Porträttbild av Carro Sinisalo
Carolina Sinisalo, en av mammorna i Alexandra Pascalidous bok Mammorna. Foto: Jonas Grönvik.
föräldrar

Mammorna till mördade söner kämpar mot våldet

Ännu en ung man skjuten i orten. Mördad. Bakom varje rubrik finns en vän, ett syskon eller en mamma som lämnas kvar med sorgen. I Alexandra Pascalidous bok 'Mammorna' får vi träffa flera av dem.
25.10.18

"Hur länge ska vi blunda? Hur många fler mammor ska jag behöva dela sorgen med", frågar sig Carro Sinisalo.

Du möter henne i boken Mammorna. Jag lyckas kanske läsa en eller två berättelser men sen måste jag lägga ner boken. Det blir för mycket. För verkligt. Men sen måste jag fortsätta läsa. Jag är skyldig att göra det. Alla är skyldiga att läsa om mammorna, de som kämpar, de som osynliggjorts och de vars barn gått förlorade av våldet som ingen verkar bry sig om.

Annons

Författaren Alexandra Pascalidou är i Skärholmen i Stockholm för det allra första första samtalet om boken. I salarna där jag spelade teater när jag var liten. Nu, Röda korsets folkhögskola. Det är fullsatt, somaliska pappor, engagerade unga, en endaste politiker från vänsterpartiet och mammor, systrar och bröder.

Alexandra växte upp i Rinkeby, med en mamma och två syskon. Hon säger att hon tidigt förstod att platsen hon kallade paradiset beskrevs annorlunda av de som inte visste bättre. “De kallade Rinkeby för ett helvete, vi var invandrare, vi var lågavlönade. Medierna beskrev oss som djur på ett zoo. Jag var fruktansvärt arg på medierna, så jag bestämde mig för att bli journalist.”

Idag är det få som inte vet vem hon är. Och hon har gjort det hon ämnade göra. Rikta strålkastaren på de som sällan får ta plats, mammorna.

“Det dödliga våldet har bara ökat och förortens unga verkar inte har samma människovärde som andra liv. Vi är inte lika sörjbara.”

Carro Sinisalo känner till det Alexandra pratar om alltför väl. Hennes 15-åriga son Robin sköts ihjäl.

“Robin dog, men jag förlorade hela min familj. Vi är inte samma människor längre. Det har gått två och ett halvt år men jag väntar fortfarande på honom som en idiot varje kväll. Sen inser jag att han aldrig kommer”, säger Carro.

Robins fall har lagts ner, polisen hittade ingen misstänkt, har inte gripit någon och allt är som vanligt i orten.

Annons

Carro pratar om en tystnadskultur. “Jag förstår att folk är rädda för att prata, man kanske har småsyskonen eller annan familj man är rädd om. Och samtidigt, vi vet inte vem som sköt Robin. Polisen antar att vi vet och att vi inte vill prata. Alejandro, min äldre son, får alltid höra ‘ni måste ändå veta vem som dödade din bror’. Hur ska han veta det?”

Carro säger att hon möter många fördomar om henne själv och hennes söner. Är du ung kille i orten och blir skjuten är du kriminell, är den vanligaste fördomen.

“‘Det är så det slutar i den kriminella världen’, har jag fått höra flera gånger. Det är otroligt alltså, de kanske hade en strulig uppväxt på grund av mig och min bakgrund men jag hade alltid koll på dem, deras vänner och vart de gick.”

1540398537182-IMG_8591

Fuck våldet. "Vi måste kämpa mot våldet varje dag, inte bara dagarna efter en skjutning. Då är det för sent", säger Carro Sinisalo, här brevid minnesmonumentet i Akalla. Foto: Jonas Grönvik.

I mars 2015 befann jag mig, tillsammans med hundratals andra, utanför en port i Vårberg. Jag var där som journalist men släppte anteckningsblocket. Jag var där som mig själv, en från Skärholmen, en uppväxt i orten, en som sörjer någon som borde leva. Marley var 19 år när han blev skjuten på en parkeringsplats i Vårby gård. Han hade åkt hem till sin farmor för att hjälpa henne tvätta.

