Jag testade '10 LIFE HACKS SOM KAN FÖRÄNDRA DITT LIV' för att se om de skulle förändra mitt liv

Den här artikeln publicerades ursprungligen på VICE UK.

(Foto: Theo McInnes)

Jag har för alltid hatat artiklar som listar "life hacks". Och med det menar jag att jag läste en sån någon gång 2012 och tyckte inte om den. Men om du läst en har du läst alla: det är alltid samma urgamla .png:s på några mobilladdare som sätts fast med några gem, vilka konstant återanvänds när det varit en trött nyhetsvecka.

Men jag tror att jag säkert skulle kunna dra nytta av att läsa om det lite mer uppmärksamt. Min brist på utrymme; min brist på vanliga köksredskap; min brist på produkter som skulle kunna hjälpa mig få ordning på alla mina lösa telefonladdare – jag är medveten om dessa problem men har varken tiden, fantasin eller pengarna att göra nånting åt dem.

Så kanske – kanske – skulle life hacks kunna vara svaret jag letat efter hela mitt liv?

Jag bor i ett förråd. Det har sina fördelar – relativt bra samtalsämne, det faktum att jag är den enda som bor där – men det har även sina nackdelar: det är litet och det finns ingenstans att förvara mina saker.

Som tur är har life hackers en lösning: borra fast en stol på väggen och häng dina värdesaker på den.

Okej, så det finns ingen yta för hyllor som i originalfotot, men jag har åtminstone något att hänga alla mina halsdukar, kepsar, tröjor och andra mindre tunga grejer på. Och visst, nu har jag ingenstans att sitta på i mitt hem och detta riskabla upplägg tål inte mycket vikt alls och hela grejen var egentligen väldigt onödig, men jag antar att nybörjare som jag själv på life hack-scenen ändå måste förvänta sig ett och annat missöde.

Jag har i och för sig ett strykjärn, men jag hatar att stryka. Men vill jag leva ett liv där jag kan se jävligt fräsch ut utan att bränna sönder knogarna? Klart som fan. Så jag ville prova på det här:

Spis på; skjorta upphängd. Svaret var inom räckhåll hela tiden!

Med det sagt, efter tio minuter av kokande verkar inte den här metoden ha särskilt stor effekt. Efter att jag känner på min skjorta – som har samma konsistens som sulan i en tygsko sista kvällen på en festival – tänker jag att den förmodligen bara behöver lite mer tid, som ett långkok. Så jag låter den fortsätta ångas och går vidare till nästa hack.

Det är inte helt sällan som jag börjar skrika på mina burkar. Varför? Eftersom ingen är märkt och jag inte har någon aning om vad som är i dem, och den särskilda tejpen som jag köpte för just det här ändamålet och sen aldrig använde har förlorat sin fästförmåga.

Ännu en gång har life hackers botemedlet: mikra tejprullen. När jag gjorde min research för den här artikeln insåg jag att ungefär 66 procent av alla life hacks handlar om att mikra oätbara hushållsföremål, så jag känner mig lite skeptisk till detta hack.

Jag tar upp tallriken och tejpen böjer sig. Likt Jesus som sticker ut sitt huvud ur grottan har den återuppstått. Visserligen kanske den gjorde något med min mikrovågsugn som långsamt och diskret kommer förgifta mig, men det fungerade. Tack life hackers!

Det är lunch, solen kikar fram och jag har ärenden att fixa. Man skulle kunna tro att det här är drömscenariot. Men nä, inte för mig. Jag har samma hy som en champinjon och bor i södra London, vilket innebär att cykla är en nödvändighet. I dag är alltså en cykeltur på agendan, vilket garanterar att mina skor kommer vara dränkta av svett i slutet av dagen. Såvida inte en viss tysk ingenjörskonst kan komma till min undsättning?

Sommerpedale! Ta bara några tvättsvampar från diskhon, lite tråd från verktygslådan och installera dina… svampedaler?

Trots att mina fotsulor färgas röda från lite intorkade rester av gammal tomatsås känns det bra, med solen skinandes och en frisk bris mellan tårna. Uppfriskande. Varför cyklar vi inte såhär året om?

När jag närmar mig bankomaten är jag fortfarande upprymd. Vilken uppfinning! Men när jag hoppar av cykeln inser jag mitt ödesdigra misstag: berusad och vimsig av mina uppfriskade fötter glömde jag mina skor hemma. Men frukta ej, ty life hackers har oundvikligen en lösning på dina värdsliga problem: prova att "köa karibiskt," det vill säga lämna dina skor – eller i mitt fall tvättsvampar – på din plats i kön medan du tar en välförtjänt vilopaus.

Medan jag hukar mot väggen skymtar jag en ung man som försöker tränga sig förbi min plats i kön.

"Ursäkta, jag köar faktiskt."

"Va?"

"Jag är i kön, kolla," jag pekar och vi stirrar båda på svampedalerna på marken. Sen tittar han på mig igen. Han vänder sedan bort blicken ut mot världen, mållös.

Herregud: det funkade. En man köar bakom ett par tvättsvampar. En man ger tvättsvampar med snören runt sig motsvarande kövärde som om de vore en människa. När jag plockar upp mina svampar och går därifrån har jag svårt att fullständigt greppa vad som precis hände. Det här är den största kö-insikten någonsin sen Curb Your Enthusiasm lärde oss om konceptet "chat and cut".

