narkotikaforbud

Hur Amerika övertalade världen att starta krig mot droger

De flesta länder såg först på narkotikamissbruk som en hälsofråga och inte en fråga om kriminalitet. Innan USA fick sin vilja igenom.
15.8.18
Photo: vexedart / Alamy Stock Photo

I Baltimore skickas en ung svart man i fängelse för cannabisinnehav. I Malmö spanar polisen på minderåriga som säljer kokain till ungdomar från välbärgade områden. I Afghanistan förbränns ett vallmofält från luften. I Mexiko är korrupta poliser inblandade i försvinnande och massakrer.

Kriget mot droger presenteras ofta som ett globalt fenomen. Varje land har sina egna narkotikalagar och upprätthåller dem på ett sätt som man tycker funkar bäst.

Annons

Trots små regionala skillnader, har världen – får vi veta – alltid varit enig i att ta itu med farorna med olaglig narkotikamissbruk genom brottsbekämpning.

Det är en lögn.

När man tittar tillbaka och spårar historien runt det det vi idag kallar för kriget mot droger, upptäcker man att det har ett mycket specifikt ursprung: USA. Den globala utvecklingen av drogkriget går inte att skiljas åt från utvecklingen av den amerikanska imperialismen. Det är en direkt utväxt gren av imperialismen.

Före 1800-talet användes droger som nu är olagliga över hela världen som läkemedel. Biverkningar från opium och cannabis användes främst för smärtlindring och mindre för "rekreation". Drottning Victoria var själv förtjust i både opium och cannabis, innan hon introducerades till kokain senare i livet.

Sen kom de amerikanska järnvägarna.

Tusentals kinesiska arbetare migrerade till Amerika under mitten av 1800-talet för att bygga den transkontinentala järnvägen. När spåret var färdigt, blev de de omedelbart ansedda som ett hot mot vita amerikanska arbetare. År 1882 klubbade kongressen den kinesiska uteslutningslagen, den enda amerikanska lagen som någonsin framgångsrikt förbjuder invandring uteslutande på grund av etnisk bakgrund.

Människor som röker opium i Kina, cirka 1917 - 1923. Bild: CH Collection / Alamy Stock Photo

En metod för att röra upp anti-kinesiskt hat var att attackera opiumbruket. Även om morfin och laudanum var populärt som läkemedel i hela USA, sågs det kinesiska opiumet som ett hot mot amerikansk kristen moral. Särskilt för amerikanska kristna kvinnor.

Vid 1881, då uteslutningslagen debatterades i kongressen, började rapporterna svämma över från San Francisco om opiumrum, där "vita kvinnor och kineser sitter sida vid sida under effekterna av detta läkemedel - en förödmjukande syn för någon som har något kvar av sin manlighet.”

Annons

Tidningsredaktioner basunerade ut att den kinesiska opiumfaran måste utplånas för att inte "förstöra vår ungdom och försvaga männen i den kommande generationen, om inte fullständigt förstöra befolkningen". Man påstod att för vita amerikaner var opiumrökning "inte alls förenlig med deras uppgifter som kapitalister eller kristna.”

1898 erövrade Amerika Filippinerna i det spansk-amerikanska kriget. Charles H. Brent, den öppet rasistiska episkopiska biskopen i Filippinerna, föraktade opiumbrukare och vädjade till president Roosevelt att förbjuda denna "onda och omoraliska" vana. Vid 1905 hade Brent lyckats installera den första amerikanska förbudet - inte i USA, utan i Filippinerna.

Inte helt förvånande misslyckades förbudet. Biskop Brent bestämde att den fortsatt opiumanvändningen måste bero på den blomstrande handeln i Kina. Han skrev återigen till president Roosevelt och uppmanade att USA hade en plikt att "främja en rörelse som skulle samla representanter från alla länder där trafiken och användningen av opium var aktuellt". Idén om internationell kontroll av droghandeln var född.

I den amerikanska debatten hade narkotikamissbruk utformats som en infektion och förorening av det vita Amerika genom utländska influenser. Nu blev den idén internationaliserad. För att skydda “den vita amerikanska moraliska renheten” måste utbudet av droger från utlandet stoppas vid källan. Som amiralen och vapendragaren Richard P. Hobson uttryckte det, "som historiens invasioner och smittor, kom kampen mot narkotikamissbruk ur Asien."

