Mannen som lärde mig vara gay

I början av 90-talet levde jag livet som 20-nånting-åring i New York, och Michael Aligs ökända Disco 2000 var varje onsdagskväll. Klädda i galna outfits med våra ansikten målade i skräckfilmsglamour brukade jag och mina vänner bli höga och dansa tills musiken tog slut. Sen tryckte vi in oss i min bästa kompis Aaron Blues Alfa Romero och körde österut genom staden till Save the Robots, en svartklubb på Lower East Side som slog upp dörrarna när alla andra klubbar stängde igen sina, där dragqueens, affärsmän, unga rejvare och torpeder dansade tillsammans i timmar, förlorade i musiken. Till slut hamnade vi på Florent och åt escargot med pommes frites.

Vi ägde stan på den tiden. Fast i en virvelvind av droger och fester. Vi trodde vi var oslagbara.

När året blev 1996 hade Aaron Blue dött av en heroinöverdos, och Disco 2000 imploderade i en skandal. Men de nätterna är fortfarande fastetsade i mitt minne, starka och bländande och fulla av magi.

Det var vid det här laget jag började jobba som eskort. Jag var en junkie utan jobb, beroende av min rika pappa för att få pengar. Jag trodde att vara hora skulle lösa alla min problem, att det skulle ge mig friheten att köpa droger och klubba hela nätterna utan att behöva stå till svars till någon.

Det var inte förrän jag träffade Laurent som jag insåg hur lite fri jag faktiskt var.

Laurent var den andra klienten jag någonsin träffade, och han lärde mig att allt i livet är ett val – vi väljer våra öden och vägen våra liv ska leda varenda dag, och att allt som var rätt eller fel i mitt liv var i grund och botten konsekvenser av mina egna handlingar. Vad som än blev av med mig var hans enda önskan att allting jag gjorde skulle vara så vackert som möjligt: "Det är varje homosexuell mans plikt att skapa skönhet och tvinga ner det i halsen på världen," brukade han säga till mig.

Relaterat: Vår dokumentär om "conversation therapy" –  en metod som har som mål att "bota" homosexuella och göra dem straight:

Han hade ett runt ansikte, krulligt blont hår, ljusblåa ögon och en mjuk accent som berättade att han kom från södern. Han bodde på tredje våningen i ett gammalt townhouse som tittade ut över en lugn och grönskande del av 17th Street; från lägenheten såg man staden som grönskande, med en dekadent slags skönhet. Och han höll på att dö av aids, vilket han kallade för "cancern".

Han brukade göra rosbladste med en lätt infusion av opium och be mig läsa för honom från en samling av Hart Cranes dikter. Vissa passager kunde få honom att gråta, och han berättade om hur Crane, efter att ha blivit nedslagen på ett lyxfartyg efter att ha raggat på manliga besättningsmedlemmar kastade sig överbord, skålandes mot en grupp festfirare innan han föll mot sin död. "Vi har alltid behövt betala ett så dyrt pris för att få suga kuk," sa Laurent.

Andra gången jag mötte honom frågade han om vi kunde vara nakna tillsammans. Vi hjulade runt i hans vardagsrum, ramlade in i möbler och rullade runt på golvet.

Det var svårt att inte stirra på de lila märkena på hans bleka, nästan genomskinliga hud. "De är som små målningar av en katastrof som pågår inuti mig," sa han till mig. "En påminnelse om min framtid. Små konturer av döden. Men, när jag tittar på dem kan jag inte se annat än liv. Alla män jag knullat, alla män jag älskat, varje andetag jag någonsin tagit, alla val jag gjort. Jag har levt det mest underbara liv man kan tänka sig. Och jag vet att i döden kommer varje vacker man jag kysst, varje hand jag hållit, varje hög kille jag dansat med vänta på mig med choklad och champagne och jordgubbar," skrattade han.

Han föll ner i sin stora blåa lädersoffa, naken och andfådd.

