Annons
som handen i handsken

Varför får vissa droger olika musikgenrer att låta så bra?

Vi undersökte vad det är i våra hjärnor som gör att MDMA och house, reggae och weed eller tjack och punk gifter sig så väl.

av Daisy Jones
2017 07 06, 9:18am

Bild via Wikimedia

Den här artikeln publicerades ursprungligen på Noisey.

Vi har alla varit där. Klockan är två på morgonen, du befinner dig i en fullsmockad källarklubb och du börjar känna de första aningarna av pillret du tog för 20 minuter sen. Sen drar någon igång "Let Me Be Your Fantasy" av Baby D. Du känner dig övertygad, mer övertygad än du någonsin varit om någonting i hela ditt liv, om att det är den vackraste, mest uppriktiga och nu när du tänker efter är det faktiskt den djupaste sången som någonsin skrivits. Hur kan den vara så sorglig och så glad på samma gång? Vem har framkallat denna medryckande, euforiska melodi? Texten talar till dig på ända in i själen. Du har lyssnat på den förut, men aldrig riktigt lyssnat på den förut, eller hur? Du börjar gråta. Första några små, lyckliga tårar. Sen sprutar ögonen. Du skriker nu. Du skriker på dansgolvet till Baby D.

Ecstasy och acid house är så sammanflätade att de båda har varandra att tacka. Utan att tänka alltför djupt på det känns det rimligt. Hur kan man verkligen förstå det bitterljuva plinkandet av pianot i Liquids "Sweet Harmony", till exempel, om du aldrig blivit så rusig på MDMA att du gråtit av eufori? Har du hört refrängen till "Ride on Time" av Black Box? Det är i princip bara någon som skriker med bottenlös glädje – och det är svårt att uppnå en sådan känsla såvida serotoninreceptorerna i hjärnan inte blivit maxade med hjälp av en viss substans. Du skulle inte välja att lyssna på aggressiv industrimetal efter att du tagit ett piller, eller hur? Nä, du skulle lyssna på något mer upplyftande, något med känsla.

Det handlar dock inte bara om MDMA och acid house. Andra droger och genrer har historiskt sett stärkt varandra på olika sätt. Från kopplingen mellan jazz och heroin på 60-talet, till svamp och psykedelisk musik på 70-talet, till disco och quaadludes, till reggae och weed, till punk och tjack, till hip-hop och lean, till rap och kola eller shoegaze och syra. Men varför går egentligen vissa musikgenrer ihop med vissa droger? Och hur mycket av det här är kulturellt och vad är rent biologiskt?

Zach Walsh, professor på psykologidepartementet på University of British Columbia, har forskat mycket på ämnet och säger att det finns flera olika faktorer som kommer in här. Den första är helt enkelt att bra saker går bra ihop. "Det har delvis att göra med 'jordnötssmörseffekten', att choklad är gott, och jordnötssmör är gott, så om man kombinerar dem blir det bra tillsammans," förklarar han.

Men enligt Walsh har det också mycket att göra med vad som kallas locus coeruleus (den delen av hjärnan som behandlar nyligen upptäckta saker) och dess respons till musik och droger. "Om vi tänker på vad det är som gör musik tilltalande – vi vill ha en igenkänning, men också något nytt och spännande. Så vad vissa droger gör, särskilt om vi pratar om psykedeliska droger, är att aktivera den delen av hjärnan som upptäcker nya saker, vilket innebär att en del av drogupplevelsen känns som 'åh herregud, jag har aldrig sett världen på det här sättet förut'. Så när du hör musik när du tagit droger upplever du att det är något helt nytt, som att du hör det för allra första gången."



