Aktivister från svarta blocket om kampen, våldet och utsattheten

Den här artikeln publicerades ursprungligen på VICE USA

Även om vi lever i en väldigt politisk tid då allmänhetens missnöje lett till att miljontals människor tar till gatorna är vänsteraktivisterna som är del av det så kallade "svarta blocket" (som kan använda metoder som skadegörelse och att fysiskt konfrontera högerextrema och polisen) några som sticker ut. När man bestämmer sig för att bli en del av rörelsen och tar på sig de typiska svarta kläderna och maskerar ansiktet förändras ens liv. Man riskerar att bli utsatt för våld från de på högerkanten som är minst lika beredda på att ta till med våld på gatan, och ofta lever man konstant med den ångest som kommer av doxing och att man inte vet om ens familj, vänner och arbetsgivare skulle acceptera en om de visste exakt vad man sysslade med.

Jag hörde av mig till några personer som är djupt inblandade i den antifascistiska rörelsen för att ta reda på hur medlemmar som är beredda att bli en del av svarta blocket personligen påverkas av det. Jag fick möjligheten att prata med flera stycken – alla under löfte om att få vara anonyma – från olika platser i USA över telefon och meddelandeappar. Vi pratade om deras största rädslor, möjliga konsekvenser av deras handlingar och huruvida de konsekvenserna kan få dem att ifrågasätta sin roll i rörelsen.

"Ens liv blir verkligen separerat i två delar, därför är det så viktigt att man har kamrater som går igenom det här med en och kämpar vid ens sida, så man har någon att dela upplevelserna med," berättar Violet, en judisk transkvinna från Philadelphia, över telefon. "Det är också en av fördelarna med att 'bloc up' – det hjälper en förhoppningsvis att förbli anonym."

Samtidigt som Violet sa att det är otroligt skrämmande att leva under hotet bli fängslad av staten och attackeras av nazister, berättade hon för mig att "det skulle vara omöjligt i tuffa tider att inte fundera på om det egentligen är värt det, men när jag tänker på allt som [de högerextrema] gör inser jag hur farlig deras rörelse är, och då ifrågasätter jag det inte. Jag måste vara med där ute."

Violet och alla andra jag pratar med delar åsikten att våldet de begår är nödvändigt självförsvar för sitt community. "Även fast det är i självförsvar finns det många som inte är med på att använda våld mot nazister, så det är inget som garanterar att personer – inte ens någon på vänsterkanten – är med på våra taktiker," sa Violet. "Även fast jag har massa vänner i rörelsen går det inte att veta vem som skulle stötta mig om mina handlingar blev offentliga, och det kan kännas läskigt."

Jag frågade henne hur hon kände för det här potentiellt bristande stödet. Hon pausade ett ögonblick innan hon svarade: "Om det är någonting som verkligen känns isolerande är det att se de som är på vår sida och vill stoppa nazisterna skälla på oss på grund av våra metoder," berättade hon för mig, med en udd av irritation i rösten. "Nazism är en våldsam ideologi. Fascism är en våldsam ideologi. På något plan tycker alla att våld är okej. De accepterar polisens våld, de accepterar uppenbarligen soldaters våld mot nazister – varför accepterar de inte vårt våld som används för att stoppa samma rörelse? Man kan inte säga, 'Nu är våld okej' när de börjar upprätta ghetton! Det kan kännas otroligt isolerande och skrämmande att veta att vi inte alltid har deras stöd."

Evelyn, en vit arbetarklasskvinna som jobbar inom socialtjänsten och bor i en stad på västkusten i USA, berättade för mig över telefon att hon personligen sett riskerna som kommer med att vara inblandad i svarta blocket. "Jag har haft vänner som attackerats, skjutits, knivhuggits, fått sina hem attackerade, blivit förföljda och doxade," berättade hon. "Det fick mig att kämpa ännu mer och gjorde det tydligt att det här är en allvarlig strid som vi inte har råd att förlora. Det är för mycket som står på spel."

Precis som Violet poängterade Evelyn att svarta blockets våld är långt från det enda våldet som utövas: rasifierade och marginaliserade personer har stått ut med den här typen av systematiskt våld väldigt länge, berättade hon för mig. "Vita människor har ansvaret att utnyttja sin relativa säkerhet," fortsatte hon. "Vi borde vara de som riskerar mest, vi borde utbilda andra vita människor och stå vid frontlinjen och slå tillbaka."

