Bakom kulisserna i ett av Colombias kokainlabb

Den här artikeln publicerades ursprungligen på VICE Danmark.

Mads Nissen är en dansk fotograf som har bevakat flera konflikter runt om i världen, på senare år krigen i Libyen och Afghanistan. 2015 vann 38-åriga Mads World Press Photo of the Year för sitt foto på ett gaypar i Putins Ryssland.

Några år efter det blev Mads anlitad av Nobels Fredscenter att jobba på en fotoserie om Colombias dåvarande president, Juan Manuel Santos, under en tid då hans regering fick ett slut på den 50-åriga konflikten med den revolutionära rörelsen FARC – guerillaarmén som finansierat stor del av sin verksamhet genom att producera och smuggla droger.

Kort efter att Mads anlände till Colombia insåg han att om han skulle få en rättvis bild av situationen behövde han se båda sidorna. Så innan han visste ordet av det befann han sig djupt inne i Colombias djungel och fotograferade kokainodlingar och människorna som jobbade på dem bland giftiga utsläpp.

Resultatet av hans tid i Colombia samlade han i sin senaste bok, We are Indestructible. Jag träffade Mads och snackade lite med honom om hans bok, hur man gör för att få en guerilla att lita på en, och om framtiden för droghandeln i Colombia.

VICE: Hej Mads! Varför tog du inte bara bilder på presidenten som det var tänkt?
Mads: Man förstår inte konflikten om man inte visar den andra sidan av saken. Man behöver förstå vem och vad FARC är. Man behöver se fattigdomen och ojämlikheten som är utbredd i det colombianska samhället.

Hur fick du in foten i den här världen?
Jag har jobbat i Colombia tidigare och hade därför en del bra kontakter där. Jag träffade några unga personer som jobbar med att plocka kokablad, och de lät mig följa med dem med min kamera.

De transporterade kokabladen till ett labb i djungeln där jag fick fotografera dem under villkoret att deras ansikten inte syntes. Men efter bara några timmar blev de mer och mer öppna och lät mig fotografera även deras ansikten. När man blivit inbjuden till ett labb är det lättare att få tillgång till andra ställen.

Vad lärde du dig om framställningsprocessen?
Killarna jag träffade tjänar dubbelt så mycket på att plocka kokablad som de gör på att plocka kaffebönor, så många väljer såklart det första alternativet. Men de brukar inte drogen själva – de föredrar alkohol. Killarna levererar kokabladen till en man vid namn André som har ett labb i djungeln, gömt under ett tak så att man inte ska få syn på det ovanifrån. Han krossar bladen med ett trädgårdsredskap och häller på en massa kemikalier. Sedan på med diselolja, natriumhydroxid och cement, och sedan låter han det stå och vila ett tag för att de aktiva ingredienserna ska koncentreras. Hela processen tar en dag. Det luktar hemskt – man blir nästan hög bara av ångorna.

Hur många människor är inblandade i produktionen av kokain?
Man har aldrig producerat så mycket kokain som man gör just nu i Colombia. Man ser fält utspridda här och där på landsbygden, men när man kommer djupare in i landet är de överallt. Jag besökte ett område i närheten av staden Cali där det var cannabis- och kokafält så långt ögat kunde se. Där verkade alla som bodde där vara involverade i produktionen eller försäljningen av cannabis och kokain på ett eller annat sätt. Men man själv använder inte produkterna, inte ens André. Han drömmer om att bli pilot, så han sparar pengar för att kunna utbilda sig till det.

Var det svårt att få dem att lita på dig?
Ja, absolut. Man litar generellt inte på media, vilket man kan förstå. Media skildrar ofta dem som terrorister, och det är uppenbarligen inte så de ser sig själva. Man behöver vara väldigt övertygande för att det ska gå med på att släppa in en. När de väl gör det är det ofta för att de vill att världen ska se saken från deras perspektiv.

Många soldater inom FARC har varit involverade i organisation sedan de var tonåringar och är inte vana vid att prata med västerlänningar. De är vana vid att möta folk med ett vapen i handen, och det påverkar såklart en relation.

Var du någonsin rädd?
I Colombia finns det områden som staten kontrollerar och områden som FARC kontrollerar. Men det finns även områden där ingen av dem riktigt är i kontroll, och där kan det vara farligt att vistas. Det fanns områden där jag hade varit tidigare och jobbat som jag ville återvända till, men jag fick höra att det inte var möjligt eftersom de inte kunde garantera min säkerhet där. Det var i dessa områden som poliser hade dödats nyligen.

Jag har fotat både Colombias president och FARC:s ledare. Den senare har varit på toppen av världens terrorlista och har bott hela sitt liv i djungeln. Alla hans föregångare har dödats, så det är förståeligt varför han är lite nervös. Han är en kort, småtjock man, och jag fotade honom tillsammans med sin hund, Winny, samtidigt som han rökte en cigarett. Efter fredsavtalet slöts har FARC blivit ett politiskt parti, men de håller fortfarande på att lära sig hur man gör övergången från en guerilla till ett politiskt parti. När jag var färdig med den plåtningen kom en pr-person fram till mig och sa: "Vi vill inte se några foton på honom där han röker cigaretter – det är dåligt för hans image." Jag kunde inte annat än skratta – med tanke på allt FARC haft för sig är rökning förmodligen inte deras största problem.

Vad är ditt övergripande intryck av FARC?
Det var extremt mycket sammanhållning. De lever ett simpelt liv i djungeln, där de anser att de kämpar för något och förändrar världen. Jag delar inte deras åsikter, och jag har varit öppen med dem om det, men jag anser inte heller att de är terrorister. Att döma människor är inte hjälpsamt när man försöker dokumentera dem som fotograf. Även om jag dokumenterade IS-soldaters liv skulle jag behöva titta närmare på olika sidor hos dem snarare än att bara stämpla dem som terrorister.

Var det någonting som överraskade dig?
Jag blev förvånad när jag insåg hur mycket vi alla har gemensamt. Vi alla är drivna och motiveras av samma saker. I en så pass galen värld är det fint att inse att man skapa en relation till vem som helst så länge man är öppen för att lyssna på personen. Det kanske får mig att låta som en hippie, men det handlar inte om det – jag tycker bara inte om att döma folk. André har producerat flera ton kokain, men vem är mest ansvarig i slutändan? Personen som tillverkar det eller personen som konsumerar det? Jag är mer nyfiken än dömande.

Hur ser du på Colombias framtid?
Det är ett av de mest fantastiska länderna i världen. Jag fotograferade en pappa med sina två döttrar på en cannabisodling. Pappan sa till mig: "Droger bringar våld, beroende, kaos, destabilisering och väpnade grupper till vårt land. Men om jag inte hade det här skulle jag inte ha råd med skoluniformer till mina döttrar." Han har tidigare försökt odla andra grödor, men inget annat har kunnat ge honom en ekonomi att kunna leva på. Med dålig infrastruktur uppe i bergen är det också lättare att flytta ett halvt kilo kokain jämfört med en lastbil full av tomater. När folk lever i extrem fattigdom gör de desperata saker. Om man vill undvika det måste man först göra något åt fattigdomen.

Scrolla ner för att se fler foton från Mads Nissens bok We are Indestructible.