Om du någonsin blivit hög och återupptäckt en gammalt skiva kommer Walshs ord klinga bekant. Har du någonsin gått upp sex på morgonen, fortfarande lite väck, och bestämt dig för att ta ut högtalarsladden från en nu irriterad persons mobil, bara för att du ska kunna höra "I Wanna Be Adored" igen? Det är på grund av att din hjärna tror att du hör den för första gången, så den känns extra bra och betydelsefull. Walsh säger att droger även kan få hjärnan att koncentrera på ett sätt den vanligtvis inte gör, vilket innebär att man kan fokusera på musiken utan distraktioner och det förbättrar musikupplevelsen. "Det finns en lång historia av cannabis och meditation och yoga och så vidare, till exempel," säger Walsh, "[som folk använder för att] hamna i ett mer medvetet, fokuserat tillstånd. Så man blir mindre distraherad av tankar om det förflutna och framtiden – då kan man uppskatta musiken mer. Det finns även en känsla av frigörelse som kommer med droger. Så det finns en uppskattning för det nya, förmågan att kunna fokusera på nuet och en generell känsla av frigörelse."

Det låter ju rimligt, men vad exakt är det som gör att vissa genrer går bra ihop med vissa droger? Hur kommer det sig? Walsh menar att den här frågan är mycket svårare att besvara, men man kan göra hypoteser. "Det är troligtvis många kulturella faktorer inblandade," berättar han för mig. "Människor som gör en viss typ av musik har särskilda upplevelser med droger, och sen påverkas folk som lyssnar på den musiken av det, så det är en fråga om hönan eller ägget. Kultur påverkar biologi och biologi påverkar kultur." Det har också mycket att göra med funktionalitet. "När det kommer till improviserad musik, som jazz eller reggae, kanske den entusiasmen för något överraskande kommer från mycket cannabis," lägger han till. "Och droger [som MDMA] underlättar dans, vilket går ihop med den energiska, repetitiva aspekten av vissa genrer."

Harry Shapiro, författare av Waiting For the Man: The Story of Drugs and Popular Music, upprepar idén om att kopplingen mellan olika droger och genrer är relaterad till både funktionalitet och kultur. "Om man är del av en dansa-hela-natten-lång-kultur – vare sig det är mods på 60-talet eller rejvkulturen på 90-talet – kommer man vilja vara vaken hela natten, och det bästa sättet för att göra det är att ta någon form av stimulant som ecstasy," förklarar han. "Å andra sidan, om hela tanken bakom en musikgenre är att den ska vara mer statisk och introspektiv, då är det mer troligt att man kommer vilja ta mer psykedeliska droger som LSD, svamp och cannabis."

I vissa fall menar dock Shapiro att spridningen av vissa droger i vissa genrer är mer komplex. "Ibland har det inte nödvändigtvis med musikstilen att göra, så att säga, utan var musikerna som skapade den kom ifrån," säger han. "På 50- och 60-talet var heroin en stor del av bebop och det ansågs inte vara coolt att vara intresserad av dansmusik. Det handlade mer om att vara cool och fristående. Så heroin var en del av den kulturen. Dessutom var det ett sätt för svarta musiker att stå ut med ett vitt och rasistiskt samhälle. Så det finns inte bara ett svar på frågan – det är psykologiskt, kulturellt och det är funktionellt och kreativt.

Så, frågan varför det kan kännas najs att dra i sig några linor innan man spontant börjar rappa Tupacs "Hit Em Up" två gånger i rad (om du nu gör det), eller varför "Promised Land" av Joe Smooth bara låter så mycket bättre om man tagit E, har inget enkelt svar. Som Walsh sa, biologi påverkar kultur och vice versa, så det är svårt att sätta definitiva linjer runt någonting så formlöst. Med det sagt kan kopplingen mellan de två bäst förklaras som en symbios av hjärnans funktioner och kultur som vävs ihop och präglar varandra. Men egentligen, när din käke lever sitt eget liv och du står och svingar med armarna på dansgolvet under ljus i regnbågens alla färger, spelar det verkligen någon roll hur du kom dit, eller varför?

Daisy Jones finns på Twitter.