subkulturer

Furries berättar om hur de kom fram till att de var furries

"När jag äntligen hade gjort dräkten fick jag en insikt om att den var som ett andra skinn för mig."

av Allison Tierney
2017 07 31, 11:36am

Alla foton av Hayley Stewart

Den här artikeln publicerades ursprungligen på VICE Kanada

Om du växte upp på internet har du förmodligen redan hört talas om furries. Men det som du kanske tror att du vet om dem – Ah, de har sex i djurdräkter eller hur? – är en farlig missuppfattning som har skapat problem för furries under väldigt lång tid.

"De här representationerna av furry-communityt har varit så vanliga och har varit den enda informationskällan vi haft [i samhället]," berättar Sharon Roberts, en av de ledande furryforskarna i världen. FurScience (a.k.a det internationella antropomorfiska forskningsprojektet), vilket är det forskningsteam som Roberts är del av, har efter år av intervjuer och undersökningar med furries runtom i världen kommit fram till att vara en furry är en fråga om identitet.

"Det finns många furries som inte har på sig [dräkter] alls – det är bara något som de vet om sig själva," sa Roberts. Pälsdräkter drar förvisso mycket uppmärksamhet till sig, men Roberts menar att det är viktig att komma ihåg att endast ungefär 15 procent av furries äger en dräkt.

Jag gick på ett av de största furrykonventen i Kanada som heter Furnal Equinox, där jag pratade med besökare om hur de kom fram till att de var furries och hur det är en del av deras identitet.

Orion, 21

Vice: Hur insåg du att du var en furry?
Orion: Jag dejtade en kille och hittade huvudet på en pälsdräkt han höll på att sy. Jag blev kär i hela grejen på det viset. Jag började rita massa antropomorfiska djur, och nån sa: "Åh, du är en furry!" Och jag ba: "Vad är det för nåt?" Sen googlade jag och insåg att jag var en furry! Det utvecklades därifrån och tog verkligen fart när jag började sy. Jag började göra cosplaydräkter, och sen helt plötsligt var det nån som sa: "Åh, du skulle kunna sy med päls!" Jag jobbar på en tygaffär, så jag tog med mig lite päls hem och sen dess har jag kommit ganska långt. Jag har sytt pälsdräkter i två år.

Hur lång tid tog det för dig att göra din första?
Min första dräkt tog mig tre månader. Den här dräkten [som jag har på mig idag] tog mig två veckor att göra. När jag jobbar fokuserat kan jag göra en hel kropp på en dag. Ett huvud tar två dagar. Men med ett vanligt butiksjobb måste man dela upp det… Jag har gjort nio [dräkter] än så länge.

Är att vara furry en del av din identitet och den du är, även när du inte är har på dig en pälsdräkt?
Orion hjälpte mig verkligen att lista ut vem jag var. Jag hade en dräkt innan och trodde det var den jag verkligen var. På universitetet hade jag så mycket ångest och gick igenom en depression, och en dag började jag rita en fågelkaraktär. Den hade en riktigt kaxig personlighet. Efter det började jag känna mig mer som mig själv; jag fick inte ångest över att gå till skolan och jag hade en känsla inombords av att jag hade en hippogriffs personlighet som var på väg att ta form. Jag kände mig stark och jag var något som jag alltid hade velat vara men inte tidigare kunnat. När jag äntligen hade gjort dräkten fick jag en insikt om att den var som ett andra skinn för mig.

Nosferatu, 15

VICE: När och hur visste du att du var en furry?
Nosferatu: Sjätte klass. Jag var hemma sjuk och min kompis bjöd hem mig och ba: "Yo, kom hit, jag har några videos jag vill visa dig," och jag ba: "Nej, jag kollar Pokémon." Hur som helst, för att göra en lång historia kort, jag gick hem till honom och vi såg på klipp från typ Anthrocon. Jag ifrågasatte det inte egentligen men jag ba: "Jag vill ha en sån dräkt." Så jag sa det till min mamma och hon ba: "Äsch, det är bara en fas." Sen berättade jag för henne hur mycket folk tjänar på att göra de här dräkterna och hon ba: "Jag antar att du skulle kunna prova göra några." Jag gjorde min första dräkt sommaren innan åttan, och jag har fortsatt göra dem ända fram tills nu.

Hur reagerade dina föräldrar när du blev intresserad av furry-communityt?
Min mamma var ganska accepterande. Vi åkte till Anthrocon, hon var rätt okej med det… Hon visste egentligen ingenting om det, så jag berättade allting om det för henne.

Du går på en katolsk skola? Vet dina klasskompisar om att du är en furry?
Ja… Jag har egentligen aldrig blivit mobbad. Jag vet att vissa av mina vänner tycker att det är riktigt jävla konstigt, men vissa av dem bryr sig inte och säger bara: "Äh, furry-trash." Och jag ba: "Ja, jag är furry-trash!" Min bildlärare – jag är faktiskt väldigt bra kompis med honom – har frågat mig om jag vill sy skolans maskot.

Cake, 21

VICE: Kan du berätta för mig om hur du insåg att du var en furry?
Cake: Jag hade ett par vänner som var intresserade av det, men jag förstod det själv inte riktigt. Genom mitt anime-intresse och att jag gick på animekonvent lärde jag mig om [furries] och att det är ett kreativt utlopp med så många olika sätt för att uttrycka sig… Så jag bara kände att jag gillade det! Jag gjorde en karaktär åt mig själv och sen ledde det till att faktiskt fick betalt för att göra en dräkt åt en person, och nu är jag här på mitt femte Furnal Equinox!