"Har du ens en aning om hur lyckligt lottade vi är? Att få vara gay? Att inte behöva leva efter deras regler? Att få skapa det liv som vi vill ha? Våra liv får bli till fantastiska konstverk. Du får bli så vacker som du vill bli. Lika ljus och strålande som stjärnorna."

En dag kom jag dit och hittade honom i en liten pool fylld med varmt vatten och lavendelskum i mitten av rummet. Jag satt bredvid och läste dikter av Lorca för honom, drack min champagne och berättade om min dag. Han ville alltid veta vad jag gjorde med all min tid, även om vardagliga saker som att tvätta eller handla mat.

"Det är inte att du är en hora som gör dig intressant, eller att du är en junkie – de är bara delar, foton som distraherar oss från vad som verkligen är intressant," sa han. "Det är de små ögonblicken, som när din älskare fiser i sömnen och det får dig att vilja dra honom ännu närmare dig, det du känner när du stapplar dig igenom din dag och betalar räkningar och diskar, sakerna du tänker på medan du torkar dig själv i röven. Om det finns en gud är det då han visar sig."

En gång berättade jag för Laurent om en sexfest jag gick på. Hans ögon blev stora när jag berättade om mina äventyr. När jag var färdig klappade han sina händer och sprang maniskt runt i rummet och dansade till sången som spelades i bakgrunden.

"Vi är såna dekadenta, vackra monster."

"Tycker inte du jag borde känna skuld?"

"För vadå?"

"Jag vet inte. Det kanske var för mycket?"

"Horan frågar mig om sex var för mycket? Inget är för mycket. Vi är fria. Lova mig att du aldrig ska känna skuld för att vara den du är och göra det som gör dig lycklig."

Han tände levande ljus i lägenheten medan vi rullade jointar och dansade vilt utan att bry oss om världen utanför. Laurent rullade runt på golvet och sparkade och skrek och sjöng så högt han kunde. En gång tog han med mig till sitt tak, där man kunde se Manhattan sträcka sig ut mot den mörka himlen som ett enormt brinnande altare, och han berättade för mig om sin första kärlek – en konsttjuv som bodde i Rom. Han berättade om vilda äventyr med drogsmuggling från Marrakech till Spanien och märkliga möten med satanister i Frankrike "som i slutändan alltid blev tråkiga sexfester," sa han. "Jag skulle nästan ha kunnat acceptera deras dumhet, men det tråkiga sexet – det var oförlåtligt."

Han målade upp tydliga bilder av somrar på Fire Island och fester ute vid hamnen på västsidan. Han fick världen att kännas magisk.

"Världen kommer säga till dig att du är omoralisk och kommer kalla dig ond," sa han. "De kommer använda religion och gud och alla möjliga fåniga, banala anledningar till varför du inte ska få leva ditt liv. Att vara fri påminner alla om kedjorna de valt. Att leva sitt liv som man vill påminner dem om vad de har gjort för kompromisser, hur de offrat sig själva på kristendomens och medelmåttans altare. Vi är de fantastiska odjuren. Vi väljer liv över allt annat. Att vara gay är nyckeln som låser upp den dörren. Vi behöver inte leva vårt liv enligt någon annans regler. Vi har ett val."

Som Aaron Blue och så många andra jag kände på den tiden dog Laurent på grund av livet han valde – det dyra priset man betalar för att leva enligt sina egna villkor. Jag undrade ofta om det var värt det. Finns det en punkt där ett liv som levs i det extrema inte längre är ett liv värt att leva?

Men sen tänker jag på Laurent i sitt vackra hem, omgiven av ovärderliga konstverk, dansandes och sjungandes – villig att betala det pris som förväntades av honom för att leva livet på sitt sätt.

"Jag ångrar ingenting," sa han en gång till mig. "Inte ens de stunder som gör ondast, inte ens de som gör att jag går under av skam. Jag ångrar inget av det."

Illustrationer av Kelsey Wroten

Jeff Leavell finns på Twitter.