konst

Havet tar över och ockuperar Konstfacks vita rum

Hur svårt ska det vara att styra upp mångfalden på Sveriges creddigaste konstskola? Inte så svårt ändå för studenten Emma Dominguez, som gjort just det till sitt examensarbete.
2018 oktober 31, 8:44am
Foto på konstverk av José David Hildebrand.
Konstverk av José David Hildebrand. Foto: Fernando Illezca.

Vita havet. Så heter utställningsytan på Konstfack, en av Sveriges ledande konstskolor. När konststudenterna läser sitt sista år får de möjlighet att ställa ut sina examensarbeten här. Flera uppmärksammade verk har ställts ut här, som Anna Odells videoverk Okänd, kvinna 2009-349701, där hon iscensätter sitt eget självmordsförsök och psykos på Liljeholmsbron. Eller graffitikonstnären NUG och videoverk Territorial pissing, där konstnären sprutar ner en tunnelbanevagn med svart färg ur en brandspruta. Verk som satt Konstfack i skiten. Och samtidigt vunnit skolan respekt.

Just nu är det konststudenten Emma Dominguez som tar plats i det Vita rummet. Men istället för en soloutställning med egna verk har hon hämtat andra konstnärer. Hon kallar det för ett kollektivt “take-over” av skolan.

“Konstfack pushar alltid in en i det individuella. Jag har försökt ifrågasätta det här under tiden jag har pluggat här. När det till slut var min tur att göra något i Vita havet kände jag att nej, varför ska jag fylla en lokal på 419 kvadratmeter helt själv? När jag kan få in så mycket bra folk här som annars inte får den platsen”, säger Emma.

Sagt och gjort. Emma efterlyste deltagare på Facebook. Konstnärer som rasifieras och är från förorten lovades förtur. “Just för att det saknas många människor i de här lokalerna. Konstfack är en homogen plats”, säger Emma.

Nationell kris av Fernando Illezca. Ett videoverk om skjutningarna i Sverige. Foto: Fernando Illezca.

Alla som anmälde sig fick också vara med i utställningen.

“Jag vill ifrågasätta grejen att vissa sitter på makt att välja ut och avgöra vad som är bra och dålig konst. Jag tror att alla gör bra konst, för alla har något viktigt att berätta”, säger Emma.

Utställningen HAVET samlar 25 konstnärer. 25 berättelser med varsin ryggsäck av erfarenheter om att inte tillhöra normen bland studenterna på konstskolor.

“Många som inte tillhör det vita normativa blir chockade när de får höra att Konstfacks utställningsrum heter just Vita Havet, just för att det är så vitt här. Folk som är vita tänker ofta att det bara är en färg”, säger Emma om namnet på utställningen.

En av konstnärerna som ställer ut är Monika Diaz, 18 år, från Stockholmsförorten Hallunda. Hon ställer ut fotokollage med familjetema. “Jag använder mig av familjefoton och material som undersöker barndomens minnen och upplevelser. Jag ville ge röst åt barn och unga. Uppmärksamma och hylla barnens berättelser och deras unika uppväxter.”

"The Process of Youth" av Monika Diaz.

Bilderna visar Monika och hennes egen familj. “Jag vill visa fenomen som mellanförskap. Du vet, när man är född i Sverige men också ha en annan bakgrund. Och känslan att inte passa in i någon av dem.”

Att få möjligheten att ställa ut på Konstfack är en stor grej, berättar Monika, som just nu läser tredje året på bild- och formprogrammet på gymnasiet. “Att få ta del av det här när man är så ung bygger upp ens självförtroende. Många i min skola har ju hört talas om Konstfack. Det är en stor möjlighet att få in foten på en konsthögskola i min ålder och samtidigt ta del av resurserna som finns här”, säger hon.

HAVET har inte bara varit en utställning. “Konstfack har fett bra lokaler. Verkstäder med printers och fotostudios. Allt möjligt. Egentligen, det här är ju våra skattepengar också. Alla kommer ju inte in och har tillgång till det här. Eftersom det är så ojämlikt på Konstfack kände jag att det var viktigt att öppna upp så att konstnärerna kunde ta del av resurserna som finns på skolan.”

