Kan en treåring verkligen göra modern konst?

Modern konst – det du svassar runt och tittar på och ler överlägset åt medan du verklighetsfrånkopplat säger till dig själv att du skulle kunna göra exakt samma sak. Det är alltid samma tanke: "Det där ser ut som det är gjort av en treåring." Det är oklart varför det alltid rör sig om ett barn som är just tre år, kanske är barn nuförtiden för förstörda av samhället när de fyllt fyra?

Det är ett riktigt trött uttalande som inte sällan yttras av folk som frivilligt lägger ner tid på att kommentera risiga artiklar på Facebook. Hur som helst känner jag att det är hög tid att någon prövar teorin. Så jag tog med mig treåriga Puk och ett paket kritor till Stedelijk Museum i Amsterdam för att se om han skulle kunna kopiera några av verken på utställningen.

Puk började dagen med att ta sig an ett verk av Ellsworth Kelly, en konstnär som sysslade med något som kallas för "färgfältsmåleri". Det är kortfattat när konstnären väljer ut några färger och slafsar ut dem i stora fält på en målarduk. Jag gissar att det kanske var Ellsworth som designade Puks tröja.

Den första tavlan var "Blå, Grön, Röd", en oljemålning från 1964. "Tre färger, vad fint," sa Puk. När jag frågade honom om han skulle vilja ha den i sitt rum svarade han ja, utan en enda sekunds tvekan. Du får tummen upp från Puk, Ellsworth.

En anställd på museet gick fram till oss och sa: "Om ni tittar noga kommer ni se att det är så många fler färger." Puk svarade genom att torka sina händer över hela tavlan, möjligen för att försöka blanda samman alla färger, jag vet inte riktigt. Jag antar att ingen riktigt kan förstå vad som försiggår i en konstnärs hjärna.

Kort därefter var den första kopian färdig. Likheten är helt klart slående. Men låt dig inte luras av hans gulliga guldfiskansikte, han ser alltid ut som en guldfisk när han försöker komma undan med konstförfalskning.

Jag bad Puk återskapa detta konstverk, men tydligen var den "jätteful", så vi lämnade den och gick vidare.

Han blev dock extremt tagen av Wolfgang Tillmans verk "Police Helicopter" från 1995. Man har beskrivit Tillman som en "fotograf som reflekterar kring samtidens livsstil, i vilken mode och livsstil, men även socialt och politiskt åtagande, är nyckeltermer".

Jag gissar att Puk inte brydde sig allt för mycket om det. Jag antar att det var helikoptrarna och de coola ljusen som var spännande för honom.

Precis som förutspått var det "ficklamporna som flyger i himlen" som fascinerade Puk. Jag lärde mig även att "natten är läskig, men vacker", vilket var lika gulligt som det var djupt sagt.

I fall du är ett pucko eller något kan jag förklara att de röda linjerna på pappret är ficklamporna, och längst ner till vänster på pappret (och delvis även på själva golvet; Puk vill inte känna sig begränsad av yta när han är in the zone) var reserverat åt bokstäver. "För 'e' och 'n' är också med", tydligen, så det är ju bra.

Själva natten uttryckte han genom att måla hårda, uttrycksfulla drag med kritorna och händerna. Att hans verk är så pass skarpt, men samtidigt abstrakt, kan tolkas som att natten agerar som en skarp barriär mellan de som frodas under solens ljus och de från samhällets ödsliga utkanter som härjar i nattens mörker. Eller började Puk bara tröttna på att jag bad honom måla av tavlor på en vägg.

Puk fortsatte med att måla några hus på målningen med sina kritor.

Så där har vi det, några hus och voilà – slutresultatet. Precis som med första verket valde Puk att signera det genom att kladda över hela pappret med sina händer och tröja.

Den senaste ansträngningen fick stackars Puks kreativa ådra att tillfälligt sina; oförmögen att fortsätta kastade han alla kritor på golvet. Frustrerad av sin plötsliga målarkramp sprang han iväg och torkade sina nerkritade händer på museets sterila, vita väggar.

Vakterna, som redan var bittra efter missödet på golvet ("Eh, ursäkta mig. Det här golvet är parkett"), låtsades sympatisera med mig när jag bönade och bad, Puk var ju bara ett barn, men de insisterade ändå på att ta mitt namn, adress och telefonnummer. I den stunden var Puk Nederländernas motsvarighet till Ai Weiwei i miniatyrformat – hans artistiska frihet hade obarmhärtigt blivit tystad av hjärtlösa robotar. Sen blev han snabbt ett vanligt litet barn på ett konstmuseum igen när han började slå mig på benen, och jag insåg att ingen skulle anhålla honom mot hans vilja för att ha torkat sina händer på en vägg.

Efter en kort tripp till ett handfat för att tvätta Puks händer gick jag tillbaka för att ta ett till foto på hans senaste konstverk, a.k.a kritkladdet på väggen. Medan jag gick ner på knä för att få en bra vinkel – och helt ärlig nu, jag lovar att det här hände – kom en kvinna bredvid mig och sa: "Wow, vackert! Vågorna är en del av verket – så subtilt. Älskling, kom och titta på det här; det är en sån grej man bara skulle kunna råka gå förbi utan att ens lägga märke till. Så charmig!"

Museet hade precis fått ett nytt mästerverk, skapad av ett barn på tre år.

Så där här vi svaret. Om någon person i framtiden skulle säga: "Äh, all modern konst ser ut som att det skulle kunna ha gjorts av en treåring," vet vi nu att från och med nu har de 100 procent rätt.

Den här artikeln publicerades ursprungligen på engelska i oktober 2012.