En affisch för filmen 'The Cocaine Fiends' från 1936.

1909 lyckades Amerika sammankalla den första internationella kommissionen mot opium i Shanghai. USA representerades av biskop Brent och doktorn Hamilton Wright, som skulle bli en stor kraft i den amerikanska förbudsrörelsen. Det kommande århundradet bildades nästan varje större internationell konferens om drogkontroll genom amerikanska påtryckningar och inflytande.

Landet som erbjud den mest konsekventa och organiserade motståndet till den amerikanska linjen mot ett förbud var Storbritannien. Gång på gång lyckades Storbritanniens diplomatiskt frustrera Amerikanska försök att införa förbudsregler och upprätta internationella riktlinjer.

Annons

Det berodde delvis på att britterna själva kontrollerade lukrativa opiummonopol i sina egna utomeuropeiska kolonier, men också för att de motsatte sig "övertoner av högmodighet och överlägsen dygd". Storbritannien hade sitt eget system för att hantera narkotikamissbruk - där man behandlade det som en medicinsk fråga snarare än ett brottsbekämpningsproblem, och stod länge emot mot den amerikanska moraliserande strategin.

Men det var också svårt för USA att driva på förbudet mot droger i resten av världen, samtidigt som de själva inte tillämpade den. Wright gick i spetsen för att lansera en ny kampanj för fullt narkotikaförbud i USA- en kampanj som återigen byggde nästan helt på rasistiska fördomar.

Den här gången hade ett nytt läkemedel uppstått, med en ny etnisk minoritet att förfölja. Läkemedlet var kokain, och minoriteten var afroamerikaner. 1910 lämnade Wright en rapport till senaten där han konstaterade att "this new vice, the cocaine vice… has been a potent incentive in driving the humbler negroes all over the country to abnormal crimes."

Rapporten följdes med en explosion av rubriker som kopplade svarta människor till kokainbruk och kriminalitet. New York Times publicerade en typisk story med rubriken "NEGRO COCAINE FIENDS - NEW SOUTHERN MENACE".

Berättelsen handlar om en harmlös svart man som enligt uppgift hade tagit kokain och blivit rasande galen. Den lokala polischefen tvingades skjuta honom flera gånger för att få stopp på honom. Den medicinska tjänstemannen citerad i artikeln säger: "the cocaine nigger sure is hard to kill."

Annons

Hysterin resulterade i Harrison Narcotics Tax Act från 1914, som inledde förbudet mot droger över hela USA. Och under de närmaste 50 åren skulle Amerika aggressivt försöka internationalisera sin form av förbud över hela världen.

HL Sharman, chef för Canadian Narcotic Control, diskuterar kontroll av marijuana med Harry J Anslinger, från Federal Bureau of Narcotics, och assisterande sekreteraren från finansdepartement Stephen B Gibbons. Foto: Granger Historical Picture Archive / Alamy Stock Photo

Harry J. Anslinger utnämndes till chef för US Federal Bureau of Narcotics 1930. Alkoholförbudet skulle upphöra att gälla, och den här lilla avdelningen måste ha framstått som en sista ut stationering. Men Anslinger inledde en kampanj av politisk och medial manipulation som skulle bygga narkotikaförbudet till en grundsten i både amerikansk inhemsk och utrikespolitik. Han skulle vara chef för FBN i 32 år och tjänstgöra under fem presidenter och sitta längre på sin post än någon annan tjänsteman förutom Herbert Hoover.

Anslinger var på många sätt arkitekten för det moderna kriget mot droger - och arketypen av den amerikanska moraliserande drogkrigaren. Anslinger var hänsynslös i sitt korståg och drog sig inte för att använda metoder som var oetiska och ibland faktiskt olagliga - särskilt vid övervakning och förföljelse av artister, forskare och intellektuella som han såg som ett hot.

För att piska upp hysteri i pressen spelade Anslinger oavbrutet på rasistiska fördomar, som kopplade cannabis till latinamerikaner, kokain till afroamerikaner och heroin till den kinesiska minoriteten.

Kineser, varnade han, hade "en smak för de vita tjejernas charm", och använde opium för att tvinga dem till "ett otrevligt sexuellt fördärv." Ökningen av narkotikamissbruk, hävdade han, var nästan "100 procent bland svarta", som skulle festa med vita kvinnor och "fick deras sympati med historier om rasförföljelse. Resultat: graviditet".