“Marley var jätteordentlig, han fick stipendier i skolan, han var charmig och hade talets gåva”, berättar Maritha O’Gilvie Fredriksson, Marleys mamma.

Hon träffade Marleys pappa när hon var 20 år. ”Han var cool, snygg och han hamnade på Kumla.” Maritha var kär och hälsade på honom på Kumla varje helg. Hon blev gravid och hoppades att de kunde vara en familj när han frigavs.

Annons

“Men när jag födde Marley insåg jag att jag inte ville att han skulle behöva sitta på Kumlas smutsiga besöksrum. Så från den stunden så var det bara han och jag, tillsammans.”

Maritha gjorde allt hon kunde som ensamstående mamma. Hon jobbade två jobb, både natt och dag. Hon berättar att Marley skötte sig bra, fram tills att han fyllde 15, 16 år.

“Han började sälja smuggelsprit, röka och sälja gräs och sånt. Han åkte dit några gånger och när han var 17 år hamnade han på Maria ungdom. Där vände det.”

1540468906655-marleymaritha

Vänster: Maritha. Höger: Marley, under arbetet med att ordna världens bästa sommarlov åt andra unga i Skärholmen. Foto: Privat

Marley gick tillbaka till skolan, han hade flickvän och jobbade med 127-festivalen i Skärholmen. En festival som varje sommar ger jobb till hundratals ungdomar i stadsdelen. En festival för de som inte har sommarställen, har råd att åka utomlands, som ger ensamstående mammor en chans att ge sina barn minnesvärda somrar, mellan jobben, mellan tvätten, mellan vardagens alla krav. Marley var populär och fick många vänner på festivalen, han jobbade också extra på Adidas på Hötorget. När han skulle gå ut gymnasiet var planen att flytta till London.

Maritha var sjukskriven i två och ett halvt år efter Marleys bortgång. “Jag tänkte på att ta mitt liv varje dag under fyra månader, men jag lever för att jag är skyldig honom att leva.”

Tårarna och tystnaden i publiken. Men också värmen och kärleken i rummet. Nabila Abdul Fattah, aktivist och författare, tar ordet. Hon är också en mamma i orten och pratar om stigmat som det för med sig. “Att vara mamma är världens svåraste jobb. Men att vara mamma i orten innebär att du också är stigmatiserad. Antingen blir ditt barn kriminellt eller så kan de bara välja mellan två jobb”, säger Nabila.

Annons

Hon har själv jobbat på fritidsgårdar i flera år, i flera av Sveriges förorter. Fritidsgårdar som räddar liv. “En fritidsgård symboliserar typ ‘här finns en vuxen som ser mig’. Jag tror att satsningar som fritidsgårdar faktiskt kan rädda liv. Men jag tror också våldet beror på klassklyftor, ju större klyftor desto mindre hopp.”

"Mord är mord, oavsett om du är kriminell eller banktjänstemän. Oavsett postadress"

Hon, som alla andra på scenen och publiken, undrar var resten av Sverige är.

“Man behandlar Sveriges orter som att de inte är en del av Sverige. Som att det inte är ett svenskt problem. Men vi är ju också svenskar, var är våra rättigheter? Du kunde lika gärna ha skrivit om Grekland”, säger Nabila till Alexandra.

Carro är inne på samma spår. “Hur kan Sverige acceptera dessa mord? Mord är mord, oavsett om du är kriminell eller banktjänstemän. Oavsett postadress. Vi måste se längre än ryktet om kriminella. Barn dör. Dessa ungar är inte bara siffror eller rubriker".

