kropp och själ

Kan psilocybin hjälpa mot dödsångest?

Jag träffade professor Charles Grob för att lära mig mer om psykedeliska drogers olika positiva egenskaper på psykisk hälsa.

av Hugo Anderholm; foto: Hampus Andersson
2017 10 13, 1:13pm

Foto via The Seeing Trails Issue / VICE Magazine

Efter världens första syratripp när Albert Hofman cyklade hem från jobbet den 19 april 1943 publicerades fler än 1000 vetenskapliga uppsatser om psykedeliska droger i olika terapiformer och fler än 40 000 patienter deltog i psykedeliska studier. Men från och med slutet av 60-talet fram till början av 90-talet, efter Nixons Controlled Substances Act (USA:s lagar som reglerar droger) blev det i stort sett omöjligt att bedriva forskning inom psykedeliska ämnen.

Charles Grob, professor i psykiatri vid UCLA Medical Center, kallar den här perioden för "the dark age of psychedelic research" med tanke på hur få forskningsprojekten var som bedrevs inom området på grund av tabun runt psykedeliska ämnen. Grob var en av de första i USA som fick bedriva forskning inom psykedeliska droger i början av 90-talet. Sedan dess har han hunnit forska om MDMA som behandling av PTSD; hur psilocybin kan motverka ångest hos dödligt sjuka och hur ayahuasca bland annat skulle kunna motverka drogberoende och alkoholism.

Förra veckan besökte Grob Sverige för första gången för att föreläsa om psilocybin i livets slutskede, på initiativ av Nätverket för psykedelisk vetenskap. Vi tog naturligtvis chansen att diskutera psykedelisk forskning med honom och projicera fraktaler på hans ansikte – vilket han, inte helt oväntat, var helt okej med.



VICE: Hur kommer det sig att du började forska om psykedeliska droger?
Charles Grob: I början av 90-talet fanns det en växande oro för neurotoxicitet i MDMA. Man forskade på djur och studien var praktiskt taget finansierad för att bevisa toxiciteten hos djur. Så när studien var publicerad läste jag den och tänkte för mig själv att metoderna var felaktiga, och jag blev misstänksam på datan och kände att slutsaten var överdriven. Så jag skrev ett brev till redaktören och kritiserade artikeln. De publicerade mitt brev och några veckor senare fick jag ett samtal från en person – som jag då inte visste vem det var – Rick Doblin.

Han berättade att Alexander "Sasha" Shulgin hade hänvisat till mitt brev och att han var väldigt intresserad av vad jag hade att säga. Han höll på att sätta ihop en organisation som försökte få tillstånd att forska på MDMA med människor. Han frågade om jag var intresserad av att göra en studie och jag sa att jag hade väntat 20 år på att göra precis det här. Så jag satte ihop ett protokoll och skickade in det till FDA [USA:s livsmedels och läkemedelsmyndighet]. Det gick fram och tillbaka men i slutändan godkände de den första studien om både medicinska och psykologiska effekter på frivilliga människor.

Var det här den första studien på människor efter årtionden av förbud mot, och tabun runt, psykedeliska droger?
Tekniskt sett var det den andra studien. Ett år tidigare [1991] hade Rick Strassman vid universitetet i New Mexico fått beviljat att göra en DMT-studie. Ett år senare fick jag mitt tillstånd. Jag fick ett papper på vad som behövde göras för att gå vidare med studien och genomförde den. Sen gjorde jag en studie med ayahuasca i Brasilien 1993. Sen gjorde jag en psilocybinstudie med svårt cancersjuka under 2000-talet och sen ytterligare en ayahuascastudie.

Charles Grob i skenet av fraktaler. Foto: Hampus Andersson

Vilka skillnader har du funnit mellan ayahuasca, psilocybin och MDMA:s terapeutiska förmågor?
De är väldigt olika. Jag tror att var och en av dem har ett särskilt användningsområde. Jag tror att exempelvis psilocybin är ett idealiskt hjälpmedel för människor i existensiell kris som kämpar med livets slutskede och försöker bearbeta sina känslor.

MDMA är ett bra behandlingsmedel för folk med posttraumatisk stressyndrom eftersom det försätter patienten i en säker position inombords. Med hjälp av terapeuten kan de utforska sina trauman på ett sätt som de inte vågat göra innan.

