TV

Hallelujah för ’OC’, bitch

Det är tio år sedan denna tidlösa klassiker tog slut, som förändrade tv-världen för alltid.

av Issy Beech
2017 04 09, 10:00pm

Ta ett ögonblick och dröm dig tillbaka till en tid då ungdomar var en enda stor regnbåge av JL-tröjor. En tid då läppglans hade speciella dofter. En tid då P!nk bara var så himla cool och man hade på sig kjolar över jeans (modegudarna grät blod). Det var en annan tid, en simplare tid skulle man kunna säga. Det var början av 2000-talet och världen hade ingen aning om vad som var på väg. Seth Cohen skulle lära oss om indie. Ryan Atwood skulle få tonårskillar att vallfärda till H&M för att fylla sina garderober med vita linnen. Marissa Cooper skulle lära en hel generation av privilegierade små kids hur man mest effektivt slänger en solstol i en pool i ett sånt raseriutbrott som bara tonåringar kan bemästra. Och Summer Roberts skulle… också vara där.

Nu har det gått tio år sen serieskaparen Josh Schwartz bestämde sig för att avsluta OC. Och det kändes som det var dags – serien hade förlorat tittare sen slutet på första säsongen (de följande tre säsongerna kunde helt enkelt aldrig riktigt mäta sig i kvalitet). Men ändå, trots det faktum att den inte höll på så länge är OC fortfarande en av de mest inflytelserika serierna i modern tv-historia. När manusförfattarna bestämde sig för att döda Marissa Cooper hade vi fått vara med om en hel del tillsammans. Oliver! Julie Cooper och Luke! Anna från Pittsburgh! Kristens alkoholproblem! Och kanske det viktigaste ögonblicket någonsin på tv: när Marissa skjuter Trey i ryggen samtidigt som vi hör "Mmmwatchasay" och han vände sig om och bara: "Men… hallå???"


Relaterat: Möt regissören bakom "den värsta filmen som någonsin gjorts": 


Jag minns inte vad det var som gjorde premiären av OC till ett sånt stort event. Året var 2004, alltså före Instagram och Facebook – till och med före MySpace!!! – så det kan omöjligen ha marknadsförts med mer än lite reklam på tv här och var. Men ändå, trots bristen av trötta hashtagkampanjer och "brand activations" kunde ungdomar knappt hantera sin extas innan det första avsnittet ens hade visats. Den kvällen framför tv:n och många kvällar framöver var det nya tonårsdramat OC det allra viktigaste fenomenet i världen.

OC hade allt. Det var fara, ångest och muskler som kom inpaketerade i den missförstådda outsidern Ryan Atwood, den tuffa killen med ett hjärta av guld. Och nördidolen Seth Cohen – vars kärlek till serietidningar och tv-spel och Interpol påminde dig om att du inte var ensam med att vara annorlunda. Det var den lockande rika livsstilen man hade på Newport Beach: trädgårdsfester, poolpartys och det var alltid, alltid någon som ställde till med en scen (Jimmy Cooper). Sen var det familjen Cohen – kanske den mest självmedvetna familjen på tv (förutom en viss gul familj vid namn Simpson, såklart). Familjen Cohen var på riktigt rolig, och med deras skämtsamma småprat bekräftade OC sin yngre publik på ett sätt som inget annat tonårsdrama egentligen hade gjort tidigare.

För mig var OC kanske första gången jag såg karaktärer bland alla dåvarande sitcoms och serier som jag faktiskt kunde känna igen mig i. Vid 14 års ålder, när OC gjorde sin debut, hade jag på mig Converse och skejtade och lyssnade på Queens of the Stone Age. Jag inser nu hur ointressant det låter, men för ett barn på en flickskola – där Kelly Clarkson var drottning och tjejer mobbade varandra om man hade på sig fel typ av strumpa – var det ganska stort. Allt jag var tvungen att göra var att ha på mig Dr. Martens och en tröja med bandlogga första dagen då man fick ha på sig vilka kläder man ville, för att jag skulle lära mig att inte göra om samma misstag. Det var såklart helt okej. Men på den tiden kändes det som Havaianas med plastiga diamanter och Von Dutch-tishor var det enda som accepterades. Så, som den lättpåverkade tonåring jag var kunde jag känna varje gång jag såg en karaktär som Seth Cohen på tv varje tisdagskväll att jag hade en vän som fattade hur det var.

