Vi flög till Ryssland för att heja på landet som inte vill veta av oss

Shervin Nasiri

Jag och mina kompisar reste från Sverige till Ryssland för att heja på Iran. Vårt hemland, där vi inte är välkomna.

Vi befinner oss i hjärtat av Moskva inför världens största sportevenemang, dagen före Irans match mot Spanien.

Vi är fyra kompisar, alla svensk-iranier, som har rest till Ryssland för att stötta iranska landslaget. Och vi är inte ensamma. Röda torget i Kreml är fullt av iranska supportrar som dansar och sjunger i vitröda kläder. Här har iranier från världens alla hörn samlats, 3000 kilometer från huvudstaden Teheran. Förutom de 80 miljoner människor som bor i Iran, bor det fem miljoner iranier utanför landet.

Hejar du på Sverige eller Iran?

En fråga som jag fått många gånger hemma i Sverige. Varför välja? I alla fall så länge lagen inte ställs mot varandra. Då kommer jag att heja på Iran. Varför vet jag inte riktigt. Kanske för att det enda jag visste om Sverige fram till att jag var tolv år var Ikea och att det är ett land med mycket skog. Det hade jag lärt mig i skolan i Iran. Eller kanske på grund av bristen på mångfald i svenska landslaget. Jag gillade landslaget mer när Zlatan var med. Han var en förebild för många unga i förorter runt om i landet. Ett bevis på att man kan lyckas, även med den bakgrunden.

På en restaurang i Moskva träffar vi Farid. Han är från Stockholm och har rest hit ensam. Han har både Irans och Sveriges flaggor målade på kinderna. Imorgon ska han precis som vi resa till staden Kazan, tio timmar från Moskva, för att se Iran spela mot Spanien.

Vi pratar en stund och det visar sig att han är granne med min storebror. Två dagar efter Kazan åker Farid till Sotji för att se Sverige möta Tyskland. Han har biljetter till alla Sveriges och Irans matcher i gruppspelet och ska stanna kvar i Ryssland så länge länderna är kvar i turneringen. ”Iran vinner mot Spanien med 1-0. Sverige kryssar mot Tyskland”, säger han bestämt.

Iran har varit underdogs i detta VM. Kanske till och med det landslag som haft sämst förutsättningar. Iranska förbundskaptenen Carlos Queiroz har haft det tufft med många inställda träningsmatcher och konflikter med iranska fotbollsförbundet. Han har till och med betalat hotell och flygresor ur egen ficka inför träningsmatcherna före VM.

Hemma i Iran är det inte mycket som står rätt till. Sanktionerna mot landet har slagit hårt mot ekonomin. Höjda priser på livsmedel och bensin har gjort vardagen svår. Det politiska missnöjet är stort bland folket. Till och med landslaget drabbades av sanktionerna från USA när Nike vägrade förse laget med fotbollsskor. Efter vinsten mot Marocko skojade fansen med Nikes kända slogan: “We just did it”. Utan Nikeskor.

På grund av sanktionerna har det varit omöjligt att få tag i landslagströjor inför matchen. Det är tomt på hyllorna i Fifas butiker. Adidas som tillverkar tröjorna har vägrat att skriva avtal med iranska fotbollsförbundet. De tröjor som sålts till Fifa för vidareförsäljning var så få att de tog slut flera dagar före första matchen.

Hur fan gör vi, grubblar polarna. Tröjan och flaggan är vår identitet i Ryssland. Här måste du tillhöra ett lag eller nation, annars är du vem som helst. Vi får tag på en snubbe som tagit med sig tröjor från Iran och säljer dem inför landslagets matcher. Vi bestämmer träff via Whatsapp. Han har med sig en stor väska med tröjor i olika storlekar. Äntligen. Vi är ett med 80 miljoner iranier.

Innan resan till Ryssland träffar jag min mamma hemma i Sverige. Vi fikar. Hon är ingen fan av fotboll och trots att hon har bott i Iran större delen av sitt liv så känner hon inget för landslaget. Hon gillar inte att jag har på mig Irans landslagströja med symbolen för den islamiska republiken i mitten av flaggan. För henne står den för förtryck och diktatur.

Kan du inte täcka över den på något sätt? brukar hon säga till mig.