När jag var liten fanns det en dansgrupp som höll till i Skärholmens ungdomsgård. De hette United dancers och grundaren var en sån där ouppnåeligt cool tjej som heter Mantha Kasagianni. Jag ville så gärna dansa med dem men fick inte hänga på ungdomsgården. För att jag var tjej och för att det kunde vara farligt, tyckte min mamma. Redan då jobbade Mantha med att utmana fördomar och normer, att låta kvinnor ta plats och män vara annat än starka. Idag jobbar hon med föräldrarstödsfrågor och våldsprevention på Botkyrka kommun, lika målmedveten nu som då.

"Skolan borde ha gjort mer, fritidsgården, föräldrarna, samhället, politiker. Medans barn dör."

“Jag har två söner och de känner att de behöver vara på ett specifikt sätt för att passa in i normen. Min sexåring är medveten om att han gör och säger vissa saker för att passa in. Han säger att han är två olika jag. Normen för pojkar och män är att vara våldsamma”, säger Mantha.

Hon säger att ett led i att bryta våldsspiralen är att tillåta pojkar att ha ett bredare känslospektrum än arg och ilsken. Och att kvinnor får mer utrymme. Hon tror att det dödliga våldet är allas ansvar och att det inte lönar sig att placera skuld.

Annons

“Skulden skiftar alltid. Skolan borde ha gjort mer, fritidsgården, föräldrarna, samhället, politiker. Medans barn dör. Men också att föräldrar, speciellt mammor, lägger skulden på sig själva. Men vi gör det bästa utifrån de förutsättningar vi har. Jag tror att vi måste tänka som ett vi och inte placera skuld, vi som bor i orten blir ju dessutom dubbelt bestraffade.”

1540457894050-44139300_10155905984777825_140499383958372352_n

Hon är uppvuxen i Vårberg och bor fortfarande kvar. Mantha får ofta frågan varför hon bor kvar när hon har möjlighet att lämna. “Jag växte upp i ett hem med åtta, tio vuxna. Det man kallar trångboddhet idag men som för mig betydde värme och trygghet. Jag är kvar för att det är mitt hem, och för att jag inte tänker låta andra identifiera vad vi är.”

På sitt jobb får hon ofta höra att de ungdomar som dör i våldet är kriminella och därför på något sätt får vad de förtjänar. Något hon inte förstår. Om ett barn hamnat i sådana banor är det allas ansvar, vi som samhälle har misslyckats. “Vi måste prata om våld tidigt. Det finns en studie som visar att man slutar trösta pojkar vid ett års ålder. Vi måste ändra på hur vi bemöter barn och bryta normer i kulturen.”

Samtalet övergår till ett om normer. Om den vardagsrasism som många unga i förorten får uppleva, inte minst av polisen. Om fördomar som måste brytas, om tystnadskultur och våldsspiraler. Om att låta kvinnor vara mer synliga. Sådant som kanske ligger till orsak till varför unga människor dör. Någonstans att börja. Men vi kommer alltid tillbaka till mammorna. Alexandra pratar om mammorna som nattvandrar gratis, som finns till för alla gratis.

“Varför börjar inte samhället att betala de här mammorna? Alla klappar dem på huvudet och säger jättebra, men vi måste få ut de här kvinnorna i offentliga rummet och se till att fler engagerar sig”, säger Alexandra.

Jag tänker på min egen mamma, som varit tolk på sjukhus, försäkringskassor, arbetsförmedlingar. Som varit samtalsterapeut för kusiner, kompisar, kompisars kusiner under hela min uppväxt. Och fortfarande. Som jobbat flera jobb samtidigt, både officiella och inofficiella. Allt själv. Hon borde bjudas in till Stadshuset tillsammans med alla ortens mammor, det borde regna guld över dem och alla borde vilja vara del av deras värld och ta del av all den kunskap de sitter på.

Maritha är rödgråten när folk köar till henne för att berätta att de beundrar henne, uppskattar henne, vill kämpa med henne.

“Första året sket jag i samhällsengagemanget, jag brydde mig inte. Jag har redan offrat mitt barn, vad mer vill ni? Nu känner jag att jag vill påverka och engagera mig. Min sons död ska inte ha varit förgäves.”