Hur du vet att ditt förhållande är dödsdömt

Den här artikeln publicerades ursprungligen på VICE UK. 

Förhoppningsvis för din egen skull fick du ditt hjärta krossat åtminstone en gång som tonåring. På många sätt är det bättre att få sitt hjärta stampat på och slashat med en kniv under en period i ditt liv när det är socialt accepterat att gråtande skriva i en dagbok, eftersom a) det förbereder en för vuxna separationer och b) om du blir dumpad i nian är det mindre troligt att du ger dig ut på en sprit-och-knark-resa och går igenom en hel veckas avtändning.

Det finns dock en skillnad mellan det plötsliga krossade hjärtat och den långsamma och outhärdliga varianten som du upplever i tjugoårsåldern och ända fram tills du dör. Den typ som du inte har tillräckligt med eq för att kunna uppleva på högstadiet; det är en särskilt typ av separation vuxna går igenom – den du går igenom när flammorna från början av er romans dött ut, och det enda som är kvar är kol och aska; när era liv skaver mot varandra som sandpapper; ni är bara möbler i varandras liv, inte en källa av lycka för varandra. Till och med nu när du läser det här kanske du tänker: "Nix, inte varit med om det, stämmer inte in på mig," i vilket fall du är en av de som gifter sig med den första personen du hånglade med i sjuan. Eller så väntar det på dig där ute någonstans.

Den här vägen som leder till att man gör slut är lång och ensam, full av både väldigt otrevliga och oerhört upprörande händelser. I dag kommer vi gå igenom några av dessa. Om du känner igen några av dessa varningsklockor borde du kanske förbereda dig på ditt förhållandes kommande död. Fast, du vet förmodligen redan att det är på väg att ta slut, eller hur?

Att bråka är en ganska naturlig del av ett förhållande. Det finns alltid undantag: de där konstiga, rakryggade, stirriga gifta paren som "aldrig bråkar", som när du träffar dem – på bröllop, eller ljuvliga trädgårdsfester eller din mammas fikarep, med händerna sammanflätade och obehagliga leenden på läpparna – alltid känns obehagliga på ett sätt du inte riktigt kan sätta fingret på, som om de bondar över något olagligt; som om de bara kan känna att de älskar varandra när de mördar skator.

Men det finns en nästan omärkbar skillnad mellan att bråka om nånting ("Du litar inte på mig! Du gör aldrig rent kattlådan såvida inte jag ber dig att göra det! Du gnäller jämt om att vi inte har pengar men du fortsätter köpa kola!") och att bråka om ingenting ("VARFÖR HAR DU BESTÄLLT HEM THAIMAT FRÅN DET STÄLLET DU VET ATT DE SUGER. VARFÖR HAR DU ALDRIG LÄRT DIG HUR MAN STÄLLER NER FUCKING TALLRIKAR I FUCKING JÄVLA DISKMASKINEN. HUR KAN DU ENS FÖRESLÅ DOWNTON ABBEY JAG VILL SE GIRLS.") Dessa alltmer aggressiva dispyter kan födas ur sättet du gurglar din Listerine på, eller skrattar eller hela tiden använder det där ändå ganska alldagliga ordet i fel kontext, och sen, ah, just det. Insikten att de inte gjort något fel alls. De bara är.

När du inser att du bara kan komma när ni ligger genom att tänka på att få kuk eller punani av någon annan under hela akten, då vet du att det redan är för sent. Den andras kropp har förlorat all sin sexualitet för dig. Men inte på det mysiga vi-ska-bli-gamla-tillsammans-våra-kroppar-är-bara-kärl-för-våra-själar-sättet; mer att hens kropp känns som ett främmande objekt som inte längre känns rimligt. Du märker själv att du börjar bli mer oengagerad och upprätthåller ett kyssförbud som Julia Roberts i Pretty Woman – inte för att hångel kan leda till intimitet, utan för att den mest naturliga och barnvänliga formen av ömhet nu känns för grov. Du står bara ut med att era könsorgan vidrör varandra. Från och med nu är det bara kön mot kön. Varje position där du slipper se din partner i ansiktet, som doggy, blir standard. Oralsex kommer ta dig genom den här tiden, men gud förbjude att de kikar upp och ni för ögonkontakt.

Som tur är har ni oftast sex på natten, så du kommer ha massa tid då du kan stirra på väggarna i mörkret och fundera på vad meningen med allt är. Sex – det enda gratisnöjet vi tilldelats i detta dystra liv – som blir sämre är oftast det första tecknet på allt allt håller på att gå åt skogen, och med tanke på att det brukade vara det mest instinktiva i förhållandet – fysiskt, mentalt, emotionellt – kommer du inte kunna ignorera det och bara hoppas att det går över!