I HAVET finns också Munira Yussuf som ställer ut digital konst i färgstarka motiv som berör teman som intersektionalitet, mellanförskap, migration och mediebilden av tredje världen. Teman som mer sällan tar plats på konstskolor, berättar hon.

Munira Yussufs digitala målningar.

“På sociala medier tar rasifierade konstnärer allt mer plats. Men i den offentliga konstvärlden ser man inte många rasifierade artister. Och konsten som handlar om rasifierade utförs ofta av folk som inte blir rasifierade själva. Jag är själv en slöjbärande svart kvinna och jag målar ofta motiv på kvinnor jag känner att jag kan relatera till”, säger Munira Yussuf.

För bara tio år sedan var det mycket värre, berättar Emma. “När jag var 19 läste jag en förberedande utbildning på Nyckelviksskolan. Jag växte upp i Alby, gick estetiska programmet i Tumba och hamnade på ett ställe där ingen såg ut som mig, ingen med samma bakgrund. Jag kände inte igen mig. Jag kände inte igen frågorna. Jag kände mig dum”, säger Emma och fortsätter:

“Som ung var det skitsvårt. Förutom att man tyckte att konst sög för att det inte var för en själv så bröt det ner ens självkänsla. Man kände att man inte fick ta plats.”

När Emma sökte sig tillbaka till konsten och började på Konstfack hade hon utvecklats med mer skinn på näsan. Hon såg strukturerna och var mer förberedd. “Ändå blir man alltid lika chockad när platser är så homogena som de är. Man pratar om representation, men det händer i snigelfart. Det är inte de med makt som förändrar, de bara pratar om det”, säger Emma.

Konstvärlden har blivit mer öppen på sociala medier, menar Monika. “Men titta exempelvis på gymnasieskolan jag går på idag. Många i min skola är uppvuxna i stan med familjer som är insatta i konst och vet hur man tar sig fram i konstvärlden.“

Verk av konstnären Kéren Socadjo. Foto: Fernando Illezca

HAVET är en motrörelse till egoism och elitism. Individualismen, att armbåga sig fram i konstvärlden, blir extra skadlig för de som inte tillhör normen, menar Emma.

“Av tio platser på Konstfack går nio till normen. En plats finns över för någon som sticker ut. Om vi hela tiden lär oss att jaga den där enstaka platsen tvingas vi trampa ner varandra. Du tar platsen och stänger dörren bakom dig, och slutar slutar som den ensamma blatten i det vita rummet”, säger Emma och fortsätter:

“Om vi vill förändra samhället till det bättre måste vi sluta låsa dörrar för varandra. Därför var det så viktigt för mig att inte göra en sologrej, utan göra något tillsammans. Det är bara så vi kommer förändra något.”

Perfomance av konstnären Carina Michele Do, högst upp till vänster. Foto: Fernando Illezca.

300 besökare dök upp under torsdagens vernissage. “Det var en blandad grupp av olika människor i olika åldrar och från olika bakgrunder. Med folk som är vana att gå på utställning och folk som aldrig gått och kollat på konst tidigare. Konstfack har nog aldrig haft en bredare publik tidigare”, säger Emma.

Konstfack förstod ganska snabbt att utställningen skulle vara bra för deras image, berättar hon. “Oavsett om man vill eller inte hamnar man i en position där man blir ett mångfalds-alibi. Jag har lärt mig att det ändå är viktigt att dra nytta av det när man väl hamnar där. Istället för att låsa dörrar för varandra måste vi sparka upp dem och göra plats för 20 till.”

HAVET ställs ut på Konstfack till den 3 november.

Medverkande konstnärer: Atorina Adam • Shamiran Adam • Raúl León Alvarez • Mr Bricks • Yoan Aguilera Casañas • Monika Diaz • Maryam Dinar • Carina Michele Do • Emma Dominguez • Nabila Abdul Fattah • Futuro Berg Fredes • Rufta Habtemichel • José David Hildebrand • Fernando Illezca • Luz Margarita Miranda • Duncan Mukada • Anna Ting Möller • Sarah Nakiito •Qigemu • Sara Rad • Kéren Socadjo • Alem Solomon • Helen Tesfay • Mi Tjio • Munira Yussuf • Simòn Jesus Ubeira.