Den här artikeln publicerades ursprungligen på VICE Frankrike.
Under tiden som ledde fram till det franska presidentvalet har många fransoser (precis som amerikanska väljare i USA) uttryckt en hel del missnöje över sitt lands medier. Termer som "merdias" (en sammansättning av "media" och "merde" som betyder "skit") och "journalopes" (en sammansättning som förknippar journalister med termen "salope" som betyder "slampa/bitch") har blivit vanligt förekommande när fransoserna själva diskuterar tidningar online. Vad kommer allt hat ifrån? Kanske har det att göra med det faktum att under perioden före valet gav media centerkandidaten från En Marche! mer sändningstid och fick mer reportage skrivna om sig än övriga kandidater.
Så precis innan den slutgiltiga röstningen som hölls i går i Frankrike – då Macron blev vald till president med ungefär 65 procent av rösterna – hade jag ett samtal med sociologen Alain Accardo om hur fransk media målade upp Macron. Accardo är en föreläsare på ett universitet i Bordeaux och skriver om journalism och det system som mainstream media förhåller sig till.
Accardo menar att mediaorganisationer är del av ett kapitalistiskt system och har därför ett intresse av att bevara det systemet. "Journalister som jobbar för de medierna är medelklasstyper i uniform," säger han," och det som de skriver om är endast i intresse för deras egna sociala grupp." Accardo tror inte att journalister fungerar som marionettdockor åt rika aktieägare, inte heller tror han att de är de har en avsikt att sprida felinformation eller fejknyheter. Han tror dock att de alla kommer från samma bakgrund, har samma perspektiv och har nytta av status quo på samma sätt. Han menar att det framgår tydligt när man tittar på hur franska medier var enhetliga i rapporteringen om "fenomenet Macron".
VICE: Under presidentkampanjen fick Emmanuel Macron omfattande nyhetsbevakning av fransk press. Tror du att media är ansvarig för det faktum att Macron för tre år sen i stort sett var helt okänt till att han nu blev en presidentkandidat?
Alain Accardo: Ja, jag tror att de har spelat en betydelsefull roll i att etablera Macron som en trolig kandidat, den som skulle kunna "ena folket från de olika sidorna av den traditionella partiklyftan" vilket man kunde läsa mycket om. Hans egen ambition var det som satte honom på den vägen. Eftersom han är relativt ny som professionell politiker hade han inte samma politiska kapital som hans motståndare. Men i stället för att jobba sig upp för den traditionella centrala vänstern eller högra partistegen tog han en risk och kom in i tävlingen som en självständig kandidat tillsammans med rörelsen En Marche!. Det fick honom att framstå som en frisk vind, "varken höger eller vänster" – vilket, om sanningen ska fram, inte är så revolutionerande i det rådande franska politiska klimatet. Men narrativet höll sig.
Förr i tiden kunde en självständig kandidat förlora loppet snabbt till mer erfarna och välkända kandidater från de traditionella regerande partierna – de konservativa och socialisterna. Men så blev det inte för Macron – han drog nytta av det faktum att kandidater från Les Républicains [François Fillon] och Parti Socialiste [Benoît Hamon] var otroligt lite omtyckta. [Fillon blev anklagad för att ha anställt sin fru som assistent – vilket skulle ha varit ett "fejkjobb" för vilket hon fick en orimligt hög lön. Samtidigt fortsatte det socialistiska partiet förlora stöd på grund av den nu tidigare presidenten François Hollandes politik och oförmåga att stoppa terrorism.] På grund av att hans motståndare i andra omgången, Marine Le Pen, är från extremhögern verkar Macron plötsligt som den perfekta kandidaten för liberala och konservativa rörelser som vill "rädda" republiken från Nationella frontens exremist-populistiska hot.
Så med allt det i åtanke var det enda som kvarstod för dem att publicera det budskapet och göra redo folkmassorna för ankomsten av Frankrikes frälsare, Emmanuel Macron.
Relaterat: Politisk aktivism i Trumps tidsålder:
Om medierna gjorde Macron, är det inte konstigt att han tog sig vidare till andra valomgången – med tanke på folks generella brist på tillit till media nuförtiden?
Jag tror inte att den misstron är tillräckligt djup än. I stort sett alla stora namn i tryckt media, stora tv-kanaler och radiostationer är del av större mediagrupper med kapitalistiska intressen. De företagen producerar information för marknaden och producerar samtidigt en marknad för information. De är som alla andra företag som gör bilar, parfym eller grillar. Ett företag producerar din vilja att köpa en grill och producerar sen grillen du vill ha. Om medier är del av det kapitalistiska systemet blir deras underliggande uppdrag att bevara det systemet.
