Vi måste börja prata om cyklisterna

Är det för mycket begärt att man som medborgare i samhället inte ska skaka som ett asplöv när man tvingas korsa en cykelbana?

|
okt 5 2018, 2:38pm

Foto: David Marcu via Unsplash

Det är en helt vanlig höstmorgon. Klockan är 08.47 och du står på tå i en ofrivillig balettposition på bussen, inklämd mellan en rullator och en ursinnig förskolelärare som förgäves försöker få pli på de 3000 femåringar som lyckas få plats i bussen. Det luktar som en toppstuga i fjällen, det vill säga svett, flytande snor och mandarin. Du mår illa, givetvis. Efter en kvart håller dina ben på att ge vika, men lyckligtvis är det då dags för de små människorna att rinna ut genom dörrarna, och du får några sekunder då du kan pusta ut. Men vilan blir kortvarig eftersom du själv ska av nästa hållplats.

Du vinglar ut ur bussen och får direkt en allergisk reaktion av den häftiga temperaturskiftningen när bussens hetta byts ut mot pisskalla nordanvindar. Eftersom du inte ätit frukost sedan du gick i femman drabbas du av ett försenat blodsockerfall och sträcker förvirrat ut armarna medan ditt synfält börjar pulsera som ett trasigt stroboskop. Du börjar vandra i en riktning som du tror kommer leda dig till jobbet.

Mardrömmen har bara börjat.

I hörlurarna rasslar ljudet av samma gamla spellista du plöjt igenom dagligen de senaste tre åren (som du inte ens tycker om längre, faktum är att du avskyr samtliga låtar – men vad är alternativet? Att åka i kollektivtrafiken utan någon form av distraherande odån som kan blockera dina egna destruktiva tankar och ljudet av medpassagerare som högljutt fläker ut sina sexliv i sina mobiler? Nä, vi tar Mr Brightside för 48 422:e gången tack) vilket gör att dina öron registrerar hotet när det redan är för sent.

Det börjar som ett dovt muller, en vibration i marken, som gör sig till känna någonstans bakom dig och tycks öka i styrka. Du kastar en blick bakom axeln när du ser det som en vacker dag kommer vara det absolut sista du ser.

Cirka 25 meter bakom dig syns en hjord av cyklister som kommer trampandes emot dig i motorvägshastigheter. Det är svårt att avgöra exakt hur många det rör sig om, men du uppskattar att det är minst 30, i varierande kön och åldrar. Vad de däremot har gemensamt, förutom sina ofattbara sparkdräkter, är hatet i sina blickar – som nu är riktat mot dig. Den kusliga latinska bangern “O Fortuna” börjas spelas rätt ut från ingenstans och tiden verkar sakta ner. Du förstår att ditt liv är hotat.

Trots att du befinner dig på fotgängarsidan av trottoaren – en yta som namnet antyder är till för just människor som går till fots, där cyklister inte har något skäl att vistas i – plingar de på dig något vansinnigt. Det var så här Mufasa kände, hinner du tänka innan en av dem skriker på dig att flytta. Du skriker tillbaka, fast icke-verbalt, av ren och skär rädsla. Cyklisterna täcker upp båda gångbanor och kommer emot dig i 80 kilometer i timmen.

Så vad gör du? Åt ena hållet: en kraftigt trafikerad bilväg och säker död. Åt andra hållet: ett broräcke som skyddar dig från ett stup. Bakom dig: säker död. Framför dig: oklart. Innan du hinner fatta ett aktivt beslut för hur du ska komma ur denna situation med livet i behåll har the fight, flight, freeze response-lyckohjulet börjat snurra. (Yippie!) Hjulet stannar. Det blir freeze! Yes!

Det sympatiska nervsystemet har talat. Innan du förstår vad som händer har din kropp krampat ihop till en ångestboll. Du är helt oförmögen att röra dig ens en millimeter om du så ville.

Inom loppet av några sekunder är cyklisterna framme vid dig, plingandes frenetiskt på sina ringklockor, vilket du om några år efter denna händelse kommer inse gav dig obotlig tinnitus. Det är som att befinna sig mitt i en tornado. Du skriker, blundar och väntar på att någon oundvikligen kommer köra rätt in i dig och avsluta ditt liv.

Men det händer aldrig.

Några hårda fötter sparkar till dig när hjorden rusar fram, men du blir aldrig manglad av ett dödsfordon. Du skriker och väntar på att det ska vara över, och till slut har de passerat. Sparkad gul och blå tvingar du bort händerna från öronen och öppnar ögonen. Du har inte insett det förrän nu, men dina kinder är blöta av skrämda och upprörda tårar. Vätan i ögonen får allting att bli suddigt, men du ser ändå någonstans längre bort att samtliga cyklister nu är tio, femton meter förbi dig – redo att terrorisera och potentiellt döda nya oskyldiga offer.

Det är över, och du har överlevt. För den här gången.

Så här ser verkligen ut för människor i storstan som antingen inte har råd eller har för mycket klimatångest för att köra bil. Och ska det vara så? Är det för mycket begärt att önska att vi inte lever i ett samhälle där man kan gå på gatan utan att riskera sitt liv? Utan att man skakar som ett asplöv när man tvingas korsa en cykelbana?

Lösningen ligger någonstans i att gå till botten med varför cyklister blir galna så fort de får en sadel mellan benen. Varför får de denna sjuka road rage, som inte ens den mest testosteronstinna 20-åriga bilföraren skulle kunna uppbåda? Som får dem att tro att våra trottoaren är en spelplan för dem att köra Crazy Taxi på?

Jag ser sex möjliga teorier:

Teori 1: De vill dö.

Teori 2: De vill döda andra.

Teori 3: De blev mobbade som barn och mobbar nu andra i trafiken som en dysfunktionell copingmekanism.

Teori 4: De har alla mycket viktigare liv än oss andra idioter.

Teori 5: De är de stolta ägarna av en Hövdinghjälm och vill se att den kommer till användning.

Teori 6: Alla ovanstående hypoteser.

Lite fakta: cirka 23 000 människor skadas i Sverige varje år i cykelolyckor, och 2016 inträffade 300 olyckor mellan stackars fotgängare och cyklister. Hur många fler olyckor ska ske innan vi gör något åt saken?

I Köpenhamn pratar man om att bygga ett område som kommer vara helt fritt från bilar, där den enklaste metoden för att ta sig till mataffären kommer vara via kajak (???), samtidigt som man även bygger väldigt många cykelbanor. Med tanke på att Danmark bara är ett stenkast från Sverige är detta såklart en oroväckande utveckling.

Men vad vet lilla jag? Kanske borde stadsplanerare se till att cykelbanor inte placeras där cyklister utgör en fara för personer i gångbanan. Kanske man bara borde inskränka på den orimliga ytan bilvägarna tar i stan för att göra det säkrare för cyklister, så de slipper sicksacka på trottoarerna.

Jag har i alla fall ett eget blygsamt förslag för att lösa situationen: ta bort cyklister från gågatorna och låt cyklisterna ta sina fasoner någon annanstans. De är det största inhemska hotet i Sverige i modern tid.

Benjamin Wirström finns på Twitter.

Mer VICE
VICE kanaler