Tankar runt frågan 'Var kommer du ifrån egentligen?'

Den här artikeln publicerades ursprungligen på i-D.

Var kommer du ifrån? Det är en simpel fråga. Var kommer du ifrån egentligen? Det är en mycket mer laddad fråga. Men för många av oss är en vanlig fråga på grund av hur vi ser ut. Du kan identifiera dig med platsen där du föddes, växte upp och bor på, men den obekväma frågan kan bli en konstant påminnelse om att man inte passar in eller hör hemma där.

Vi pratade med sex unga personer om hur de känner när de blir frågade var de kommer ifrån, egentligen.

Mitt band till mina rötter är inte bara till en enda plats. Jag känner en samhörighet till Mellanöstern, men också till Afrika och Indien. Det är en koppling till ett helt område av världen, eftersom det handlar om kulturen och ideologin kring kulturen. För mig är det viktigaste att känna att man är en del av något – att tillhöra en grupp eller ett tankesätt. Jag tror att geografi spelar stor roll i det för många, eftersom man känner att man hör hemma någonstans, men jag tror inte det är nödvändigt att tillhöra en plats. Det finns människor över hela världen som jag känner ett band till eftersom vi alla är barn av internet. Det är nästan som om en ny tredje kultur har utvecklats för mig – det är inte mina föräldrars kultur, det är inte populärkultur – det är en kombination av båda två, eftersom jag har blivit påverkad av båda två.

Jag reser och flyttar runt en hel del. Det är en frihet att flytta och vandra omkring. I två generationer har min familj flyttat från Indien till Afrika till Storbritannien. Jag tror att det kanske går i arv i grupper som den jag är ifrån – folk som flyttar och har flyttat – att fortsätta flytta är bara en del av det vi gör.

Min pappa är ghanan och min mamma är britt – jag tror att hon är lite walesisk. Jag är från Tunbridge Wells i Kent, ett övre medelklassområde med många vita i Storbritannien. Om folk frågar mig var jag kommer ifrån sätter jag dem alltid på plats och säger: "England och jag hade svarat om du ställt frågan korrekt." Folk blir förvirrade och säger: "Men var kommer dina föräldrar ifrån?" Jag svarar: "De är från Tunbridge Wells i Kent," liksom, ställ frågan rätt så svarar jag!

När jag växte upp var det inga runt omkring mig som hade annorlunda kulturer, alla var vita. Men helt ärligt spelar det egentligen ingen roll för inte ens i London passar jag in. Jag är inte bara icke-vit, jag är också rödhårig och har fräknar så jag passar inte riktigt in någonstans och jag har vetat det sen jag var väldigt liten. Oavsett var jag är kollar folk på mig som om jag vore en clown eller nåt. Häromdagen frågade ett barn mig om jag var hälften leopard! Nu accepterar jag det bara så jag ba: "Japp, det är jag."

Det finns mycket hat i Polen mot muslimer men jag är fortfarande väldigt stolt över att vara polsk. Jag känner mig mycket mer bekväm som muslim i London men i Polen känner jag mig mer bekväm i allmänhet. Det är hemma. Jag tror att alla människor på något plan längtar efter att få återvända till sitt hem. Där kan ingen säga åt dig att du inte hör hemma. De kan försöka (och tro mig, det gör de) men du har ditt pass att motbevisa dem med.

Efter brexit kände jag mig obekväm för första gången med att vara polack i London. Jag vet inte vad jag ska göra. Jag tänker på att åka tillbaka till Polen och kanske ta av mig min sjal. På grund av sjalen kopplar folk mig så mycket till religion att de lämnar lite plats kvar för mig som en människa. Jag vet hur det brukade vara när jag inte var muslim. Jag minns samtalen jag brukade ha och hur folk kunde behandla mig, och nu är det annorlunda. Alltid när jag träffar någon ny tar det alltid ett tag då jag måste ta isär bilden som den här personen har av mig. Jag saknar att människor tittade på mig som att jag bara är jag och inte en representant för den hela muslimska befolkningen.

Jag har växt upp och bott i norra London hela mitt liv, så när folk frågar var jag är ifrån säger jag: "Jag är brittisk." Många tror att om man har andra rötter ska man ignorera det faktum att man fötts på en annan plats. Jag föddes i Storbritannien, så jag är en brittisk kille – alla mina sätt kommer från att vara brittisk. Jag skulle även säga att mina rötter är från Afrika, Malaysia och Israel. Man skulle kunna se på dem som juxtapositioner eftersom de alla är helt olika slags kulturer, men för mig införlivar de alla samma känsla av "hemma".

Jag skulle inte säga att jag är "hälften det här eller hälften det där". För mig är det onödigt. Om man blandar färgerna röd och blå blir det lila – en helt annan färg. Det är sin egen sak. Det är därför det inte spelar någon roll hur många olika kulturella ursprung du har inom dig, det skapar en helt och hållet ny sak, så för mig är det inte viktigt att stipulera hur många procent av mig eller del av mig som är vad. Jag vill inte ge styrka eller övertag till en kultur över en annan. Jag har formats av alla dem.

När jag växte upp fanns det en slags uppfattning om att jag var annorlunda. Om någon tyckte jag var vacker var det för jag var "exotisk", inte för att jag var vacker jämfört med alla andra. Det var alltid: "Du är så ovanlig – var kommer du ifrån?" Jag visste aldrig vad jag skulle svara på det eftersom jag alltid hade bott i Newcastle. Jag brukade säga: "Jag är från Australien – från Newcastle," och då brukade folk svara: "Men var kommer du ifrån egentligen?" och jag fick säga att min mamma är från Indonesien. Ibland kunde folk fråga direkt: "Är du japan?" eller "Föddes du här?"

I Newcastle var de "coola" surfare och blonda, vilket jag uppenbarligen aldrig var. På gymnasiet när jag började ha linser skaffade jag faktiskt blåa och gröna linser och blonda slingor, vilket man fattar såg löjligt ut när man tittar på mig nu. Om jag såg min dotter göra det skulle jag fråga: "Varför gör du så? Varför vill du ha blåa ögon?" För mig var det mer: "Okej, nu ser jag ju mer ut som alla andra." Min första crush på gymnasiet – hans vän sa till mig att han "hade en grej för etniska brudar." Det får en att känna sig så utbytbar, man tänker: "Gillar den där personen mig för den jag är eller skulle jag bara kunna bytas ut mot vilken person som helst av asiatiskt ursprung?"

Jag är hälften bangladeshier och hälften bahrainsk arab. Jag föddes i Manchester. När jag växte upp har det varit känt att jag haft en identitetskris. Jag har två kulturer inom mig som är nära men också helt åtskillda. Det skapade en dialog kring att inte riktigt veta var man är ifrån eftersom man varken ses som att vara härifrån eller därifrån, varken från ens ursprungsplats eller platsen där man föddes och växte upp. Så det finns alltid ett slags komplex, där man är någon "annan."

Att ha mer än en härkomst har varit dels en välsignelse, men också ett förminskande. När jag åker till Bangladesh säger folk: "Åh nej, du har blivit så påverkad av västvärlden," när jag åker till Mellanöstern säger de: "Ah, det är delar av dig som är arabiska i sin estetik, men din mentalitet är inte det." Och sen i London säger man: "Åh, var kommer du ifrån?" Det blir nästan lite schizofrent.