rollen som helare som lyckats få med sig hela Apoteket Hjärtats utbud i sin magväska. Den här personen har såklart ett botemedel mot alla åkommor du kan drabbas av: bakispiller mot bakfylla, c-vitamin mot skörbjugg, en overksam Alvedon mot den oundvikliga migränattacken, och en varm smekning på din kind när du drabbas av panikångest för att du inte sovit på 34 timmar och inte kan minnas senaste gången det var tyst. Håll hårt i den här personen i festivaltider såväl som när ryssen kommer.

Precis alla pålägg på tub, och där ligger självklart messmör i framkant, talar för en hopplös värld. En värld där man inte längre har tillgång till skivade pålägg, utan istället måste klämma ut ett blandat mos av diverse livsmedel som man vanligtvis avnjuter i fast form, är såklart otroligt deprimerande. Det är inte värdigt för fem öre, och det är framför allt inte gott. Men likväl är det en verklighet på varenda festivalcamping där ute. Men ja, om det är acceptabel avtändningsfrukost är det kanske även rimlig krigsföda.

Precis som vilken mellanstadielärare som skriver veckobrev om klassutflykt som helst skulle säga: varma och oömma ytterkläder är det enda du egentligen behöver förutom din värdighet på festival. Den erfarne festivalbesökaren är van vid att tampas med extrema väderförhållanden eftersom det blir ungefär minus trehundra grader så fort natten har gjort intrång på det dammiga flygfält man befinner sig på.

Man går och lägger sig i sin sovsäck iklädd fleece, underställ, jacka och tjocka strumpor, endast för att vakna upp i en helvetisk bastu några timmar senare. Ett tält är bara ett instabilt växthus, och så fort solen har fått skina på ditt lilla polyesterhem i mer än 20 minuter är hettan och bristen på syre ett faktum. Men vi har överlevt det så många somrar under våra liv, och vi kommer överleva det även när våra städer blivit obeboliga och vi tvingas fly till landet och bo i tält.

Ingrid och Benjamin finns på Twitter