Annons
valet 2018

När personer man älskar röstar helt annorlunda än en själv

Hur funkar det egentligen när man har helt skilda politiska åsikter jämfört med ens nära och kära?

av Benjamin Wirström
2018 09 04, 10:52am

Foto via Flickr | CC BY 2.0

Ibland är det inte alltid så lätt med familj och vänner. Trots att man älskar varandra är det omöjligt att undvika de där fullständigt meningslösa bråken man har. En skidbacke i osten leder till en brusten föräldrarelation som tar flera dagar att riktigt läka. Syskonet som kommer hem sent och klampar lite för hårt i trappan och därmed väcker halva huset leder till blod, svett och tårar för alla inblandade.

Sen hjälper det inte heller när personerna man älskar tycker exakt tvärtom än en själv politiskt.

Psykologen och relationsexperten Liria Ortiz säger i en intervju med DN att hon tror det är "ganska vanligt" med bråk på grund av skilda politiska åsikter i kärleksrelationer specifikt. "Politiska värderingar är ofta så mycket mer än bara en åsikt”, säger hon. "De präglar ofta ens liv, vad vi väljer att göra och inte göra."

Så vad gör man egentligen om ens bästa vän, ens partner eller föräldrar meddelar att de tänker rösta på Moderaterna i valet, när man själv är inbiten vänsterpartist, eller vice versa?

För att försöka förstå hur folk löser såna här situationer snackade vi med fyra personer och bad dem berätta om de politiska bråk de hamnar i med sina nära och kära.

Sofia, 23

För mig blir det att jag ofta hamnar i hetsiga diskussioner med mina bästa kompisar när vi pratar om politik. De är lite mer vänster och tänker på ett ganska "gemensamt" sätt som jag inte håller med om, vilket är svårt, för jag var vänster förut men tänker lite mer höger nu. Häromdagen blev det lite för hetsigt. Jag tror det är för att de tycker på samma sätt, och då kan de tillsammans trigga varandra lite.

"De säger att det är okej att rösta på vad man vill, men tydligen är det inte det om man inte gör det inom deras ram."

Jag är inte riktigt påläst, medan mina vänner har väldigt bra meningsuppbyggnad och har läst på mycket sedan innan. Men jag känner att det är svårt i och med att de är för jämställdhet, men de är emot vissa partier, som M, KD och SD, precis som de flesta är i min omgivning. Och då förstår inte jag riktigt mig på jämställdhet. De säger att det är okej att rösta på vad man vill, men tydligen är det inte det om man inte gör det inom deras ram. Det är som att de säger emot sig själva när det kommer till just jämställdhet.

När det blir så får jag försöka bromsa situationen lite. Än så länge har det inte blivit så att vi fortsätter vara irriterade på varandra efter bråket är slut. Men det är ändå väldigt känsligt för mig att prata om politik. Häromdagen bad jag faktiskt dem att lägga ner och sa att vi bara borde skippa det ämnet när vi träffas.


VIDEO: Kolla in vår nya videoserie 'Valjidder'


Anna, 32

Jag själv står för en antirasistisk feministisk vänsterpolitik, medan min förälder känner samhörighet med och upprepar budskap från Europas rasistiska auktoritära höger. Jag och mitt syskon upplever att vår förälder i ökad utsträckning med åldern mer och mer har börjat repetera sådant som sägs på statlig tv i hemlandet Ukraina, och i takt med den auktoritära högerns tillväxt i hela Europa också mer öppet sympatiserar med denna.

"När andra pratar om att 'ta debatten' tänker jag mest på 17 år av meningslösa bråk."

Det uppstår konflikter förhållandevis ofta – främst när min förälder slentrianmässigt häver ur sig fruktansvärda påståenden i vardagliga samtal. Det kan vara homofoba, sexistiska eller rasistiska uttalanden och grova skämt. En tröst i är väl att hen mest sitter hemma och tjurar framför tv:n och inte uttrycker dessa åsikter på gator och torg, eller ens på internet, och knappt röstar.

Det känns för det mesta helt meningslöst att diskutera. Oftast går det till så att hen häver ur sig ett påstående som inte går att låta stå oemotsagt, vilket leder till hårda ord, skrik och ibland tårar. Det är inte tal om en argumenterande diskussion utan det blir konfliktläge i princip omedelbart, även om relationen i sig är lättreparerad men med dålig smak efteråt. När andra pratar om att “ta debatten” tänker jag mest på 17 år av meningslösa bråk. Känslan blir alltid att det hade varit skönast för alla inblandade att undvika ämnena.

Martin, 41

Jag kan hamna i bråk med min sambo – min framtida fru. Hon brukar rösta vänster och jag på Centerpartiet. Det blir mer bråk än jag vill faktiskt. Ofta handlar det om jämställdhet, typ ekonomisk jämställdhet. Jag vet inte, men det känns som det finns många här i Sverige som klagar. Det finns en klyfta mellan de som tjänar för lite pengar och de som tjänar för mycket. Så ofta handlar det om att jag inte håller med om hennes åsikter.

Men det påverkar egentligen inte vår relation negativt. Det brukar vara ganska konstruktiva bråk. Vi pratar och kanske försöker se om vi kan få upp ögonen för nya åsikter, i slutet säger vi typ "agree to disagree”" Ibland kanske vi inte snackar med varandra i några timmar efter vi haft såna bråk. Men vi undviker inte att prata om ämnet. Det är bättre att prata om politik, eftersom det är så viktigt. Speciellt nu inför valet.

Lisa, 35

De jag bråkar med är mina föräldrar och syskon. Jag har alltid haft vänsteråsikter och de mer borgerliga åsikter, men det har spetsats till nu mellan oss – dels på grund av valet såklart, men också för att det känns som att allting dras lite mer åt extremer nuförtiden. Jag märker att de blir påverkade av mer rasistiska strömningar och konservativa idéer. Jag jobbar inom skolan och möter politiska frågor på olika sätt i mitt arbete, så jag ser på riktigt vad det är som händer medan de inte alls ser det på samma sätt.

"Jag vill inte försämra mina relationer med min familj på det sättet, så jag har fått gå med på att inte prata lika mycket om det som jag är intresserad av."

För mig känns det lite som att de bekräftar sin världsbild med varandra. De tycker inte själva att de påverkas av rasistisk retorik, och de tycker Sverigedemokraterna är dåliga, medan jag kan se att Moderaterna och andra har börjat föra ganska lik politik som SD. Om jag påpekar det blir de förnärmade, för de ser sig inte alls att deras sätt att prata om kultur eller religion kan ha rasistiska utgångspunkter.

Förra helgen sa mitt ena syskon ifrån och sa att vi inte borde prata mer om politik, vilket jag – som kanske är den som varit mest politiskt engagerad – tog ganska personligt. Då blev det världens konflikt som slutade med att pappa fick ringa mig och försöka medla så att det inte blir att vi inte ens kan umgås som en familj. Jag vill inte försämra mina relationer med min familj på det sättet, så jag har fått gå med på att inte prata lika mycket om det som jag är intresserad av. Så jag känner mig censurerad, och i slutändan känns det som att vi riskerar att komma längre ifrån varandra.

De intervjuade heter egentligen något annat.