Nya Grannar

Jag kom undan Syrien men jag kan inte komma undan europeisk byråkrati

Vilket är anledningen till att jag utvecklade en app för att hjälpa flyktingar som mig själv att handskas med nederländska myndigheter.

av Mohab *
2017 05 29, 6:45am

Den här artikeln är en del av vår serie Nya Grannar i vilken unga flyktingar från Europa är gästredaktörer på VICE.com. Läs vår introduktion här.

–––

Mohab* är en 19-årig flykting från Syrien. Han växte upp i staden Hama och kom till Nederländerna förra året.

Så nu befinner jag mig här i Amsterdam, lär mig nederländska och försöker göra min egen grej. Mina föräldrar är fortfarande i Syrien i staden Hama. De har riskerat allt och stannat kvar för att jag och mina bröder ska kunna få en framtid. Men jag kan inte gå vidare med mitt liv. Mitt liv var i Hama – skola, sport, vänner, familj. Jag blir ledsen när jag tänker på allt det där, även fast jag känner mig trygg och bekväm här.

Hama är numera känt för protesterna som var där 2011 och massakrerna 1982, men det är också min hemstad full av vackra minnen. Mina föräldrar älskar att resa och de tycker om att laga mat, vilket vi ofta gjorde tillsammans. Jag var knappt 18 år när jag var tvungen att fly från Hama och Syrien. Jag hade precis gått ut gymnasiet och var väldigt stolt över det. Jag hade gjort väldigt bra ifrån mig i skolan; jag var tvungen att jobba hårt för att få mina höga betyg, men jag klarade det. Samtidigt höll jag på att bli myndig och nuförtiden kallar den syriska armén in vem som helst som är stridsduglig. Min mamma kunde inte acceptera det här, så hon gjorde allt för att få ut oss ur landet. De sålde vårt hem och använde pengarna och alla sina sparpengar för att skicka iväg oss.

Min lillebror är för närvarande i Sverige, han är fortfarande minderårig. Vi har ansökt om familjeåterförening för att våra föräldrar ska kunna ta sig till honom, men processen är så mycket mer komplicerad än vad vi någonsin hade förväntat oss. För att få komma in i landet skulle mina föräldrar behöva bli intervjuade på en svensk ambassad i Syrien eller i något av grannländerna. Därför skulle mina föräldrar vara tvungna att resa till Turkiet, och om man vet vad som händer i Syrien nu vet man också att det är väldigt farligt att resa norrut. De är gamla och har inte mycket pengar, det blir verkligen farligare för dem för varje sekund som går. Jag är rädd att de kommer att dö.

Förra veckan fick vi reda på att de kanske skulle ha en bättre chans att få visum om de kunde ta sig till Sudan där Sverige har en ambassad. Men även om de lyckas ta sig dit och klarar intervjuprocessen skulle de behöva vänta länge innan de fick reda på om de kan få uppehållstillstånd. Hyror är otroligt höga i Sudan, vilket betyder att mina föräldrar skulle behöva resa till Sudan för intervjun och sen återvända till Syrien och vänta där på att få höra om de kan lämna för gott. Det är så orättvist. Mina föräldrar är gamla – det borde vara lättare för dem att resa till Europa; lättare än det var för min bror och mig (vilket inte var ett värdigt sätt att resa på – en riktig helvetesprövning). Men det är så det är i Europa nu.

För att se till att vi inte skulle bli inkallade till den syriska armén sålde mina föräldrar vårt hem och använde alla sina sparpengar för att skicka iväg mig och min bror till Europa.

Det finns ingenting jag inte skulle göra för mina föräldrar. Så fort jag fick mitt tillstånd gick jag till en ideell organisation som hjälper flyktingar här i Nederländerna, för att se om de kunde hjälpa mig ansöka om familjeåterförening, så att mina föräldrar skulle kunna komma till Europa. Men de var inte hjälpsamma. En av de anställda sa till och med: "Slösa inte vår tid, du är inte minderårig så du har ingen chans. Ibland kan livet vara väldigt grymt."


Relaterat: Barn på flykt återförenas med sina föräldrar


Jag bestämde mig för att inte bry mig om vad de sa, jag skulle fortfarande försöka ansöka om familjeåterförening. Så jag gjorde det. Jag väntar på att min ansökan ska avslås för att jag ska kunna överklaga beslutet med hjälp av en advokat, i hopp om att få träffa en domare och berätta min historia för hen. Det är inte rättvist att jag inte kan få hit mina föräldrar på ett säkert sätt på grund av att jag är över 18, medan när det kommer till att få bidrag från staten ["uitkering"] som andra flyktingar får, då är jag för ung.

Jag var en av få flyktingar på förläggningen som brukade klaga på hur länge vi var tvungna att vänta där. Jag förstod inte varför resten av dem bara var tysta och försökte döda tid. Jag ville inte göra det. Vi har rätt att säga vad vi tycker och vad vi känner. Jag var såklart tacksam över att vara i trygghet, men våra familjer var inte det, och vissa av dem är fortfarande inte det. Livet på flyktingboendet var hårt – vi hade inga pengar och inget att göra förutom att vänta. Vissa i lokalbefolkningen hjälpte till, men det var mest vanliga människor i Amsterdam – inte folk från de ideella organisationerna.

Allt jag vill just nu är att mina föräldrar ska räddas och att jag ska kunna göra min del för att hjälpa andra. Då kommer jag verkligen kunna slappna av och börja planera för min framtid.

Den långa väntetiden gjorde många arga och nervösa. Vissa hade pengar, men de som inte hade det kunde varken sova eller äta. De som rökte tvingades tigga för att få pengar till cigaretter. Men vi blev såklart varnade att inte stjäla eller göra dåliga saker medan vi väntade, eftersom vi då riskerade att inte få våra visumansökningar godkända. Så ingen klagade eller gjorde något för att protestera. Vissa av oss pratar engelska, så vi kunde göra lite mer än andra – som att börja ta lektioner i nederländska, eller resa med nederländare – men många av flyktingarna kan inte göra annat än att försöka hålla kontakt med sina familjer. Jag kan verkligen inte begripa det här.

Jag bestämde mig för att det var dags att göra något åt allt det här, så jag kom på en app som skulle hjälpa flyktingar att handskas med Nederländernas byråkrati. Man kan hitta mycket information online, men den är utspridd över många olika statliga och icke-statliga hemsidor – och ingen av dem har sin information samlad på ett och samma ställe. Så jag samlade ihop all den här informationen på en app för smartphones som heter RefInfo. Både flyktingar som talar arabiska och engelska kan få reda på vad man bör göra först och på vilket sätt – som hur man ansöker om uppehållstillstånd och hur man ber om familjeåterförening, men också hur de som bor i flyktingboenden i Nederländerna kan lära sig nederländska. Den har börjat användas av många flyktingar, så jag försöker få den översatt till tigrinja för flyktingar från Eritrea. Allt jag vill just nu är att mina föräldrar ska räddas och att jag ska kunna göra min del för att hjälpa andra. Då kommer jag verkligen kunna slappna av och börja planera för min framtid.

* Efternamnet har tagits bort

Skriv under UNHCR:s namninsamling som uppmanar regeringar att se till att människor på flykt får en säker framtid här.

Klicka här om du vill stötta Stichting Vluchteling, en organisation i Nederländerna som hjälper flyktingar i nöd.

Tagged:
unhcr
Europa
Syrien
sverige
teknologi
UNGA
flyktingar
nederländerna
appar