Men media måste ge bilden av att de respekterar de värderingar på vilka vår republik och vår konstitution är baserade – demokrati och sekularism. Det är därför det kan verka som de ger utrymme till en mångfaldig skara röster – en vänsterkandidat som Jean-Luc Mélenchon kan få spelrum, men i medias narrativ kommer han bli associerad med extrema vänsterledare – som Hugo Chavez, till exempel. Anti-kapitalistiska kandidaten Philippe Poutou kommer intervjuas men alltid bli presenterad som en oviktig kandidat utan vision. Mer traditionella kandidater som inte hotar de kapitalistiska strukturerna presenteras positivt eller neutralt utan nedvärderande konnotationer. Individuellt kanske alla de kommentarer eller konnotationer ser små eller irrelevanta ut, men det faktum att det upprepas så ofta i alla medier skapar det narrativet runt en kandidat eller hens idéer.
Även om mediaföretag arbetar på det sättet – hur bidrar individuella journalister till det?Journalistpositioner fylls av journalister vars sociala bakgrund – socialt, kulturellt, utbildningsmässigt och moraliskt – stämmer perfekt in på vad det nuvarande kapitalistiska klimatet efterfrågar. Folk som jobbar inom media är mestadels medelklasstyper med samma intressen, står för konsumism, hedonism, libertariansk individualism och villkorslös Europanism från Bryssel. Och de blir alla påverkade av den här typen av politiska analfabetism – de förminskar reportage om politik till att rapportera om politiska personligheter. Journalisterna och pressanställda sätter politiken på en teaterscen, där personligheter bara pratar ändlöst och debatterar. Allt det pratet dränker all övrig allvarlig kritik till systemet.
Den franska befolkningen har blivit indoktrinerade på det sättet i årtionden – i över 30 år har det varit ett visst samförstånd mellan de stora centristerna i den konservativa högern av Les Républicains och en höger som går under en socialistisk täckmantel av Parti Socialiste. Det är svårt att vakna upp från det, men jag tror landet börjar se det för vad det är. Jag tror att mainstream media och journalisterna som jobbar där nu börjar se det och vill rädda systemet de jobbar i. Så det är ett naturligt steg för dem att stötta alla kandidater som inte riktigt hotar den kapitalistiska ordningen.
Emmanuel Macron kallades ofta för det "moderna" valet bland kandidaterna i första valomgången, och även i andra omgången då han sattes mot Marine Le Pen. Vad tror du om den karaktäriseringen?
Som jag sa, Macron råkade vara på rätt ställe vid rätt tillfälle, medan de traditionella partiernas kandidater misslyckades. Någon behövde fylla det tomrummet, och då kom Macron in i bilden, en ung och ambitiös utmålad outsider som fortfarande är fullständigt och tveklöst del av systemet – då han gått på rätt skolor och jobbat på en bank. Marknadsföringen runt honom fick honom att fashionabelt framstå som varken vara vänster eller höger. Det är inget modernt med det – det är bara väl beprövad logik i ett välorganiserat system. Det är naivt att tro att om Macron inte hade varit där just då hade etablissemanget puttats bort och förlorat makt. Det finns hundratals potentiella kandidater som Macron, formade i våra skolor och politiska organisationer, redo att ta över om nödvändigt – varenda en med en lite annorlunda nyans.
Innan presidentvalet hade de två största partierna i Frankrike – de konservativa Républicains och centervänstra Parti Socialiste – primärval för att välja sina kandidater, på samma sätt i USA. Vad har det för betydelse för Frankrikes politik?
Det är ytterligare än indikering på att Frankrike politiskt sett håller på att bli vad det redan är kulturellt – en koloni till USA. Ganska snart kommer endast det talade språket kunna särskilja en europeisk befolkning från USA:s befolkning.
Idén med att ha primärväl stämmer in på USA:s politiska system, vilket är karaktäriserat av tvåpartisystemet. Det verkar mindre lämpligt i ett land som Frankrike, där väljare kan välja mellan olika politiska ideologier och social kritik och politiskt förtryck är mer radikalt. Vänsterpolitiska personer i Frankrike, som Olivier Besancenot och Philippe Poutou i det Nya anti-kapitalistiska partiet, eller även militant socialistiska Jean-Luc Mélenchon, skulle förmodligen inte ha särskilt långa politiska karriärer i USA.