Kan du berätta för mig om festerna ni anordnar?
Vi är bokstavligen talat party animals… Oavsett om vi har på oss dräkter eller inte. Men man är alltid försiktig såklart, man vill ju inte dricka för mycket när man har dräkten på sig eftersom det inte alltid är så lätt att ta sig ur den.

Hur ser du på människors uppfattning om furry-communityt?
Det känns som att alla alltid kommer misstolka det som de inte förstår, eller hur? Så jag uppmuntrar folk att komma fram och fråga: "Vad är det här? Vad gör du för nåt?" Jag älskar att berätta för dem om hur det är ett stort kreativt äventyr. Det är en grupp människor som kommer samman och delar det med varandra. Animekonvent är verkligen superduperkul och serietidningskonvent är toppen, men det här handlar inte om att fira vad någon annan gjort. Det handlar om att fira vad vi själva har gjort.

Kin, 27

VICE: Hur du insåg att du var en furry?
Kin: Jag verkligen älskade Disneyfilmer som Lejonkungen och den hade ett stort inflytande på mig. Under gymnasiet mötte jag andra furries på min skola och jag gillade verkligen den kreativa aspekten och blev intresserad av det.

Hur det känns när du har på dig pälsdräkten?
När jag tar på mig dräkten spelar jag karaktären nästan som om jag vore Kin. Om jag tar av huvudet förstör det illusionen lite. Kin är kvinnlig. Jag är faktiskt transsexuell. Jag är MTF, man till kvinna. Att vara furry är verkligen viktigt för mig. Det är nästan som en livsstil.

Vad tänker du om andras uppfattning om furries?
Det beror på. Min pappa, till exempel, han gillar inte furries. Man får höra överallt där jag kommer från att vi bajsar och kissar i kattlådor… Nej, det gör vi inte. Det är bara överdrifter. Samma med den sexuella aspekten. Ibland finns det sexuella aspekter, men även i vanliga människors liv finns det sexuella aspekter. Det mesta är väldigt anständigt och familjevänligt.

Sargent Snow, 24

VICE: Vad är det för militäruniform du har på dig?
Jag har alltid varit intresserad av militären och skulle inte ha något emot att gå med i militären i framtiden. Men jag sysslar mycket med airsoft, vilket är som paintball, så jag slänger på mig min airsoft-utrustning och går ut.

Berätta om hur du insåg att du var en furry.
Jag fick faktiskt reda på furry-communityt av misstag. Jag skapade min Facebookprofil 2012, och på den tiden var det krav på att man hade en profilbild på sig själv. Eftersom jag inte hade några bilder på mig själv letade jag online och hittade en bild på en gullig liten hundliknande grej. Sen började folk fråga mig: "Åh! Så du är en furry?" Och jag ba: "Vad fan är en furry?" Så jag läste på om furries och snackade med en av mina vänner som var okej med att jag var en furry, och jag frågade: "Okej, vad för typ av djur tycker ni bäst representerar min personlighet?" Och jag fick höra att jag var antingen en hund eller en räv. Så jag bestämde mig för att det fick bli en räv.

Är det svårt att vara furry och leva i en småstad?
Jag försöker komma bort därifrån så fort jag kan. Där jag bor är det inte så furry-vänligt. Folk är inte vana vid saker som inte klassificeras som "normalt". Men nuförtiden i samhället är ingenting längre normalt. Men folk är helt enkelt inte vana vid det så man får många konstiga blickar. Mer leenden än blickar egentligen, de tycker det är gulligt eller coolt eller vad det nu är.

Rose, 28, och Arcanox, 22

VICE: Kan du berätta om hur ni insåg att ni var furries?
Arcanox: Jag kände till att det fanns ett furry-community ungefär tre år innan jag själv började med det. En av mina kollegor på skolan jag jobbar på är furry. Det verkade coolt, men jag ville inte vara en sån. En av "dem". En av de där knäppa. Jag läste på om det och bestämde sen att det inte finns något "dem". Det är ett jättebra community som sysslar med välgörenhet och låter folk uttrycka sig själva.
Rose: Jag har alltid varit intresserad av utklädnader. Jag insåg att pälsdräkter var en helt ny nivå för utklädnader, så jag kände bara: "Hallå, jag vill testa det här," och i slutändan sydde jag en vit varg som alla är rädda för.

Vad önskar du att folk visste om furry-communityt?
Arcanox: Vanligtvis när jag säger till folk på internet att jag är en furry, och även IRL, så säger de: "Ew, betyder det att du har sex i de dräkterna?" Och man ba…
Rose: Nej, dräkterna är för dyra!
Arcanos: Jag kommer inte betala flera tusen dollar för att förstöra en dräkt. Det är inget sexuellt [med dräkterna] alls. Jag är asexuell.
Rose: Jag med.

Jag har faktiskt träffat en hel del asexuella furries idag. Är det vanligt bland furries?
Rose: Det är många hbtq-personer här… Jag är ickebinär.
Arcanox: Ofta gillar folk i minoritetsgrupper det… De blir ofta diskriminerade offentligt, och för dem att kunna ta på sig en dräkt... Det hjälper en att bli av med en del av stressen, och det är ett bra sätt för att kunna uttrycka sig själv. Jag vet också att det finns många som inte håller sig till könsrollerna, som ickebinära. När man är i en pälsdräkt ser folk inte ens riktiga ansikte, folk gör inte antaganden om en och vet ingenting om ens kön, de ser bara en pälsdräkt. Det är ett sätt att uttrycka den man verkligen är.