När droger förstör dig för alltid

Den här artikeln är en del av Trippa tryggt, en artikelserie från VICE om droger och skademinimering. Läs mer här.

När Alex Miller, 21, gick på gymnasiet köpte han en receptfri hostmedicin som han blev hög på. Tidigare under dagen hade han tagit Ritalin, medicinen som används för att behandla adhd, vilket han tog rätt ofta på den tiden eftersom han var beroende av amfetamin.

"Så jag hade tagit en centralstimulerande drog på morgonen och senare tog jag en dissociativ drog. Det var en dum kombination," berättar han för mig. "När jag vaknade morgonen därpå skimrade det lite i mitt synfält. Det var knappt märkbart, men jag visste direkt att något var fel, eftersom en sån bieffekt borde ha försvunnit vid det laget."

I flera veckor var Alex syn försämrad – han såg små ljusstrimmor följa efter föremål när de flyttades. Till en början störde det inte honom så mycket, berättar han, eftersom det var en relativt mild effekt. Med tiden blev han dock mer och mer oroad när strimmorna aldrig försvann. Det här var för fyra år sen, och sen dess har hans synstörning bara förvärrats och blivit allt mer märkbar.

Relaterat: Hur den farliga syntetiska drogen NBOMe misstas för att vara LSD i USA

"Kommer jag vara blind när jag är 30? Kommer jag inte kunna gå på gator där det är mycket liv och rörelse? Kommer jag fortfarande kunna köra bil? Det är såna tankar som snurrar runt i mitt huvud," säger Alex.

Alex lider av posthallucinatorisk perceptionsstörning (Hallucinogen Persisting Perception Disorder, förkortat HPPD), ett syndrom som forskare ännu inte helt förstår sig på, som man kan drabbas av om man tagit hallucinogena droger. Det kan ge upphov till obehagliga visuella effekter, som ljuscirklar runt föremål eller att man ser saker som inte är där i periferiseendet.

Det är inte livshotande, men störningen kan vara ett så pass stort hinder i ens vardag och så obehagligt att drabbade kan få problem med psykisk ohälsa (forskare tror att människor med HPPD löper 50 procent risk att hamna i en depression). HPPD är främst kopplat till LSD, men även andra substanser som MDMA och amfetamin.

Det finns för närvarande inget botemedel; som bäst kan man lära sig leva med symptomen med hjälp av en kombination av medicinering och samtalsterapi. Det kan vara i månader eller flera år, i vissa fall en hel livstid. I en brittisk studie undersöktes en man i 50-årsåldern som lidit av HPPD i över 25 år.

"Det finns ingen riktigt bra behandlingsmetod för det," berättar Henry Abraham, föreläsare i psykiatri på Tufts University i USA och en av få forskare i världen som forskar på HPPD. "Vi har försökt allt möjligt; vi har publicerat uppsatser på ämnet, men det finns inget botemedel för HPPD mer än att låta naturen ha sin gång."

Alex säger att han i början inte ville uppsöka sjukvård för att få hjälp med att behandla sina symptom. "Ett tag självmedicinerade jag och försökte distrahera mig från problemet," berättar han. "Jag tog centralstimulerande droger för det. Alla kommer säga att det bästa man kan göra är att avstå helt från droger, men det kan vara svårt för vissa."

Nu går Alex ett rehabiliteringsprogram för sitt drogberoende och tar Quetiapin, en antipsykotisk medicin, för att lindra symptomen, och han känner att det börjar bli bättre. Tidigare har han tagit bensodiazepiner vilket hjälpte lite grann; de används ofta för att behandla folk som lider av HPPD, men kommer med sina egna risker.

"Man kan ta benzo säkert så länge som personen i fråga inte riskerar att bli beroende," säger Abraham. "Det är det första man sätter in, men det är inget botemedel." Abraham trycker på vikten av att undvika att ta droger i rekreationellt syfte om man lider av HPPD, speciellt marijuana. Enligt hans forskning har det även visat sig att mindfulness kan vara väldigt hjälpsamt som lindring av symptomen och lära sig att leva med syndromet.

Man talar så pass lite om HPPD att de flesta läkare inte ens har hört talas om det, trots att det uppmärksammats i Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders – en handbok som används inom psykiatrin för att diagnostisera psykiska sjukdomar. "Det är vad man kallar för en orphan disease'," säger Abraham och refererar till det faktum att läkemedelsföretag inte är intresserade av det eftersom de inte kan tjäna pengar på det, och forskare får inte bidrag för att kunna studera HPPD närmre.

Abraham uppskattar att HPPD drabbar ungefär fyra procent av alla som tagit hallucinogena droger, men i och med att inga storskaliga studier har genomförts är det fortfarande oklart exakt hur många som lider av det. Han säger även att en väldigt oroande aspekt med störningen är det faktum att den kan göra sig till känna hos patienter flera år efter man brukat droger. Till skillnad från vad Alex var med om – att man vaknar upp morgonen efter en tripp med symptomen – kan HPPD utvecklas långt därefter.

"Om man tagit LSD förr i tiden och inte fått HPPD än betyder inte det att man kommit undan det," säger Abraham. "Ofta utvecklar folk det här syndromet efter en kväll när man druckit eller rökt mycket weed." Alltså: om någon har tagit syra eller andra hallucinogena droger kan en helkväll längre fram i tiden vara det som får bägaren att rinna över och utlösa HPPD.

Alex misstänkte länge att han hade HPPD innan han officiellt fick diagnosen. Först gick han för att träffa en ögonläkare, men proverna kom tillbaka utan att visa något, och därefter fick han göra en MRI och träffa en oftalmolog. Abraham förklarar att det är vanligt att det tar lång tid för en att få diagnos, som i Alex fall, och han beräknar att den genomsnittliga patienten får träffa ungefär sex läkare innan man hittar någon som känner till sjukdomen.

Av den anledningen startade Alex en Facebookgrupp för folk som har eller tror att de har HPPD. I gruppen kan man prata om sina egna upplevelser och om hur HPPD påverkar en i livet, och dela med sig av tips om saker som hjälpt en.

"Alla i gruppen har någonting som massvis med människor har och kämpar med," säger Alex. "De försöker komma till botten med det, och till slut hamnar de i de här grupperna eftersom de inte hittar svar någon annanstans."

Alex säger att det värsta med HPPD inte bara är att det kan vara ångestfyllt att leva med det – bara att prata om det kan vara väldigt svårt eftersom människor inte är sympatiska, i och med att det förknippas med drogbruk och ses på som något självförvållat. "Folk är motvilliga att prata om HPPD eftersom de känner att det finns ett stigma kring det," säger han. "Och nu lever jag med en konstant påminnelse om nåt jag gjorde på gymnasiet när jag inte riktigt tänkte efter."