An ode to Flen – Sveriges absolut osämsta kommun

Enligt Medborgarundersökningen 2017, som Statistiska centralbyrån publicerade strax innan jul, var Flen den sämsta kommunen att bo i 2017. För andra året i rad är invånarnas helhetsbetyg så lågt att kommunen rankas som sämst i hela landet. Inte helt otippat kvalar kommunerna Lomma och Danderyd in i toppen. Svenskar verkar älska att bo i rika kommuner med kort pendlingsavstånd till en större stad.

Ingen statistik säger dock att svenskar ska vantrivas så mycket i Sörmlands hjärta. Vad är det egentligen som Flen gör fel? Där finns lantliv, säkert minst ett fint gods i varje socken och fantastiska vyer, samtidigt som det ligger någorlunda nära varje stad i Mälardalen. (Pluspoäng för närhet till Skavsta flygplats och därmed hela kontinenten Europa.)

Det generella missnöjet och dåliga ryktet kommunen tampas med kan bero på att många kaféer som tvingats stänga ner, att det år 2016 registrerades 78 stycken fler skilsmässor än giftemål eller kort och gott för att det faktiskt visat sig vara landets sämsta kommun att bo i två år i rad.

Det kan också bero på att tillräckligt många inte har sett Flens bästa sidor sammanfattade på bara några få minuter. I veckan släpptes Oscarsnomineringarna, men en viktig svensk filmskatt ligger fortfarande gömd och glömd i en vrå på internet – Flen kommuns promofilm.

Till poppig musik blandas intervjuer med personer från ortens rika näringsliv med förfärliga green screen-miljöer, klipp från en svensk långfilm, dansscener och slumpmässiga bilder och filmklipp på allt som symboliserar svenska årstider: barn som äter glass, snö som töar ner från en vitsippa, en skridskotur en krispig vinterdag och höstlöv i Van Goghs färgskala.

En kommentar på YouTubeklippet lyder:

Jag tänker ta upp några av mina favoritbitar från detta mästerverk, i hopp om att få folk att se annorlunda på Flen. Ingen kommun förtjänar att bli sämst tre år i rad.

Filmen börjar med svepande vyer över Sörmlands landskap i svartvitt. Klipp till: inuti tåget (eller ja, en green screen som föreställer insidan av ett SJ-tåg.) En businessman i kostym och med smartphone i handen får ett sms som frågar var han är. Han svarar "På väg mot Sörmlands hjärta" och filmen tonas ut från svartvitt till färg. Stark inledning, med ett soundtrack som låter som en högstadieklass som gör en cover på "What Makes You Beautiful" av One Direction.

Vips är tåget framme i soliga Flen och ut hoppar affärsmannen som uppenbarligen tagit kaffe och Red Bull intravenöst hela resan. Med stirrig blick och ivriga händer som knäpper upp slipsen (fredagskänsla, äntligen hemma i Flen) berättar han att att Sörmlands hjärta bara ligger 58 minuter från Stockholm. Med numera lös slips försvinner personen man trodde skulle vara huvudkaraktär eller guide ur bild, och man lämnas ensam på den här digitala rundturen i Flen.

Den både lite barnsliga och något skamfyllda stolthet som sköljer över en när man hör svenska pratas i början av Titanic, eller när en gäst på en amerikansk talk show pratar om Sveriges tokiga kräftskivor, är såklart oundviklig även internt i ett land. Självklart ska ett klipp från den helt fiktiva berättelsen om en dement gubbe som tappade bort sig vara med i klippet om Flen!

En tjej green screeanas in i en av Malmköpings (en ort i Flen) historiska spårvagnar och imponeras så mycket av teakinredningen, den trevliga konduktören och en medresenärs heliumballong att hon tar upp sin telefon och sms:ar en vän om sin upplevelse. "Här e coolt!"

I Flen kan vad som helst hända när du minst anar det. Utanför ett av alla sörmländska gigantiska gårdar blir en äldre dam häpen över att en man äter upp en kaka (och mannen njuter både av kakan och chocken han framkallar):

Vad som sedan följer är stockfoton på allt fint här i livet (med, för mig, ibland svag anknytning till just Flen, men det är inte så noga.) Ett gäng nyfångade kräftor på en stenhäll, kupade händer som håller i jordgubbar, en höstig balja äpplen som säkert ska bli must inom en minut, en mellanöl mitt på blanka dagen och den här bilden på ost:

Var bilden kommer ifrån, hur den kopplas till Flen eller varför någon har dragit ut den på bredden så den ska fylla en datorskärm förklaras aldrig.

Filmen avslutas med att man äntligen återförenas med berättelsens protagonist, den överhypeade kontorsnissen. Han kommer äntligen hem till ett uppdukat bord framför en green screen-framkallad stilla sjö. Skål för att bo i Sveriges värsta kommun älskling!

Hur kan man inte älska en kommun som bara ligger 58 minuter från Stockholm, använder sig friskt av green screens, ser vikten av ett poppigt soundtrack till livet och har en enorm glassfabrik? 2018 är Flens år!

Ingrid Altino finns på Twitter