psykisk ohälsa

Hur man som icke-utövande pedofil ofta lider av depression

"Hur kan en människa ta sig igenom vardagen och leva med den här förbannelsen utan att vilja kasta sig själv från närmaste bro?"
16.8.17
Alla illustrationer av Alex Jenkins

Den här artikeln publicerades ursprungligen på VICE USA.

Sexuella övergrepp mot barn är något av det värsta man kan bli anklagad för. Hatet som som man får utstå är så intensivt att våra moraliska värderingar som vi annars anser vara helt orubbliga i dessa fall kan åsidosättas helt och hållet. Sommaren 2013 brände två män i Brislington i England ihjäl en funktionsnedsatt 44-årig man som de anklagat för att vara en pedofil, vilket i efterhand visade sig vara falskt.

Annons

Men pedofili kan vara särskilt svårt att leva med för de som inte begått ett brott och tvingas acceptera en del av sig själva som de flesta människor ser som något avskyvärt. För många pedofiler blir den här verkligheten en stor bidragande faktor till att de drabbas av allvarlig depression.

"När jag får höra av andra pedofiler att de är relativt lyckliga här i livet blir jag ibland sugen på att fråga dem vilken jävla planet de bor på," säger Brett*, en 40-årig trädgårdsmästare som bor i en förort till en stor amerikansk stad. Han har lidit av depression sen början av tonåren när han först insåg att han blev attraherad av barn. "Hur kan en människa ta sig igenom vardagen och leva med den här förbannelsen utan att vilja kasta sig själv från närmaste bro?"

Det visar sig att majoriteten av pedofiler inte mår särskilt bra. Enligt en studie från 1999 som undersökte pedofiler som begått sexbrott fann man att 76 procent hade lidit av allvarlig depression någon gång i sitt liv och nio procent hade lidit av mild depression.

"När man har en sexuell preferens som är så pass stigmatiserad som pedofili finns det ingenstans man kan vända sig, det finns egentligen ingen man kan prata om det med," säger professor Michael Miner, en av författarna till studien. "Så man isolerar sig själv, vilket man definitivt blir deprimerad av."



"Todd Nickerson är en 42-årig pedofil från Tennessee. Att acceptera sin sexuella identitet ledde till många år av svår depression. "Nu när jag ser tillbaka på den tiden kan jag nästan inte fatta att jag aldrig kom till en punkt då jag plockade upp en pistol och fick ett slut på allt," berättar han för mig. "Vissa dagar när jag vaknade kunde jag inte tänka på något annat. Jag tänkte för mig själv, 'Jag vill bara dö. Jag vill bara dö.' Det var det enda jag tänkte flera dagar i sträck."

Nickersons depression förvärrades när han i början av 20-årsåldern gjorde misstaget att berätta för sin kusin att han blir attraherad av unga flickor.

Annons

"Kanske var det medvetet självdestruktivt av mig, eftersom jag visste att min kusin skulle sprida vidare den informationen," säger han. "Jag bor i en småstad i södern så jag trodde hela stan visste om det. Jag hade konstant ångest och ville inte lämna mitt rum."

Nickerson identifierar sig som pedofil, men han insisterar på att han aldrig agerat på sitt begär, och han anser att all form av sexuell kontakt mellan vuxna och barn är ett övergrepp. Eftersom de flesta pedofiler inte är öppna med sin sexualitet är det omöjligt att veta hur många det är som är som Nickerson, men det är tillräckligt många för att hemsidan Virtuous Pedophiles ska ha skapats för de som uppmärksammar sin tabubelagda sexuella preferens utan att agera på den.

En av grundarna av Virtuous Pedophiles, som går under pseudonymen Ethan Edwards, säger att depression är så vanligt bland medlemmarna att de har gjort en undersökning på hur många som lider av självmordstankar. Även om resultatet inte är vetenskapligt är det talande: nästan 90 procent av de svarande sa att de har tänkt på att ta livet av sig; 20 procent sa att de försökt begå självmord.

Ethan, 60, som hävdar att han inte insåg att han var pedofil förrän han var i medelåldern, säger att det finns några vanliga anledningar medlemmar ger till varför de känner sig deprimerade. "Vissa hatar att vara medvetna om själva attraktionen. Vissa hatar att hålla det hemligt. Vissa hatar att behöva vara singel. Och några få oroar sig att de ska förgripa sig på ett barn. Jag oroar mig mycket över att jag ska ladda ner barnporr, vilket är ett väldigt starkt begär."

