Utländska studenter berättar om hur det är att plugga i Sverige

I VICE guide till studentlivet dyker vi ner i allt som rör livet som student – från fest, smarta droger och matvanor till studielån och framtidsutsikter. Läs hela guiden här.

---

En grej som EU gjort bra för alla oss mellan 15 och 35 är att ge oss möjligheten att flytta mellan olika länder. Två miljoner studenter i Europa åker på Erasmusutbyten (som numera kallas Erasmus+) på eftergymnasial nivå utomlands. Att flytta till ett annat land kan fylla en studenthjärna med förväntningar, men verkligheten kan ibland visa sig vara helt annorlunda. Själv är jag amerikan och flyttade till Sverige i tron om att flytten hit skulle förvandla mig till en minimalist av rang, en tjej med en aura som lyser ett-glas-vin-efter-jobbet-i-en-hotellbar. Men när jag ramlade med min cykel mitt i en trafikerad korsning förra helgen insåg jag att jag helt enkelt aldrig kommer bli en sån.

Erasmus fyller 30 år 2017 och för att fira bestämde jag mig för att ta reda på hur pass väl Sverigestudierna stämde överens med förväntningarna för andra utländska studenter.

Förväntningar: Jag förväntade mig massa fester, supande, dansande, galna lördagsnätter på klubbar och söndagar när man är sjukt bakis. Efter att i förväg ha läst en hel del om mitt nya 'hemland' och svenskarna och deras vanor hade jag rätt höga förväntningar.

Verkligheten: Efter att ha varit på några pubrundor och gett nationerna en chans valde jag att hålla mig borta från den livsstilen. Jag har verkligen aldrig haft så obehagliga utekvällar som när jag varit på nationer; fulla människor överallt till och med när klockan bara varit elva på kvällen och ingen äldre än 22-23 högst. Säkerhetsvakterna visiterade en väldigt noggrant vid dörren och krävde att man hade med sig pass för att kunna identifiera sig… Ser det ut som jag är tolv? Jag insåg att om jag vill dricka och ha kul passar det mig bättre att umgås med några nära vänner och ha grillkväll, eller hänga på en lugn kvarterskrog med vanliga människor.

Förväntningar: När jag kom hit förväntade jag mig att jag skulle plugga mycket mer än i mitt hemland eftersom vårt utbildningssystem är lite förlegat och bygger på att man ska memorera fakta och inte så mycket på självständigt tänkande. Jag såg också verkligen fram emot alla nya människor jag skulle lära känna, och speciellt alla snygga svenska killar jag skulle hooka med. Livet handlar ju inte bara om att plugga!

Verkligheten: Det stämde att jag pluggade mer här än i Bulgarien. Programmet här var verkligen intressant, det var mycket vi skulle läsa och lära oss. För första gången i mitt liv hörde jag lärare säga att det inte finns några fel svar, och jag uppmuntrades till och med att uttrycka mina egna åsikter. I Bulgarien var det aldrig några plagiatkontroller, så där är det ganska vanligt att man citerar utan källhänvisning. När jag fick underkänt på en tenta började jag följa reglerna. Det var inte så lätt att få vänner heller utanför campus. Att försöka hooka eller få ett förhållande med en svensk kille var ännu svårare. De är jättesöta, men de kan vara väldigt reserverade och svåra att komma nära.

Förväntningar: På mindre än ett år gick jag från att aldrig ens ha tänkt tanken att göra en doktorsexamen till att desperat försöka göra det utomlands. Sverige var inte mitt förstahandsval, det fanns inte ens med på kartan tills ungefär en månad innan jag tackade ja till den här platsen. Så jag antar att jag inte riktigt hade tid att utveckla några riktiga förväntningar, och det ligger så långt bort från Italien att det inte riktigt finns några vanliga stereotyper, bortsett från att alla är långa och blonda.

Verkligheten: Något som jag la märke till ganska snabbt var hur tyst det är på offentliga platser som till exempel mataffärer: ingen radio, inga störiga barn, inga mammor som skriker. Och övergångsställen är inte bara dekorationer på marken, de spelar faktiskt roll här; bilister stannar till och med innan man ens visat att man ska gå över gatan. I början störde jag mig nästan på alla de här sakerna: allting fungerar som ett maskineri (relativt sett), människor respekterar varandra och regler. I ett sydeuropeiskt land skulle allt det här ses som tråkigt, personlighetslöst eller helt enkelt förutsägbart.

Efter fem år i Sverige har jag börjat känna att jag har svårt att anpassa mig när jag åker tillbaka till Italien eller ett annat land söderut – jag blir irriterad på alla högljudda och otrevliga människor, och frustrerad över hur dåligt organiserat allting är och att människor och transportmedel aldrig är i tid.

Förväntningar: Jag kom till Sverige efter att ha blivit erbjuden en doktorandtjänst här – vilket i svensk (och norsk) kontext innebär en heltidslön. Jag förväntade mig att det skulle gå bra med språket och kulturen, eftersom Sverige och Norge är väldigt lika på många sätt. När jag flyttade hit hade jag precis bott i Spanien ett tag, så för mig kändes det som att jag flyttade närmare "hem" på något vis.