"Jag var involverad i antirasistisk aktion i eran före internet när anonymitet inte riktigt var ett alternativ. Fascister har attackerat mitt hem, min bil, kommit till mitt jobb," berättade Patrick, en veteran inom antirasism och den antifascistiska rörelsen på västkusten i USA, över telefon. "Nu är jag mycket mindre öppen med det jag sysslar med eftersom allt granskas mer. När folk fått reda på [vad jag gör] är det aldrig den där intensiva reaktionen man kanske skulle förvänta sig. De är mer oroade för min säkerhet eftersom rörelsen omnämnts mycket i media på sistone."

Patrick har varit involverad i rörelsen tillräckligt länge för att veta hur fruktansvärda högerextremas attacker på radikala vänsteraktivister varit flera gånger. "En kontaktperson från ARA (antirasistisk aktion) som hette Lin Newborn mördades av nazister 1998, min vän Luke Querne sköts av nazister och är nu funktionsnedsatt," berättade han. "En annan vän som inte ville att jag skulle använda hans namn blev knivhuggen i ryggen och bröstet, och sen skars han i båda sina handleder av nazistiska skinnskallar och lämnades att dö, men överlevde mirakulöst."

Patrick sa att de berättelserna, samt de fall då vit makt-anhängare åkt hem till hans vänners föräldrars hem och hotat dem, och gånger då allierade knivhuggits i ansiktet, får det faktum att han fått flaskor krossade på sitt huvud och tegelstenar inkastade genom hans fönster kännas som ingenting. Precis som de andra sa han att när han får höra om attacker mot sina kamrater, och när han själv blir attackerad, gör det honom bara ännu mer hängiven till rörelsen.

Patricks vän Allison, en transkvinna och krigsveteran som stolt berättade för mig att hennes morfar brukade kämpa mot nazister under andra världskriget, känner också att hon inte har något annat val än att fortsätta kämpa, oavsett vilken inverkan det kommer ha på hennes privatliv. "Ibland känner jag mig isolerad från mina mindre politiskt aktiva vänner och de som sysslar mer med icke-våldsamt motstånd," berättade hon för mig över telefon. "För mig som har kämpat riktiga strider med riktiga kulor och explosioner, och som har hållit i soldater och civila medan de tagit sitt sista andetag, förstår jag vad som står på spel."

Men det är inte vit makt-anhängare som Allison är mest rädd för. Det är polisen. "Om vi blev doxade skulle jag vara rädd för att bli förföljd av polisen," berättade hon för mig. "Jag är inte särskilt rädd för att en vanlig vit makt-anhängare eller nynazist skulle komma åt mig när jag inte är beredd – den alltmer korrupta polisen utgör ett mycket större hot mot mitt liv och frihet."

En djupt rotad misstro till polisen är vanlig inom den antifascistiska rörelsen. Patrick uppmanade mig att goggla "Portland Nazi cop," och refererade till Mark Kruger, en polis som är ökänd bland aktivister i staden för att ha hyllat omkomna nazistsoldater i en park och använt obefogat våld mot fredliga demonstranter. (Kruger, nuvarande chef över Portlandpolisens drogrotel, var en av flera poliser som nyligen filmades i sina hem av aktivister som kom att bli åtalade.

Allison medgav att när hon analyserar en situation och ser motståndet hennes rörelse står inför önskar hon att henens vänner var villiga att göra samma uppoffringar som hon gör: "När mina vänner inte inser eller vägrar förstå att den här kampen handlar om liv och död, då känner jag mig isolerad från dem. Jag har svårt att förstå hur det känns att inte känna rädsla när regeringen och allmänheten förnekar mig mina medborgerliga rättigheter och öppet diskuterar att göra mig till en andra klassens medborgare genom lagstiftning."

När jag frågade henne om hon någonsin känner att det är för slitsamt eller ångestfyllt för att fortsätta svarade hon: "Det har tärt på mitt psykiska och känslomässiga välmående då och då, i och med att hjärnan alltid är inställd på krishantering, men jag har klarat mig och kommer fortsätta göra det."

Inga av personerna jag talat med har haft några planer på att lägga de svarta kläderna på hyllan. Men de erkände att stressen tär på dem – och Allison poängterade även att deras högerextrema motståndare inte verkar känna sig lika hotade av myndigheterna som de gör.

"När så stor del av våra vardagsliv, våra rörelser, aktiviteter och åsikter övervakas, samlas in, köps och säljs av myndighetsorganisationer och stora företag, då har inte aktivister på fel sida av en totalitär regim råd med de skamlösa, öppet beväpnade militariserade fackelmarscher, som våra motståndare gör," berättade hon för mig.