Ett roligt litet tankeexperiment:

i. Föreställ dig din partner vid ett fönster med en sprucken fönsterram, med vitt ljus som strömmar in i rummet från en mild och ljus sommardag, små gråa dammkorn flyter omkring runt oss i luften. Du har precis smsat din partner och kallat hen för ett "äckel" eller "jävla äckel" och hen gråter. Gråter och gråter och gråter. Du. Du har fått hen att må så här. Ansiktet är så rött att det är orange. Ansiktet vått av tårar. Det har gått för långt nu – alla illusioner om värdighet bortkastade nu, hen gråter öppet – gått för långt för att dölja det, så hen gråter öppet och snorar ner sin t-shirt, ylandes, tårarna dryper ner längs kinderna, hela rummet luktar salt. Du gjorde det här. Hur känner du?

A. Någonting
B. Ingenting

ii. En buss åker högljutt iväg. Du är bekant med det ljudet, eller hur, ljudet av ett fordon som skär igenom den tysta luften i förorten som en kniv. Det skulle vara rimligt om du hörde barn leka någonstans, förmodligen kastandes en stor röd boll mellan sig. Din partner ligger död på vägen, blå i ansiktet och med blod rinnandes ur mungipan, lemmarna ligger brutna i omöjliga vinklar. Hen försökte hinna med bussen och blev påkörd. Hen är död nu. Ögonen fortfarande öppna men glasaktiga. Zooma in. Zooma in på ansiktet du en gång smekte och viskade "jag älskar dig" till. Hur känner du?

A. Någonting
B. Ingenting

iii. Fjädrarna gnisslar på det där tydliga sättet. Det var lugnt på jobbet så du fick gå tidigare – du gick hem för det var en så fin dag, hörlurar på med musik, en perfekt lycklig timme då du inte kollade eller läste dina sms, bara vandrade längs den stora vägen där du bor, då och då stryker du handen genom häckar och buskar, plockar en blomma från marken – och nu är du hemma och lite svettig från promenaden och kanske behöver ta en dusch, men du går upp för trappan och – vänta, det där gnisslande ljudet. Ii-ih ii-ih ii-ih. Är det där..? Du springer in i sovrummet: din partner – flickvän eller pojkvän, det spelar ingen roll – har passionerat sex med någon annan. Det är inte som att ni två brukar ligga på riktigt nuförtiden – det är alltid det där är-det-över-än?-sexet med lamporna släckta. Nej. De har sina händer sammanflätade och någon har en munkavel. Lakanet är fullt med fläckar av smaksatt glidmedel. Personen din partner ligger med har en perfekt, muskulös kropp. När du stiger in i rummet håller din partner på att stryka personens bröst med en stor rosa fjäder. Det här är inte bara sex: det här är den typ av lyxsex som du inte haft sen den det där hotellrummet sista natten i Barcelona sommaren 2013. Hur känner du?

A. Någonting
B. Ingenting

Resultat

Flest A: bra! Bra.
Flest B: illa. Illa.

Har du någonsin haft en sorglig brunch? En sorglig brunch är en brunch som är sorglig. Man skulle kunna tro att det här var en omöjlighet – du lever ju för brunch; brunch är veckans viktigaste måltid – men sen lyfter du blicken från ditt berg av mat och ser personen som du försöker intala dig själv att du älskar och: ingenting. "Så vad –" säger du och lyfter upp saltkvarnen och tippar den så att kristallerna inuti tippar och nästan, men inte riktigt, glider ut och hamnar på bordet. "Vad… vad sa din mamma?" Och personen svarar "hmm" varpå du säger: "Vad var det din mamma sa? På telefon häromdagen. Ringde inte din mamma?" Och hen säger "ah" och "jo" och "just det", vilket följs av en paus, och en av er pustar ut all luft från sina lungor – det skapar ett ljud som låter som vinden som blåser genom det tomrum där ditt hjärta en gång i tiden var, och din partner säger: "Äsch, ingenting. Nä, hon bara pratade om hunden." Och sen sitter ni tysta i fem minuter tills maten kommer, och du säger: "Åh, mat." Maten har räddat er båda, och inte förrän notan kommer inser du att tanken inte ens slog dig att instagramma det hela. När brunchen är sorglig vet du att det är över. Undvik den sorgliga brunchen.

Du bokade en resa med hen för att du är ett pucko, och nu hänger den olycksbådande över dig under månaderna som leder upp till den, som tiden innan den första årsdagen för en nära familjemedlems död. Du börjar mentalt gå igenom hela din kompislista efter en lämplig singelkandidat som skulle kunna ta din partners plats om det kom till det; handpenningen du sparade från din snåla lön som skulle kastas i sjön om du avbokade resan helt och hållet. Är det… är det illa att vänta sex månader till efter Teneriffa för att göra slut? Antagligen, för det är ett halvår av ditt liv och ett halvår närmare 30.