Verkligheten: Vad gäller språket och kulturen har det i stort sett gått som förväntat – utan problem. Men jag märker att jag inte förstår många av de referenser som svenskar använder när det kommer till exempelvis historia, musik, tv och så vidare. Folk tar ofta för givet att jag ska förstå deras kulturella referenser – eftersom jag ses som nästan svenska – men jag har ingen aning om vad de pratar om.

Förväntningar: Jag förväntade mig att svenskar skulle vara supersnälla och avslappnade, och att samhället skulle fungera så där perfekt och organiserat som vi fick lära oss i skolan när de pratade om "nordisk kapitalism". Med så höga förväntningar var det inte konstigt att jag antog att utbildningsnivån skulle överträffa den jag var van vid från tidigare och skulle göra mig helt förberedd för att ta steget in i arbetslivet efter min examen. Jag antar att jag var lite väl naiv och optimistisk (jag hade aldrig tidigare bott utomlands) då jag förväntade mig att jag skulle kunna prata flytande svenska efter sex månader (eftersom det i princip bara är nederländska med några extra omljud) och att jag nog skulle vilja stanna kvar där efter min master, förhoppningsvis för en doktorsexamen.

Verkligheten: Jag antar att en av de svåraste sakerna för mig med att flytta till Sverige var den plötsliga bristen på socialt liv utomhus. Jag var inte beredd på att det verkligen inte finns några riktiga klubbar i Lund utöver nationerna. Jag insåg snart att jag skulle tillbringa större delen av min tid i Lund med att hänga hemma hos folk och dricka ur vinboxar som man strategiskt placerade under sin stol för lättillgängligheten och bekvämlighetens skull. Trots att det var många positiva aspekter med att bo i Sverige kunde jag inte se mig själv leva och arbeta i landet efter min masterexamen. Något som förvånade mig med Sveriges jobbmarknad är hur svårt det är för utlänningar att få jobb, och det enorma nätverket man behöver som nyexaminerad (både som utlänning och som svensk) för att kunna få jobb.

Förväntningar: Jag hade en tanke om att jag först skulle bo i en studentkorridor i ett år och sen flytta in tillsammans med en svensk tjej, som jag skulle vara tillsammans med, under andra året av min masterutbildning.

Verkligheten: Det visade sig att svenska tjejer var ganska svåra att lära känna på ett mer personligt plan. Från en utomståendes perspektiv (och det här kanske inte stämmer alls) börjar ett seriöst förhållande mellan två svenskar så här: de träffas på en fest med rätt mycket alkohol inblandat och det slutar med att de går hem tillsammans. Morgonen därpå inser de att det inte var så dumt och bestämmer sig för att kanske göra det igen. Så på nästa fest kanske samma sak händer, och efter några fester till och efter att ha tillbringat de nätterna tillsammans bestämmer de sig helt enkelt för att testa och se om det funkar och blir tillsammans. För mig som inte dricker var det nästan omöjligt att dejta i Sverige.

Förväntningar: Jag tänkte nog inte så mycket på vad jag hade för förväntningar av Sverige innan jag flyttade. Jag hade varit i Tyskland flera gånger och förväntade väl mig att livet i Sverige skulle se liknande ut. Jag förväntade mig att svenskar skulle vara mer utbildade och öppensinnade än irländare, vilket jag hade fått bilden av att de flesta nordeuropéer var på den tiden (2012). När jag väl flyttade var det flera saker som förvånade mig.

Verkligheten: När jag kom till Sverige var mitt första intryck att svenskar var väldigt välklädda och artiga. Sverige kändes som ett väldigt tyst samhälle, man pratade inte i kollektivtrafiken, när man går på gatan, till och med på caféer och restauranger var det låg ljudnivå. Det var svårt för mig att vänja mig vid de sociala normerna här i och med att jag kommer från en liten by på Irland där det är otrevligt att inte stanna och småprata med förbipasserande och ens klädstil inte spelar någon roll. Om jag inte hade bott i ett studentkollektiv tror jag att jag skulle ha känt mig väldigt ensam. Det var svårt att få riktiga vänner. Jag kunde träffa och snacka med massa svenskar (särskilt på fester där alla dricker) men det tog några månader innan de konversationerna utvecklades till vänskaper. Att dejta i Sverige var annorlunda när jag flyttade, eftersom det var precis innan Tinder och allt sånt kom. Något som förvånade mig var att det verkade som könsrollerna var annorlunda. Tjejer verkade gå fram mer till killar på klubbar än tvärtom. Väldigt annorlunda från att dejta på Irland. Trots att det var mycket som var tufft var flytten till Sverige ett jättepositivt steg för min personliga utveckling och min karriär.

Mer om att vara student på VICE:

Jag tillbringade 24 timmar i ett bibliotek

Jag är 16 år och pluggar på universitetet

En helkväll i Uppsala