Svårigheterna att studera fördelarna med psykedeliska substanser i Sverige

Den psykiska ohälsan håller vårt samhälle i ett järngrepp. Förra året behandlades 975 000 i Sverige med antidepressiva preparat som till exempel selektiva serotoninåterupptagshämmare (SSRI), tricykliska (TCA) eller olika lugnande preparat.

Att ta dessa typer av mediciner är tyvärr inte lika simpelt som att sätta på ett plåster på ett litet skrapsår – antidepressiva är ingen dunderkur som fungerar mot alla psykiska sjukdomar och kan påverka patienter på olika sätt. Det är därför inte mer än rimligt att forskare vänder sig till att undersöka alternativa behandlingsmetoder, såsom psykedelisk psykoterapi – det vill säga när psykedeliska substanser ges till patienter i en kontrollerad miljö i kombination med psykoterapi.

Även om fältet fortfarande är i ett relativt tidigt skede gör man många studier på ämnet världen över, i viss utsträckning även här i Sverige. Narkotikaklassade substanser såsom LSD, psilocybin, ketamin, MDMA och DMT undersöks allt mer för att fastställa deras potential att lindra åkommor som till exempel depression och PTSD.

Just nu tittar forskare i Lund närmare på huruvida ketamin är mer effektfullt än elektrokonvulsiv behandling (när man sövs ner och strömpulser skickas genom hjärnan via elektroder) för att behandla svåra depressioner. I Göteborg håller professorn Michael Ashton på Sahlgrenska på att undersöka den psykoaktiva substansen DMT i samarbete med ett universitet i London.

I ketaminstudien har man dock inte med den psykoterapeutiska aspekten, vilket är normen när man genomför studier av detta slag i till exempel USA. Samtidigt är DMT-studien farmakologisk, vilket innebär att man undersöker hur substansen bryts ner i kroppen, snarare än dess effekt på psyket. Svenska forskare har överlag svårt att få pengar för att genomföra studier på psykedeliska substanser.

Det finns alltså mycket utrymme för fortsatta studier på vad psykedeliska substanser har för potential inom psykiatrin och hur de fungerar i kombination med psykoterapi.

Några i Sverige som är på frontlinjen när det kommer till fortsatt forskning inom detta område är Nätverket för psykedelisk vetenskap. Ordförande Filip Bromberg jobbar som psykolog inom beroendevården och brinner för att sprida psykedelisk vetenskap och göra den mer tillgänglig.

Nu anordnar han tillsammans med sina kollegor inom nätverket en konferens, Colloquium on Psychedelic Psychiatry, som kommer hållas i Stockholm 13-14 oktober, där ett trettiotal internationella forskare kommer föreläsa och presentera data från pågående studier inom psykedelisk vetenskap.

Inför konferensen träffade jag Filip och pratade om behovet av en sådan här konferens i Sverige, hur forskningsläget ser ut i Sverige idag och vad vi kan förvänta oss av framtiden.

VICE: Kan du börja med att berätta lite om hur Nätverket för psykedelisk vetenskap kom till?
Filip Bromberg: Jag personligen kom in på psykedelisk vetenskap när jag läste psykologprogrammet och jobbade inom beroendevården. Jag förvånades över bristen på effektiva behandlingar och hittade information om hur ayahuasca kan hjälpa vissa. Men jag märkte att det här är ett ämne som man knappt pratar om i Sverige. 2015 kom jag i kontakt med några andra psykologstudenter som också var intresserade av ämnet, och det var så vi kom fram till att vi skulle starta Nätverket för psykedelisk vetenskap. Vi började träffas och anordnade filmvisningar. Varje gång dök det upp väldigt många människor som var helt lyriska. Nu fanns ett utrymme för folk att kunna prata om det här.

VIDEO: Vår dokumentär om ketamins potential att bota depression

Vi jobbar även mycket med att kontakta internationella forskare och försöka koppla ihop svenska forskare som har ett intresse för den här forskningen med dem. Vi försöker leta reda på var det finns öppensinnade personer inom akademin som är intresserade av det här, samtidigt som vi vill verka för att sprida vetenskap och göra den mer tillgänglig.

Varför anordnar ni konferensen Colloquium on Psychedelic Psychiatry?
Vi har besökt många konferenser utomlands och har alltid snackat om att vi borde göra något liknande här. Vi har aldrig mött något motstånd i Sverige, det är som om vi agerar i ett vakuum inom akademin. Det kommer aldrig någon kritik, men folk är väldigt avvaktande. Vi hoppas att konferensen ökar intresset för forskningen, så att vi får till fler studier i Sverige.

