Fotografier från en mormors hem efter hennes död
Foto

Fotografier från en mormors hem efter hennes död

Fotografen Gabriella Lo Presti pratade med oss om kreativitet och tystnaden som kommer efter att någon går bort.
3.7.17

Den här artikeln publicerades ursprungligen på VICE Australien.

Fotografen Gabriella Lo Presti föredrar att hålla sina verk borta från internet. Hon är långt ifrån en teknofil; hon är försiktig och ambitiös och väntar alltid på att göra saker vid rätt tidpunkt, på rätt sätt. För tillfället är hennes verk främst analoga.

Nyligen mejlade hon oss två av sina zines, Aspassia och South Pacific, båda vilka gjordes i helt olika delar världen: South Pacific på ett kryssningsfartyg och Aspassia i hennes mormors hem i Sydney. Bakom varenda fotografi ligger ett helt universum av influenser; Gabriellea framhäver vikten av att tänka filosofiskt om sina verk och är en av få som göra det koncist och charmigt.

Annons

Under ett långt telefonsamtal med Gabriella pratade vi om Aspassia, internet och kreativ ångest.

VICE: Efter att ha tittat på Aspassia och South Pacific verkar det som att du ofta plockar upp väldigt talande småsaker: en sned tavla, sättet någon greppar sin mobil. Jag gillar det.
Gabriella Lo Presti: Jag gillar verkligen de detaljerna. Saker man vänjer sig vid som blir normala med tiden. Jag känner att det är grunden i alla mina verk; tanken att de där små sakerna är värda att uppmärksammas. Och jag håller med, allting plåtas med samma öga; alltid såna här familjära, sentimentala saker som isoleras i ett fotografi.

Den känslan av igenkänning och sentimentalitet skulle kunna tillämpas till Aspassia föreställer jag mig.
De fotona togs från dagen min mormor dog till hennes begravning. Mest i hennes hus där jag i princip växte upp. Vet du, när jag tittar på fotona från den tiden, till och med nu, finns det något inom mig som behöver bryta sig loss. Jag kan inte titta på dem känslomässigt. Fotografiet är ett sätt för att förstå sig på. De här fotona är verkligen en samling av min förståelse av olika platser.

Det är verkligen synd, för i grekisk-ortodox kultur är det en 40 dagar lång period där man åker tillbaka, går i kyrkan igen, och jag hade inte med mig kameran för det. De läser upp hennes namn, man äter en säck med korn, det är väldigt traditionellt och faktiskt ganska fint. Jag önskar att jag haft med den. Det är när jag tar bilden, när jag är på de platserna, det är jag tänker på och processar allt som händer. Det är väldigt sällsynt att jag tar mer än ett foto i ett rum eller annars i livet. Det handlar om ett foto, det handlar om ett ögonblick. När jag framkallar mina foton redigerar jag aldrig dem. Det är synd på det sättet, för mycket av framkallningsprocessen är upp till någon annan i labbet. De skannar ens negativ, de tar hand om saturering, kontrast, ljus, exponsering och så vidare. Någon gång skulle jag vilja lära mig mer, för att kunna ha mer kontroll över den processen.

Annons

Det är otroligt när man tänker efter på allting som ett fotografi kan göra.
Det är ett så tillgängligt medium, och jag läskar att vem som helst kan vara en fotograf. Jag känner många konstnärer och fotografer som störs lite av det, men jag tycker det är fint. Jag menar inte att låta klyschig eller töntig, men det är fint att det är för alla. Fotografier är ett bra medium eftersom om man har vissa idéer, vissa intressen, är det ganska lätt att realisera dem.

Ser du dig själv som en fotograf?
Jag skulle inte se mig själv som en fotograf, jag skulle se mig själv som en konstnär som jobbar med fotografi. Det är en annan mentalitet. I slutet av dagen måste verket lämna en med något mer än, "det här ser bra ut, det här är en vogue". För mig handlar det mindre om bilden i sig utan mer om allting som kom innan den: vad jag läste veckan jag tog den, vilken film jag tittade på i går. All de sakerna påverkar mitt öga, och när fotot väl är färdigt är det över.

Det låter rimligt.
Samtidigt så, och jag vet inte om det här bara handlar att jag tvivlar på mig själv, men jag får känslan av att fotografi inte räcker längre. Jag gör min egen grej, jag gör det inte för någon annan, men när jag reflekterar över det tänker jag, håller det här ens måttet? Hur kan jag pusha vidare det här? Jag har liksom använt samma kamera i tio år eller mer. Jag vill bli utmanad mer, och de tror jag åskådare också vill.

Annons

Till viss mån tror jag du redan utmanar människor med zines, eftersom såvida du inte är i ett galleri börjar det bli mer sällsynt att du kommer sätta dig ner och titta på 30 eller 40 foton i rad.
Jag har en avsikt med att jag inte lägger upp mina verk online, och det kanske är dåligt för mig som konstnär, jag har liksom inga följare, men jag tror inte det passar mina verk. Jag tror det är smart att ha en hemsida, det är smart att lägga upp sina foton online, men jag vet inte! Det är bara en del av mig som inte riktigt är okej med det. Om du är intresserad av det jag gör har jag böcker som jag gjort hemma; du behöver inte köpa en, kom bara hit och ta en titt. Det kanske är dags för mig att växa som konstnär, att komma ikapp, det kanske är en process som jag kommer igenom och i slutändan komma till en punkt då jag gladeligen skickar vidare ett verk.

Vad mer kommer du göra i framtiden, då du pushar vidare dig själv?
Jag tror för mig är det en ständigt pågående process. Om man tittar på mina foton från gymnasiet finns det många som jag fortfarande ställer mig bakom, de flesta. Jag tror att om man tittar på mina foton från nu och då är idéerna fortfarande samma. Sättet som jag tar foton på människor på platser, eller som saknas från platser, det är samma sak. Det är typ att själva utövandet har förfinats. Jag jobbar konstant, jag försöker konstant hitta mig själv i vardagliga platser som stimulerat någonting inom mig.

Scrolla ner för fler bilder av Gabriella Lo Presti.

Du kan hitta Aspassia och South Pacific här.