Kan Nordkoreas usla synthpop leda till landets kollaps?

Klockan är sex på morgonen i Pyongyang. Den kusliga stillheten avbryts plötsligt när högtalare i staden vaknar till liv med de gälla och oharmoniska synthtonerna i låten "Where Are You, Dear General?" framfört av Elektroniska Orkestern Pochonbo, ett statligt propagandaband. Varje dag börjar majoriteten av Pyongyangs 2,5 miljoner invånare sin dag med att höra låten skräna in i sovrummen. Sången tjänar som en oundviklig väckarklocka för ett folk som bombarderas med propaganda i filmer, konst, tv-program, musik och radio under större delen av deras dag.

Sedan 1967 när regimens "monolitiskt ideologiska system" implementerades, har all musik i landet (vare sig det är patriotisk, militär, folk, orkester, pop) producerats av regeringen enligt påbud från högsta ledaren. Statligt producerad musik spelar en väldigt stor roll i nordkoreanernas vardagsliv, och regimens totalitära kontroll över produktionen och konsumtionen är ett exempel på det mest effektivt utövandet av mjuk makt i hela världen.

"Det spelas musik överallt i Nordkorea: på arbetsplatsen, hemma, på gatorna," säger Darren Zook, som är professor i statsvetenskap på universitetet Berkeley. "Nordkoreas tv–program, vilket bara är statens propaganda, går inte hela dagen. I perioderna när det inte är något på tv spelar de propagandamusik kontinuerligt, i timtal. Det anses vara en invånares plikt att ha på sin tv hela dagen så man kan höra musiken, bara så att de i bakgrunden blir påminda om statens närvaro. Det är betingning; den ständiga påminnelsen om att staten ser dig."

Musiken som populariseras i landet, oavsett tidsperiod, är en reflektion av den Kim som är vid makten. På 70- och 80-talet föredrog Kim Il Sung lugn folkmusik och orkestrar som glorifierade Koreas historia och världens socialistiska arbetare. På 90-talet framgick Kim Jong Ils paranoida, skeva syn på modernism i Elektroniska Orkestern Pochonbos förlegade synthpop, vars låtar hette saker som "Excellent Horse-Like Lady" och "Song For Tankman". Nyligen har Kim Jong-Uns försök att kopiera Sydkoreas K-pop resulterat i Moranbong Band, ett tjejband med 21 medlemmar. "Inget av det är bra," skrattar Zook gällande landets musikhistoria. "Allt är blöder-ur-öronen-dåligt."

Utöver Kim-dynastin är regeringens popband så nära Nordkorea kommer en kändiskultur. Om man inte vänder sig till militären eller naturvetenskap är musik en av få andra vägar som möjliggör social rörlighet i landet. "I Pyongyang, vilket är där allt händer, om man är ens någorlunda musikaliskt begåvad får man tillgång till gitarrer, pianon och alla möjliga instrument i skolorna," säger Zook. "Om du har musikalisk talang kommer du bli upplärd och skickas till Pyongyangs universitet för musik och dans. Privilegierna man får är helt otroliga – makt, nya våningar för shopping, förmåner på husmarknaden. Det är oerhört mycket konkurrens." Kim Jon-Uns fru Ri Sol-Ju var själv medlem i den nu splittrade orkestern Unhasu när Kim Jong-Il valde ut henne att bli landets första dam och fru till hans arvinge.

Men det kan även vara riskfyllt att vara en nordkoreansk popstjärna. I augusti 2013 rapporterade sydkoreanska tidningen Chosun Ilbo att medlemmar i Wangjaesan Light Music Band och orkestern Unhasu tagits in och anklagats för brottet "pornografi" efter att ha gjort pornografiska videos. Kim Jong-Un ska tydligen personligen ha gett ordern att 12 personer arkebuserades medan familje- och gruppmedlemmar tvingades se på.