Annons

Anslinger var inte nöjd att helt enkelt satsa på sitt korståg i USA. Under 1930-talet lobbade han till den amerikanska regeringen för att trycka på resten av världen att anta ett förbud.

Sedan kom andra världskriget. Varje land i världen kom ur kriget avsevärt fattigare, förutom ett: USA. Anslinger och hans underhuggare förlorade ingen tid på att utnyttja Amerikas nyfunna hegemoni för att tvinga FN: s andra nationer mot en förbudsmodell. De försäkrade sig om att versioner av Harrison Act var inskrivna i lagarna för de ockuperade Axelmakterna. Anslinger hade själv utsetts till USA:s representant för kommissionen om narkotiska preparat i det nybildade FN.

Varje aspekt av internationella relationer, från militärt skydd till handelstjänster till hjälpprogram, blev en morot eller piska för att tvinga andra stater att anta den amerikanska vägen. Charles Siragusa, en högt rankad FBN-agent, la uttryckligen ut dessa mobbningstaktiker: "Allt som oftast.. märkte jag att genom bara att nämna möjligheten att stänga ner våra utländska biståndsprogram ledde till en motvillig tillåtelse att genomföra våra operationer nästan omedelbart."

Ett kokain "kök" i en Boliviansk djungel. Foto: Jeff Rotman / Alamy Stock Photo

Från slutet av kriget 1945 tog det 16 år av amerikansk mobbning bakom kulisserna innan biskop Brents dröm om ett internationellt förbud mot illegala droger blev verklighet.

1961 års allmänna narkotikakonvention antogs, avsedd att få alla tidigare drogfördrag och konventioner att gå i linje med varandra. Detta var resultatet av en av USA utarbetad och sponsrad resolution. Det var amerikansk politik som tjänade amerikanska intressen.

Annons

Konventionen från 1961 är den enda konventionen i FN:s historia som använder ordet "ondska" och hävdar att "missbruk av narkotiska droger utgör en allvarlig ondska för individen och är fullt av social och ekonomisk fara för mänskligheten”.

Tortyr, apartheid och kärnvapenskrig beskrivs inte i dessa termer. Folkmord hänvisas till FN-dokument som en "olik plåga" eller "barbarisk handling", men aldrig som faktiskt "ond". Att FN, grundat i askan av världskriget och förintelsen, tycker att drogmissbruk är det enda fenomenet som är värdigt för detta ord, är ett testamente för hur starkt det amerikanska moraliserande påtryckningarna var.

Narkotikakonventionen fastställde den internationella standarden för att placera droger i olika "scheman" för att bestämma deras nivåer av fara, bestraffningarna för att handla dem och deras potentiella fördelar inom medicin och vetenskap. Denna konvention utgör grunden för nästan varje enskilt lands narkotikalagstiftning. När andra nationer har hotat att avvika från den amerikanska modellen är de automatiska sanktionerna som skrivits in i den gemensamma konventionen det som håller dem i linje.

En fullständig inventering över hur USA fullständigt militariserat drogkriget runt om i världen sedan undertecknandet av Narkotikakonventionen tog flera böcker att utforska. Från sponsrandet av dödpatruller i Latinamerika, till DEA:s specialförbands-liknande uppdrag i Afghanistan, till den gamla metoden att låta USA:s utländska bistånd och handel baseras på samarbetesviljan att utrota droger. Kriget mot droger har konsekvent fungerat med hjälp av den amerikanska militärens förlängda arm och landets ekonomiska dominans.

Regeringar runt om i världen - även i Storbritannien, som en gång motsatte sig nolltoleransen och erbjöd en alternativ modell - hävdar att det är rätt att de fortsätter "strida i kriget mot droger". När de säger detta, bör man aldrig glömma att de införde en amerikansk politik som tvingades på resten av världen. En politik som dessutom härrör från några av de fulaste och mest skamliga delarna i USA:s egna historia. Kriget mot droger är inte en global konflikt - det är en amerikansk konflikt som har blivit globaliserad. Vi bör alla undersöka dess misslyckanden och tänka två gånger om att fortsätta att bekämpa det.

Denna artikel innehåller utdrag ur boken Drug Wars , publicerad av Ebury Press.

@jsrafaelism

Den här artikeln publicerades ursprungligen på VICE UK.