Förra veckan köpte jag riktigt dyra, förstaklass, high-end lyxägg från fri-som-fan-gående höns på min lokala mataffär. När jag kom hem visade det sig att två av dem inte hade en gula. Jag blev hjärtekrossad. Det må aldrig ske igen. Som tur är hade internet ett tips för mig:

Med en plastlåda under armen full med vatten beger jag mig till affären och marscherar raka vägen till ägghyllan.

En efter en sjunker de till botten. Allt ser utmärkt ut, så jag går till kassan. När jag häller av vattnet från mina perfekta ägg utanför affären glor folk på mig, men det är ett pris jag är beredd att betala för att få riktigt fräscha ägg.

Det känns som jag svävar på moln efter de lyckade experimentet med svampedalerna och äggen, så jag bestämmer mig för att fira genom att gå ut i kväll. Jag tar mig hemåt för att göra mig i ordning.

Jag hoppar av cykeln och skuttar glatt in i mitt förråd. Min rökdetektor tjuter; kastruller skramlar; en våg av värme träffar mig rätt i pupillerna och gör mig tillfälligt blind. Det är som att komma in i en järnsmedja på 1700-talet. Jag försöker fläkta bort ångan då jag får insikten: min skjorta har bokstavligen ångbastat i två och en halv timme nu. Och den är fortfarande helt skrynklig. Men jag kommer inte låta den här dyngsura skjortan göra mig sur, det är en sak som är säker. Inte i dag. Jag kommer njuta av den fina kvällen med en liten brasa i trädgården utanför mitt förråd – men ännu ett problem infinner sig: jag har ingen ved.

Men det är lugnt:

När man köper Doritos för att slänga det på en eld, är det nödvändigt att köpa smaken Chilli Heatwave? Eller kan jag bara köra på klassiska Cool Original? Logiken säger åt mig att det är den förstnämnda som gäller, men jag föredrar smaken och aromen av den senare. Det slutar i alla fall med att jag väljer Tangy Cheese. Inte för jag egentligen tror att den kommer brinna bäst, men mest för att dess intetsägande smak har gjort så många människor besvikna att den förtjänar att brinna.

Tänt var det här!

Detta life hack är fantastiskt – det är den lättaste eld jag någonsin startat. Vet du vad den här kvällen behöver nu?

Trots att jag – som de flesta vuxna människor – äger en korkskruv värd cirka 15 kronor verkar det som att öppna en vinflaska är något som folk på internet älskar att hacka. Och det här sättet ser väldigt säkert ut. Så jag hämtar min hammare – ett verktyg jag börjar inse är allt man egentligen behöver i sitt hem – och en skruv och går till attack på min Chianti.

Jag hamrar ner den och börjar dra. Det är inte helt lätt, men den börjar ge sig. Plötsligt – ett vickande, en explosion och: boom!

Korken har delats. Så jag hamrar ner skruven och försöker igen. Samma sak händer igen. Tio, 20, 30 minuter går förbi; mitt ansikte blir sakta men säkert illrött på grund av den outhärdliga hettan som produceras av alla brinnande Doritos. Jag försöker ännu en gång men misslyckas fullständigt. Jag ger upp och kastar hammaren på marken i vilt raseri. Allt hopp verkar ha försvunnit från världen när jag hör det.

En av byggarbetarna i huset bredvid – just en av dem som jag har skrivit passivt aggressiva tweets om den senaste månaden – ser mig i mitt lidande och ropar: "Skruven behöver gå ner djupare!" Självklart!

Ett. Sista. Ryck.

Evig ära. Det må ha tagit 40 minuter och möjliggjorts med hjälp av en annan människa, men i slutändan lyckades jag.

Dags att bli lika full som en kastrull med kokande vatten som vägrar räta ut skrynklorna från min skjorta.

Jag är den som beställer en Uber från baren till Donken efter fyra 70-kronorsöl en onsdagskväll, så jag tar ödmjukt emot spartips från den som har det, och just detta tips känner jag är helt logiskt.

Jag packar min väska och ger mig ut på stan. Och hör och häpna kära läsare, men med tanke på att min väska söktes igenom av dörrvakten och jag ändå fick komma in verkar det som detta hack funkar.

Jag står i baren som en gång vägrade låta mig komma in på grund av att jag – intelligent som jag är – hade virat in min tequilaflaska i en halsduk.

Jag börjar känna Centralamerikas varma omfamning, och det är dags för det sista hacket:

De senaste tolv månaderna har jag förlorat två plånböcker, fått två mobiler snodda, förlorat en cykelhjälm, fyra hörurar, ett busskort, tre väskor med kläder och en mängd andra småprylar medan jag varit ute. Så naturligtvis blev jag lockad av detta hack.

Jag står i badrummet och häller ut innehållet av en flaska solkräm och skapar min alldeles egna tidskapsel som ska innehålla ett passfoto, 200 spänn, en extra cykelnykel, några cigg, en tågbiljett och mitt mobilnummer, så en person kan ringa upp mig om den skulle upphittas.

Nu behöver jag bara plantera den.

Perfekt. Hörs och ses, kram.

Timmarna går förbi och jag jobbar mig igenom hela min flaska munskölj. Jag får nya vänner. Jag diskuterar världsproblem på toan. Min fotograf Theo sticker. En man låtsas komma från Norge och jag köper det fullständigt. Vi skrattar. Jag blir bjuden till en fest, och när det är dags att gå vid stängningsdags går jag för att hämta min tidskapsel.

Helvete.

Oobah Butler finns på Twitter.