Det är svårt att känna sympati för någon som är deprimerad för att man försöker stå emot frestelsen att titta på barnporr. Men även de som jobbar med barn som fallit offer för övergrepp menar att det är viktigt att separera pedofilers begär från deras beteende.

Annons

"Pedofili refererar till en stark sexuell attraktion till förpubertala barn," säger Ryan T. Shields som forskar på hur man kan förebygga sexuella övergrepp mot barn. "Många som begått sexbrott mot barn är inte pedofiler – de kan vara [personer] som annars dras mer till jämnåriga. Det är många pedofiler som aldrig agerar på sina begär eftersom de inte vill skada barn."

"Det är många där ute som vill få pedofiler att framstå som tickande bomber. Men jag har varit öppen med att jag är pedofil i tio år och har aldrig förgripit mig på ett barn."

Den här nyansen brukar sällan uppmärksammas i media, där man ofta använder "pedofil" och "sexualförbrytare" synonymt. I verkligheten är det inte så att alla pedofiler förgriper sig på barn, och alla som förgriper sig på barn är inte pedofiler, menar Shields.

"När vi antar att det bara är 'monster' eller främlingar som är kapabla att skada våra barn är det större risk för att vi inte ser eller agerar på bevis att det är något som inte står rätt till inom ens egen sociala cirkel, för ingen av oss vill tro att ens vänner, släktingar eller partner är 'monster', och därför skulle de inte kunna försöka ha sex med ett barn," säger Shields.

Men i verkligheten, menar Shields, "är personen som utför sexuella övergrepp mot ett barn någon som barnet känner. Faktum är att hälften av brotten begås av andra barn."

Tanken om att "pedofiler är monster" har varit med och uppmuntrat hatet för pedofiler, vilket kan få fruktansvärda följder, även om det inte leder till våldsbrott som fallet i Brislington.

Annons

2013 anklagades 48-åriga Steven Rudderham i ett Facebookinlägg för att vara pedofil. Det är oklart vad som gav upphov till inlägget (Rudderham hade inte tidigare begått sexbrott och igen hade polisanmält honom) men inlägget, där han bland annat kallades för ett "äckligt pervo" delades hundratals gånger, vilket ledde till att Rudderham började få dödshot. Tre dagar senare hängde han sig själv.

"Hur kan en människa ta sig igenom vardagen och leva med den här förbannelsen utan att vilja kasta sig själv från närmaste bro?"

Den sociala rörelsen där vanliga medborgare försöker fånga pedofiler nådde botten när tv-serien To Catch a Predator började gå på tv i USA, som gick i tre år fram tills 2007 och innehöll inslag där man försökte få tag på män som ville ha sex med barn och outa dem på tv.

Män lurades på chattrum på internet att komma till platser där de konfronterades av programledaren Chris Hansen. 2006 tog de sig tillsammans med polisen hem till advokaten Louis Conradt, som blivit anklagad för att ha groomat unga pojkar online. Efter att ett SWAT-team brutit sig in i hans hus i Texas sköt Conradt sig själv i huvudet.

Stor del av undersökningarna bakom fallen i To Catch a Predator utfördes av frivilliga från Perverted Justice, en grupp på internet med vanliga människor som hade gjort det till sitt uppdrag att avslöja pedofiler. Nickerson blev utpekat av gruppen efter att han berättade att han själv var pedofil på ett forum online för pedofiler.


Relaterat: Killen i Toronto som jagar rätt på pedofiler som han skämmer ut


"De ringde till mitt jobb och gjorde så jag fick sparken," berättar han för mig. "Sen var det någon i området som fick reda på det som skrev ut min profil på hemsidan och började lägga ut den runt stan. Min pappas chef fick reda på det och sparkade honom. Då blev min pappa arg på mig och kastade ut mig ur huset."

Nickerson lämnade staden och flyttade till en vän i Michigan. Hans depression förvärrades och han började träffa en psykolog. Innan dess hade han alltid undvikit terapi, eftersom han var rädd för att om han berättade för en terapeut om sin sexuella preferens skulle de känna sig tvungna att anmäla honom till myndigheterna. Den här psykologen anmälde honom inte men sa till honom direkt att det var inte mycket hon kunde göra för att hjälpa honom, eftersom det här var hans sexualitet och det var inte sannolikt att den skulle förändras.