Det huvudsakliga målet är att främja forskning på psykedeliska substanser i Sverige och vi tror att det bästa sättet att göra det är att skapa kontaktytor mellan svenska akademiker och den internationella forskningen som finns. Vi vill visa att de här är möjliga nya psykiatriska behandlingar helt enkelt, och att den svenska sjukvården är i behov av de här innovationerna.

Ser man annorlunda på den här typen av forskning i Sverige jämfört med andra länder i världen?
Det beror nog på vem man frågar. Många svenska forskare känner inte till att det här existerar. Det är ett fält som växer väldigt snabbt, men som fortfarande är väldigt litet och okänt. Många tycker att det är spännande, men tror inte riktigt på det i större skala.

Så det viftas bort lite grann, då det utmanar en del sanningar som finns inom psykiatrin om vad psykisk ohälsa är och hur man kan jobba inom psykiatrin. Vi har en psykiatri som är väldigt inställd på symptomlindring. Eftersom vi vet så lite om orsakerna till psykisk ohälsa fokuserar vi på det vi ser, och det vi ser är symptomen. Inom den psykedeliska psykiatrin försöker man titta mer på roten av problemet än själva symptomen.

Vilka restriktioner finns det på sådan forskning i Sverige?
Det finns väldigt få restriktioner för vad man får och inte får forska på i Sverige. I andra länder är det annorlunda, till exempel i England. Där har man ett klassificeringssystem som särskiljer mellan droger som anses vara väldigt farliga och inte har någon medicinsk tillämpning, och droger som anses vara farliga men som man menar har en medicinsk tillämpning. Det systemet försvårar forskning på ett annat sätt än hur det är här.

I Sverige är det helt upp till Etikrådet och Vetenskapsrådet att godkänna en enskild studie eller ej. Man skulle kunna säga att det är mer godtyckligt i Sverige, men det är också ett system som är mer öppet för innovation och för expertbedömning. Det finns inga tydliga juridiska hinder eller restriktioner för psykedelisk forskning i Sverige.

Så hur lätt är det att göra studier på psykedeliska substanser i praktiken i Sverige?
Det sker i nuläget inga studier med klassiska psykedeliska substanser på människor i Sverige. Det är ingen som har fått forskningspengar till det. Det har skrivits ansökningar, men för att få ett etiktillstånd i Sverige ska du först visa att du har pengar, och pengar är svårt att få om man inte är säker på att man kommer få etiktillstånd för det. Så det finns en bromskloss när det gäller nya, kontroversiella behandlingsmetoder. Jag tror att det finns många forskare i Sverige som är intresserade men som vet att det skulle vara ett ganska dåligt drag för karriären.

Vi har en kultur i Sverige där man har en ganska ensidig bild av vad substanser kan eller inte kan göra. Vi är väldigt förtjusta i att sätta etiketter på olika substanser och säga att den här är dålig och den här är bra; det här är medicin och det här är knark. Vi vill ge en mer nyanserad bild – visa att substanser kan vara väldigt skadliga i en miljö och samtidigt vara otroligt hjälpsamma i en annan.

Har ni inom nätverket någonsin blivit bemötta fördomsfullt av forskare som tycker att det här inte hör hemma inom forskningen?
Ja, det har hänt att vi inte fått ställa ut på olika mässor till exempel. Men generellt har vi inte fått så mycket kritik. Det märks att det här är kontroversiellt i mötet med vissa personer i akademiska sammanhang. Jag tror att eftersom vi har valt att bara inrikta oss på forskning är det svårt att kritisera det vi gör. Vi säger aldrig någonting som inte bevisats i studier. Det skulle vara en sak om vi förespråkade att man skulle använda det här i vården idag, men det gör vi inte, för det finns helt enkelt inte tillräckligt med forskning. Det enda vi förespråkar är mer forskning.

Det kanske är svårt för dig att säga, men kan vi inom en snar framtid förvänta oss att få till exempel ketamin utskrivet på apoteket eller liknande?
Nej. Jag tror det ligger väldigt långt fram i tiden. Däremot behandlingar för vissa patientgrupper som inte kunnat få hjälp på ett annat sätt – där är vi bara några år bort tror jag. Jag tror att MDMA-assisterad psykoterapi vid behandlingsresistent PTSD kommer godkännas i USA och i Europa 2021. Efter att det godkänts i USA kommer det nog bara dröja några år innan det också blir möjligt i Sverige. Även psilocybin för depression är något som kommer komma inom 5-10 år skulle jag säga. Men därefter är det väldigt svårt att säga, eftersom man alltid börjar med de allvarliga sjukdomstillstånden i forskningen när det gäller nya och riskabla behandlingar.