"Om du är artist och fångar högsta ledarens intresse kommer alla andra runt dig bli avundsjuka," säger Zook. "Om du blir för bekväm i den positionen, kan det sluta med din död eller att du blir utkastad eller avknuffad från scenen." Nordkorea förnekar att avrättningarna ska ha ägt rum.

Den stora frågan när det kommer till musik i Nordkorea är: Gillar folk verkligen det? "Jag tror att det är ett brett spann på hur mycket folk tror på propagandan," säger Peter Moody, en doktorand i östasiatiska språk och kultur på Columbia University. "Kim Il Sung var mycket mer högaktad än Kim Jong-Il, men det är väldigt svårt att säga hur folk faktiskt känner eftersom det är så lite information som kommer ut [från landet]."

Även om informationen som faktiskt tar sig från Pyongyang ut i resten av världen är lika strikt kontrollerad som den alltid varit, har det skett en stor förändring när det kommer till vilken information som kommer in i landet.

Trots Nordkoreas totalitära statsskick kan landet inte helt sätta stopp för utveckling. Som Kim-Jong-Un håller på att inse kan kriminalisering och censurering av internet inte stoppa informationsflödet. En rapport från 2017 från InterMedia klargjorde att även om 100 procent av nordkoreanerna har tillgång till tv, med dess konstanta propagandaflöde, har endast två procent tillgång till internet. I stället når Nordkoreas illegala medier folk genom dvd-spelare (vilket 93 procent av dem som flytt landet som undersökts menar att man använder för att titta på utländska medier i hemlandet), USB-minnen (vilket använts av 81 procent) och mobiltelefoner (vilket använts av 78 procent) – samtliga importerade från grannlandet Kina. 89 procent av de människorna sa att det huvudsakliga mediet de bytte med, ofta mellan familj och vänner, var tv-draman och musik från Sydkorea. Tydligen är inte en av världens mest övervakade gränser någon match för en catchy melodi.

I repsons till det här har Kim Jong-Uns regim börjat slå ner på konsumtionen av utländsk media. En specialiserad militär enhet som kallas Grupp 109 vandrar runt i Pyongyang och närliggande områden och inspikterar mobila enheter som folk på gatorna har på sig, och de går in i människors hem för att leta efter DVD:er och USB-minnen. Straffen uppges röra sig från offentlig förnedring, i form av att man tvingas skriva ett "självkritiserande brev", till att man skickas till arbetsläger. Ändå har USB-minnen, som är lätta att gömma och som man i värsta fall kan svälja, visat sig vara väldigt svåra att kontrollera.

Kim Jong-Un har även försökt modernisera propagandaapparaten med nya grupper, som tidigare nämnda Moranbong Band. Tyvärr är det samma gamla sovjetiska rutin, bara nu med fler paljettkjolar och elektriska fioler. "När regimen ser att det är en miljon views på YouTube [på en av deras videos] ser de det som bevis på att deras plan fungerar," säger Zook. "De förstår inte att folk tittar på det för att det är uruselt. Nordkorea är inte riktigt med på skämtet, och de kan inte lista ut varför det inte blivit lika populärt som k-pop."

Det tog bara fem år för Nordkoreas USB-boom att skapa ett inofficiellt informationsnätverk offline som hotar att bryta den strikta kontroll som regimen har över landets befolkning, som efter tre generationer av totalitär diktatur rotat sig djupt. Regeringen har varit slapp när det kommer till att få bukt på flödet eller motverka det med ett slags intranät liknande det i Kina för att föra fokuset tillbaka på statens media.

Den typ av content som delas i landet i dag är fokuserad på Korea och drivs snarare av underhållning än politik, men invånarna i landet är mer uppkopplade till omvärlden än någonsin tidigare. Det kanske visar sig att vad som i slutändan störtar Koreas arbetarparti inte är kärnvapenkrig eller ekonomisk kollaps, utan en långsam social frigörelse som föds ur fruktansvärt dålig synthpop.

Jemayel Khawaja finns på Twitter.