Som regimkritiker kan hon inte åka till Iran. Hon kan inte träffa sina föräldrar eller syskon som bor kvar. Det är en stor sorg för henne, säger hon. Jag frågar: Mamma, kommer du kolla på matcherna? ”Nja, kanske i slutet för att se hur det har gått”, svarar hon som om hon bryr sig ändå.

Själv vill jag inte blanda in politiken med sporten. Ja, jag vet att det är naivt. Det är svårt att hålla politiken borta från något så stort som fotbolls-VM. Fotbollen är ju en del av samhället. Qatar har till exempel köpt sig till fotbolls-VM 2022. Ett VM som kostar landet drygt 178 miljarder kronor, enligt BBC. Mutmisstankar och skandaler har avlöst varandra.

Men sånt vill vi inte tänka på. För oss representerar landslaget det iranska folket. Inte regimen.

Mina kompisar på resan har precis som jag kommit till Sverige i tidiga tonåren. Vi lärde känna varandra när vi var nya i Sverige. Det har varit en trygghet att ha kompisar som talar samma språk och som kommer från samma land. Vi älskar fotboll och sedan många år tillbaka spelar vi i Korpen ihop. För fyra år sedan var vi i Brasilien på fotbolls-VM och såg Irans matcher. Hade vi haft mer tid hade vi gått på en Sverigematch i Ryssland också.

Jag minns VM-98 när jag fortfarande bodde i Iran. Vilken fest det var på gatorna när Iran lyckades kvalificera sig för VM. Iran vände 2-0 underläge mot Australien och kvitterade med 2-2. Ett av mina bästa fotbollsminnen någonsin.

Milad kom till Sverige som 15-åring och kan allt om fotboll. Han kan rabbla matchresultaten från alla mästerskap. Till och med spelarna som gjorde målen. Han har tryckt tröjor med bokstäver på så att vi tillsammans bildar IRAN. ”Tur att Kamran inte kunde följa med, då hade vi behövt en bokstav till”, säger han och skrattar.

Den stora dagen är här. Om några timmar spelar Iran mot Spanien, en av de största fotbollsnationerna i världen. Kazan där matchen spelas ligger tio timmar öster om Moskva. En religiös liten stad med 1,2 miljoner invånare. Moskéer, kyrkor och synagogor finns med några hundra meters avstånd ifrån varandra. Idag är staden full av Iranier.

Efter några öl beger vi oss mot stadion. Förväntningarna är inte höga. Men vi vågar hoppas på en vinst. När vi kommer in i arenan får vi en chock. Det är nästan bara iranier på läktarna. Det känns som att vi spelar på hemmaplan i Teheran. Var är alla spanjorer?

Meysam kom till Sverige för sju år sen. Hemma i Iran hade han studerat litteratur på universitet. ”Det känns som att vara på Azadi-stadium”, säger han lyckligt. Efter 90 minuter blåser till slut domaren av matchen. Det står 1-0 till Spanien. Vi har skrikit oss hesa och är bittra efter förlusten. Milad är mest besviken. Men ändå stolt. ”1-0 mot Spanien är absolut inget fiasko. Och Iran har en chans till mot Portugal, det är inte över än:”

Några dagar senare åker Iran ut ur VM. Laget var nära en historisk åttondelsfinal, men åkte ut ur gruppspelet med fyra poäng. När spelarna återvände till Iran togs de emot som hjältar och möttes av tusentals jublande iranier på flygplatsen.

”Fan vad bra Iran spelade! Synd att vi inte gick vidare”, säger mamma när jag träffar henne efter resan.

VM-drömmen är över. Om fyra år har vi en ny chans.

Mycket kan hända på fyra år. Om fyra år kanske mamma kan återvända till Iran och träffa sina föräldrar. Sanktionerna kanske har lättat och ekonomin blomstrat. Vi kanske till och med har ett avtal med Nike. Vi kanske inte längre behöver köpa falska tröjor. Kanske får kvinnorna i Iran se kvalmatcherna inne på Azadi-arenan i Tehran? Kanske! VM är över för Iran. Men kampen för rättigheterna fortsätter.

För Sverige lever VM-drömmen vidare. Kom ihåg! Du behöver inte välja.

Mer VICE
Vice kanaler