Ayahuasca verkar fungera särskilt bra mot alkoholism och drogberoende. Det finns ett behandlingscenter i Peru där en fransk läkare har administrerat ayahuasca till fattiga människor som blivit beroende av paco, en väldigt beroendeframkallande och billig drog som är en slaggprodukt från framkallningen av kokain. Han har fått riktigt bra resultat.

"Psilocybin är ett idealiskt hjälpmedel för människor i existensiell kris som kämpar med livets slutskede och försöker bearbeta sina känslor."

Vilka hinder har du stött på under dina år som forskare inom det här?
Finansieringen av projekten har varit svårast. Det har aldrig funnits någon statlig finansiering. Jag har alltid hoppats och förväntat mig att det nationella institutet för psykisk hälsa eller det nationella institutet för missbruk av droger [i USA] skulle hjälpa oss, men de är för konservativa och ovilliga att titta på det potentiella värdet dessa ämnen har. Fram tills nyligen har det varit väldigt svårt att skaffa privat finansiering – men nu finns det några riktigt rika människor som har lagt stora resurser på att hjälpa forskningen.

Regleringsorganen har visat sig vara helt okej att jobba med. De har faktiskt varit hjälpsamma. Visst, de har inte godkänt våra protokoll som har kritiserats, men i slutändan har vi fått göra det vi vill: bedriva psykedelisk forskning.



Hur gick det till när ni gav psilocybin till svårt cancersjuka patienter?
Först tog vi fram kandidater som passade våra kriterier. Sen hade vi några terapisessioner och berättade syftet med studien och vad som kan hända när man tar psilocybin. Vi fick lära oss allt om de medverkande och deras dåvarande kamp mot cancern – hur det hade påverkat deras liv och relationer.

Patienten kom alltid dagen innan behandling och blev omhändertagen av sjukhuspersonal, och på behandlingsdagen gjorde vi i ordning rummet så att det blev så mysigt som möjligt. Vi hängde tyg på väggarna och såg till att det var så bekvämt som möjligt. Sen gav vi patienten psilocybin och bad hen att lägga sig ner och sätta på sig ögonmask och hörlurar som spelade upp förvald musik. Vi valde medvetet att inte använda musik med sångtexter, för då skulle budskapet bli för riktat. Det var mycket världsmusik – indisk flöjtmusik och new age var populärt. Alla hade en positiv upplevelse, det var bara två som mådde dåligt och det var av placebon [Niacin].

Med tanke på att du jobbat med döende patienter – upplever du att vi i västvärlden har fel uppfattning om döden?
I moderna västsamhället har det funnits en slags förnekelse av döden, olikt våra förfäder. Förr i tiden dog människor i familjehemmet och döden var alltid närvarande. Den var accepterad och förstådd. Men sen har det förändrats, och döende började förflyttas till avlägsna rum på sjukhus och blev försummade av sjukhuspersonalen – det var helt enkelt för överväldigande och läskigt. Folk dog i förfärlig ensamhet i psykologisk misär. Det är väldigt svårt i vår kultur att acceptera livets slutskede. Vi är så distraherade, så engagerade i allt onödigt – uppslukade av hamsterhjulet. Det är väldigt sällan vi stannar upp och reflekterar över livet, dess mening och slut.

Varför tror du att patienterna accepterade sin död efter terapin?
Alltså, människor verkar bli bekväma med sin dödlighet. Deras rädsla och ångest minskar. Deras humör blir bättre och de slutar isolera sig och blir mer aktiva i livet. De kunde enklare läka personliga relationer och hittade värde i det liv de hade kvar. De fick liksom tillbaka sin identitet som hade gått förlorad i all ångest och rädsla i och med vetskapen om att de hade en dödlig sjukdom.

Varför fungerar det?
[Skrattar] Det är ett stort mysterium.

Hur kan vi ta reda på varför?
Man kan kolla på neurobiologin och se hur hjärnan reagerar – det skulle kunna vara ett sätt. Man skulle också kunna titta på att de här drogerna kan framkalla starka spirituella upplevelser, vilket kan vara en förklaring. Eller att det får människor att bryta sig loss från tankecykler och se sig själva från ett nytt perspektiv, vilket gör att de kan omkalibrera deras självuppfattning och välbefinnande.

Hugo Anderholm finns på Twitter och Hampus Andersson finns på Instagram