Det kanske var likadant för andra barn också: barn med överdrivna raseriutbrott eller kladdiga fingrar som går lös på sina föräldrar. Barn från ruffare områden som bytte skolor och alltid kände sig som en fisk på land, som blev välkomnade på ungefär samma sätt som Ryan blev av Luke efter att ha blivit nedslagen: "Welcome to the O.C., bitch!" Eller för skilsmässobarn, barn med föräldrar som hamnat i fängelse eller varit beroende av alkohol. Eller, ännu mer troligt, för barn vars mammor var otrogna mot deras pappor med deras kompisars farföräldrar, innan de i hemlighet låg med sin egen ex-pojkvän, innan de gifte sig med sina vänners farföräldrar för att sen gifta om sig med deras pappor.

Fyra år efter sin debut gifter sig Seth med Summer, Ryan träffar ett barn som han kan vara mentor åt på samma sätt som Sandy var det åt honom. Och av någon jävla anledning börjar Kiki och Sandy ta hand om en sexåring, vilket på ett fint och relativt fantasilöst sätt knyter ihop sagan om Orange County efter Marissas tragiska död. Men utanför Newport Beach, i den riktiga världen hade serien förändrat mainstream populärkultur för alltid.

Inte bara hade OC ökat nördar och problembarns status överallt, serien satte även igång flera artisters karriärer som tillsammans var med och skapade ett rätt så imponerande soundtrack. Från Imogen Heap till The Subways. Rooney till Youth Group. The Thrills, The Killers, och den där covern av "Wonderwall" (vilket förmodligen är enda gången då någon som inte faktiskt var Oasis sa: "Anyway, here's 'Wonderwall'" utan att det slutade i en fruktansvärd katastrof). På mitt gymnasium insisterade en tjej i min kör att vi alla skulle lära oss sjunga Jeff Buckleys "Hallelujah" – men givetvis bara efter att sången hade spelats i seriens hjärtskärande första säsongsavslutning. Sen, så klart, var det Phantom Planet, vars låt "California" blev seriens signaturmelodi. För allt det där har vi visionären Alexandra Patsavas att tacka som var ansvarig för musiken i serien, som senare gick vidare och arbetade på Gossip Girl med Schwartz och även Grey's Anatomy och Twilight-filmerna.

Var det bara musiken som gjorde OC så banbrytande för så många tonåringar? Förmodligen inte. Till skillnad från Dawson's Creek, Gilmore Girls och One Tree Hill, utspelade sig inte serien i någon idyllisk, påhittad amerikansk stad – där det av oklar anledning jämt och ständigt var höst, och alla kände alla och var älskvärda mot varandra. En stor del av seriens dragningskraft – trots sina teatraliska scener och antagonister – var att OC var det närmaste man kom till en verklighet i ett tonårsdrama. Dess tonårsstjärnor (till och med tråkiga Kaitlin) pratade som riktiga tonåringar, i stället för så som 40-nånting-åriga tv-producenter trodde att tonåringar pratade. Det kanske hade att göra med det faktum att Josh Schwartz var 27 år när serien hade premiär och endast 25 när han började jobba på den.

Men OC var inte bara tonåringar i jeans och t-shirts som gjorde tonårsgrejer. Det var en serie som tog upp utvecklingen av tonårskultur – The Killers och realityserier och GTA. Death Cab for Cutie!!! Det handlade inte bara om Ryan Atwood och överklassen i Newport Beach, det handlade om personer som försökte komma underfund med sina kulturella identiteter samtidigt som de var ganska självmedvetna om det. OC utforskade tonåringars besatthet med band, filmer och trender och förde samman det i en berättelse som man som tittare verkligen brydde sig om. Och för att parafrasera John Cusack i High Fidelity: när du är tonåring är det vad du gillar, inte hur du är, som har betydelse.

Om jag skulle säga något helt galet skulle jag kunna säga något i stil med: OC utnyttjade den groteska medelmåttan hos småstadsborgare i Kalifornien för att göra motkultur coolt igen.

Issy Beech finns på Twitter.

Redaktörens anmärkning: RIP Johnny. Vi saknar dig än idag, du vackra människa.

Skärmdump från YouTube

Skärmdump från YouTube