FYI.

This story is over 5 years old.

Kim Wall

Kom ihåg Kim Wall för hennes enastående arbete och stora hjärta

Svenska journalisten Kim Wall hade den unika förmågan att bedriva nyanserad och respektfull journalistik. Vi måste hedra hennes minne på samma sätt.
Foto: Tom Wall/AFP/TT

Den här artikeln publicerades ursprungligen på Broadly US.

Jag kommer inte ihåg de exakta detaljerna från första gången jag träffade Kim Wall. Det är inte för att hon inte var anmärkningsvärd eller för att hon var svår att komma ihåg – tvärtom, hon var en naturkraft som presterade på en beundransvärd nivå. När jag ser tillbaka på den gången, inser jag att det antagligen var på grund av att hon var så ödmjuk, varsam och försynt som det var svårt för mig att förstå vidden av hennes kompetens.

Annons

Som mängder med artiklar som publicerats under den senaste veckan har skrivit: Kim var en prisbelönt 30-årig svensk journalist som dog under mystiska och tragiska omständigheter när hon skulle rapportera om en DIY-uppfinnare. Men jag vill inte fokusera på de blodiga detaljerna i slutet av hennes liv. Det är förbryllande och beklämmande att se hur flera publikationer har fått hennes död att låta som något från Nordic noir-genren. Det är att svika minnet av henne eftersom den fruktansvärda verkligheten är att den här historien är på riktigt – och i hjärtat av den finns en pulserande, ung journalist som dog när hon gjorde sitt jobb som hon älskade så mycket. Hon borde bli ihågkommen för sitt enastående arbete och stora hjärta, inte för tragedin som drabbade henne.

Jag gick på samma masterprogram i journalistik som Kim, en svår kurs som hon lyckades med. Hon började ett år efter mig och vi träffades genom min gamla rumskompis som hade jobbat ihop med henne på en reportageresa. Jag var aldrig nära vän med Kim, men jag beundrade henne alltid och kommer fortfarande ihåg hennes påtagliga närvaro varje gång jag träffade henne i sociala situationer: Hennes långa röda hår var oftast uppsatt i en slarvig tofs mitt på huvudet och även om hon var försynt drog hon alltid in en i långa upplysande och intressanta samtal om allt från politiken bakom könsidentitet till hur viktig eller inte en journalistexamen är.

Annons

Kims hängivna journalistik tog henne runt hela världen; man visste aldrig riktgt var hon höll hus. Hon sa ofta till folk att hon pendlade mellan New York och Peking, men det var mer som att hon pendlade mellan New York och hela världen. Och som hennes mamma skrev i ett hjärtskärande inlägg på Facebook berörde hon väldigt många människor under sina resor. "Hon gav röst åt de svaga, de utsatta och marginaliserade människorna," skrev hennes mamma. "Den rösten hade behövts länge."

Vad som skiljer Kims arbete från andras är sättet hon faktiskt lyssnade på de hon intervjuade, och hur hon gav deras historier liv med värdighet, hon halkade aldrig någonsin in på sensationalism. Oavsett om hon skrev om hur Kubas invånare får tag på populärkultur utan internet eller tveksamma företag som sysslar med turism på Haiti eller en grupp människor som är övertygade om att de är vampyrer; hennes arbete tog alltid med en in i människors verkliga liv och visade upp världen från deras perspektiv, utan att döma och med ett förvånansvärt uppmärksamt öga.

Det som har hänt Kim är fortfarande dolt i ett mysterium. Trots att hennes kropp har identifierats vet ingen vad som egentligen hände. Några viktiga frågor har redan växt fram i kölvattnet av hennes död, om hur säkert det är att vara kvinna och jobba som journalist, speciellt om man jobbar som frilansare. Som hennes vän Sruthi Gottipati skrev i The Guardian förra veckan: "konkurrensen är tuff när det kommer till att hitta historier och kvinnliga frilansare jobbar hårt för att deras kön inte ska uppfattas som ett hinder. Så de säger ingenting om farorna de utsätts för och ibland ger de sig ut för att skriva om något de inte fått i uppdrag [av en publikation] att skriva om."

Men Kim var erfaren. Hennes föräldrar har berättat om hur de aldrig någonsin kunde drömma om att deras dotter, som under flera års tid rest till farliga platser, skulle mista livet i närheten av där hon växte upp: utan för Köpenhamns kust, bara några mil från sitt barndomshem i Trelleborg. Det som har hänt kan egentligen bara beskrivas som en outgrundlig tragedi. Men bara för att hennes historia avslutades på ett sorgligt sätt ska inte minnet av henne vara det också.

Min personliga favorit av Kims artiklar är den om Gibtown, en självutnämnd "Freakshow-stad" i Florida vars alla invånare är före detta cirkusarbetare. Jag älskar den för att den är så levande; det är som att texten öppnar sig och sväljer en hel. Man kan känna luftfuktigheten i den där lilla staden i Tampa, och den komplicerade kärleken de annorlunda invånarna känner inför den. Där andra kanske bara hade sett stigma, lidande och konstigheter, förmedlade hennes sätt att berätta en liten utopi, bebodd av en nära sammanflätad familj. Det mest anmärkningsvärda med berättelsen är hur öm men samtidigt världslig Gibtown verkar.

Som journalist var Kim kapabel till att se under ytan av mänskligheten på ett unikt och nyanserat sätt. Ge henne samma värdighet när ni läser om hennes liv.

Kims föräldrar kommer starta en fond i hennes namn hos International Women's Media Foundation. Om du vill donera till IWMF i hennes ära så länge, kan du göra det här. Du kan läsa mer om Kims arbete här.