Om ingen resa bokats kommer ingen av er ta upp ämnet, eftersom i så fall skulle ni, på gott eller ont, förbinda er till att spendera två veckor konstant med varandra insmetade i solskyddsfaktor, vilket skulle kunna skapa en glänsande illusion av att allt är normalt – det är svårt att vara alltför arga på varandra när ni är på en piazza i Rom och sippar på ett glas vitt medan solen sakta går ner och du väntar på en carbonara – men fasaden krossas fullständigt den näst sista kvällen när en av er inte kan hitta sina solglasögon, vilket eskalerar till ett två timmar långt skrikbråk och en av er drämmer igen hotelldörren och går på en ursinnig promenad, bara för att komma tillbaka med svansen mellan benen 45 minuter senare och måste låna en nyckel från receptionen för att komma in i rummet igen. Under flyget hem pratar ni inte.

Kortfattat – undvik att prata om att åka på semester tillsammans om ni råkar ha sönder de ömtåliga porslinsresterna av ert förhållande.

En underskattad tjänst som kommer med ett förhållande utan extra kostnad är att ha någon som är tvungen att ta emot ditt upprymda samtal när du fått en löneförhöjning, eller din syster förlovat sig eller du precis sett en hund som exakt såg ut som Pongo, för helt ärligt: det finns ingen annan i ditt liv som gillar dig tillräckligt mycket för att ge dig den nivån av känslomässigt stöd. Sakta men säkert märker du att du börjar smsa någon annan först – en bästa kompis; mamma som du inte ens är så nära; den rätt så snygga personen som du bara platoniskt snapchattar med – när något stort händer. Det samma gäller för när något sorgligt händer. Ser du vad som händer här? Du börjar undermedvetet förbereda dig själv för ett liv efter du oundvikligen gjort slut, när du är den enda personen som både gillar och hatar dig själv mest.

Kommer du ihåg den där gången du kom hem och såg din partner i köket i slutet av en gråtsession – hens mormor är sjuk eller nåt; du är inte riktigt säker på detaljerna; du har varit ute åtta kvällar i rad – och du kände det där lilla hugget av ömhet som du brukade känna för hen, så du lutade dig fram för en kram, och det kändes väl typ naturligt men det känns också inte alls det, och din partner snorade lite grann på din axel medan du håller om hen, och du tänkte: det här är precis som att hålla om ett gråtande köttstycke.

Hmm, tänker du och dagdrömmer om en lat söndagmorgon för dig själv, då du kan gå ut på den där joggingturen som du intalat dig själv kommer hända en vacker dag, dricka en kaffe för 50 kronor och blicka ut över alla människor som njuter av sin härliga lediga dag, promenera till en bar för en tidig öl och en burgare, träffa de där kompisarna du inte träffat på hur länge som helst eftersom din partner säger att hen avskyr dem. Gud vad skönt det skulle vara om du bodde själv. Du skulle kunna adoptera en hund. Eller: flytta till New York ett tag. Eller: du hade tänkt prova på att vara vegetarian ett tag, eller hur? Laga mer mat till dig själv, inte samma "jag gillar bara köttfärssås, omelett och takeaway-sushi-dieten" som din partner insisterar att du går efter. Du skulle kunna vara så fri. Du skulle kunna köpa blommor och fylla hela vardagsrummet med dem. Äntligen titta på Stranger Things, som alla säger är så bra men som ni såg ett avsnitt av tillsammans och din partner gillade det inte. Köpa en gammal skivspelare och fylla ditt liv med musik, och inte de där sönderspelade Soundcloud-mixarna som din partner hela tiden spelar från sin jävla laptophögtalare. Herregud: skulle det inte vara skönt om hen bara… nej, du får inte tänka det. Men skulle det inte vara skönt om din partner bara… dog?

Det brukade vara att ni blev sams genom bönande, tårar,  blommor och att du utförde särskilda sexuella akter på din partner med din mun, åtminstone två gånger, men nu säger du bara: "ja ja, förlåt", och fortsätter titta på gamla avsnitt av Project Runway på tv. Gjorde hon det DÄR av tidningspapper???

Av allt som kan tala för att ert förhållande är döende är otrohet en väldigt stark indikation på att ni inte har det så bra som ni brukade. Om du går ut och blir full och ligger med någon är det rätt svårt för er som par att gå vidare från det. Men småsakerna räknas också, och de är mer lömska, så du inser knappt själv att du gör det: du smsar med den där kollegan efter jobbet, du hamnar i en lång konversation på Facebook med någon som du på något plan gillar, du börjar följa ditt ex på Instagram igen. Tekniskt sett har du inte gjort något – om vi levde i ett mer primitivt samhälle där otrohet var lika med stening skulle du nog kunna vara lugn – men något har slingrat sig in i en liten springa i ditt medvetande: du skulle kunna vara otrogen om du ville det, eller hur? Du har verktygen framför dig. Du har någon som gränsar på att vara rebound-material. Motorn är i gång och lamporna är på. Du behöver bara snudda gaspedalen med en liten rörelse med din fot.