Annons

Medan det är en del som inte tycker det är något konstigt med tanken på att åtala någon utan att personen begått ett brott, utan bara på grund av en sexualitet som personen inte valde själv och inte ens vill ha, finns det ändå goda skäl till varför den här mentaliteten inte är så nyttig.

Medan han studerade unga som utsatte andra barn för sexuella övergrepp märkte professor Michael Miner att de här individerna ofta hade vuxit upp socialt isolerade, och att det är mer sannolikt att den här typen av isolering leder till "att man begår sexbrott mot andra barn jämfört med att begå andra slags brott."

"Eftersom jag bara såg en dyster framtid framför mig utan något att erbjuda en familj eller samhället eller mig själv försökte jag ta mitt eget liv."

"Ju mindre de har att förlora, desto mindre troligt är det att de kommer förhålla sig till sociala konventioner. Det verkar som att det ligger i samhällets intresse att låta de här individerna som har en benägenhet för att agera på ett avvikande sätt få bättre kontakt med sociala institutioner, sociala normer, social involvering. Det blir en skyddande faktor," berättar Miner.

Så att putta pedofiler längre och längre in i mörkret genom att åtala dem så fort man får chansen kan öka risken att de kommer begå ett brott. Att distansera pedofiler från samhället har också lett till att vissa får extrema förhållningssätt, som Tom O'Carroll, en brittisk pedofilaktivist som på 80-talet var ordförande i en grupp som kallades the Paedophile Information Exchange, som förespråkade att man skulle avskaffa samtyckeslagar helt och hållet. O'Carrol som tidigare fängslats för barnpornografi erkänner på sin blogg att hans åsikter är långt från samhällets normer, när det kommer till "barns sexuella självbestämmande".

Annons

Brett har "inget annat än förakt" mot människor som O'Carroll, som bland pedofiler kallas för så kallade "pro-contacters".

"Det är delvis på grund av de människorna det är så många som inte är villiga att lyssna på mig och pedofiler som jag," berättar han för mig.

När hans depression var som värst insåg Todd Nickerson att han pushades mot "pro-contact"-tänket när han vistades på ett pedofilforum, som han beskriver som "en sekt" som styrdes av några få inflytelserika moderatorer.

"Det är både fördelen och nackdelen med internet," säger Miner. Det möjliggör för de här isolerade personerna att nå ut till andra likasinnade. Problemet är att genom att nå ut till andra kan de råka få kontakt med andra som kan ha en negativ inverkan på dem."

Nickerson sa att han i till slut övergav forumet, och när hans depression blev bättre kunde han "se saker för vad de var, och inte för hur jag ville att de skulle vara".

Det var vid det här laget som han upptäckte hemsidan Virtuous Pedophiles, vilken han menar är en stor anledning till varför han lever i dag. Nuförtiden jobbar Brett som moderator på sajten och försöker hjälpa andra pedofiler som inte agerar på sina begär. De försöker hjälpa varandra att hitta ett sätt ett leva med sig själva i en värld som fortfarande ser deras existens som tabu.

"Det är många där ute som vill få pedofiler att framstå som tickande bomber, och om man tänker på det sättet kan det bli en självuppfyllande profetia," säger Nickerson. "Men jag finns här för att säga att det inte behöver vara så. Jag har varit öppen med att jag är pedofil i tio år och har aldrig förgripit mig på ett barn."

Även om de flesta av oss blir förskräckta av Tom O'Carrolls åsikter är det värt att fundera på hur han kom att tycka som han gör. Han berättade för mig att när han var yngre accepterade han "den allmänna åsikten att pedofili måste vara farligt".

"Eftersom jag bara såg en dyster framtid framför mig utan något att erbjuda en familj eller samhället eller mig själv försökte jag ta mitt eget liv," säger O'Carroll. "Om jag hade fått lite sympati och hjälp innan det gick så långt hade mitt liv kanske tagit en annan riktning, en mer positiv riktning enligt många: inte lika konfronterande, utan att jag skulle ha arbetat med samhället och inte emot det."

*Namn har ändrats.

Den här artikeln publicerades ursprungligen på engelska i januari 2016

Paul Willis finns på Twitter.