När ni är ute på en av era sura promenader vandrar ni förbi den där nya restaurangen som öppnade i kvarteret. "Den ser mysig ut," säger en av er, varpå den andra svarar: "Hmm." På den gamla goda tiden – när ditt kön var eld och lågor, när du behövde din partners kropp och hens sällskap, när du bara allmänt behövde hen, alltid; när du inte kunde spendera en dag utan hen, utan det vackra ansiktet som kändes så himla bra att smeka – hade du sagt: "Vi borde gå dit." Du kanske säger det nu också – ni pratar om det senare på ett vi-kanske-borde-gå-sätt, trots att ni båda vet att ni inte kommer det, men idén är i alla fall där – det läggs på hyllan tills sex veckor har gått och det slutar med att du drar dit med kompisar efter några öl. Väl hemma rapporterar du att kycklingen var "helt okej", så ni två beslutar er för att aldrig gå dit tillsammans – men troligtvis kommer ni hitta ett spännande nytt ställe med surdegspizza och du kommer genast komma på två eller tre kompisar du hellre skulle gå dit med i stället, så du skriver i gruppchatten och bokar in onsdag innan ni ens hunnit komma hem utan att säga något till varandra. Se på det så här: att gå ut och äta med din partner nu, vid detta trasiga stadie i förhållandet, är ännu en upplevelse som kommer hamna i din bank av minnen du aldrig mer kommer aktivt tänka på. Det är bara slöseri med pengar.

Det här är något som jag ställer mig väldigt sympatiskt till eftersom vi alla lever konstant i träldom under våra hyresvärdars regim, och vi är alla rädda för att mejla dem och fråga hur stor avgiften skulle kanske möjligtvis kunna tänkas eventuellt vara om man hypotetiskt sa upp kontraktet i förväg, om man absolut var tvungen. Men det är inte en tillräcklig anledning för att fortsätta vara tillsammans. Att flytta in tillsammans är ett stort steg för de flesta par – det är verkligen det där halvsteget mellan att "dejta" och "officiellt vara gifta för all framtid". Men om det går fel har charmen dött ut i den där första partrippen till IKEA för att köpa tre hyllor (som ni fortfarande inte byggt ihop) och den där kaktusen till badrummet, och nu är det enda ni har kvar en särskild plats på soffan som ni båda gillar och två morgonrutiner som synkroniseras utan att någonsin mötas, och hen fortsätter komma hem sent från jobbet och verkar alltid smsa med någon precis utanför ditt synfält, och du har ju ändå sovit ett par nätter hos din syster, och du räknar ner dagarna – bara åtta löner tills du kan börja söka efter något annat! Bara 203 dagar till av detta helvete! – men egentligen, faktiskt, om den administrativa rädslan inför att behöva lämna tillbaka nycklarna och få tillbaka din handpenning och hitta någon annanstans att bo är det enda bandet som fortfarande håller är samman, då är det nog bäst att kapa det nu*.

*Såvida du inte har en riktigt bra hyra. Allvarligt. Om du betalar mindre än 6000 spänn för en lägenhet i Stockholm är det förmodligen värt att fortsätta låta ert skämt till förhållande fortskrida.

Om du kan föreställa dig din partner som bönar om att bli älskad i ditt huvud, och du ändå kan skaka av dig det utan att bry dig i princip ett endaste jävla dugg, då är du blott ett par minuter bort från ett samtal eller sms som ger nådastöten. Vid den här höjden av ditt storhetsvansinne skulle du hellre ha ett samtal med en berusad och saliverande kostymnisse på ett packat tåg än att svara på ett sms från din partner. Och du bryr dig ändå inte. Det blir så här för att du känner att hen fångar dig i konversationer du inte vill vara en del av, som att vara kvar ensam med den stela bekanta medan dina riktiga vänner springer på toa. Inget gemensamt, inget värt att säga, inget behov av att interagera med varandra, bara en tystnad så tjock att man kan ta på den. När ni väl pratar slutar det med att det blir så där: "Kan inte vi… snacka lite?" och ni gör nästan slut men går sen halvhjärtat med på att anstränga er mer. Tillbaka till tystnaden. Tillbaka till snacket. Och så går det fram och tillbaka fram tills: slutet.

… Tills du låser in dig i ett nytt förhållande och cykeln börjar om igen!

Hannah Ewens, Joel Golby och Joe Bish finns på Twitter.