Hur 90-talets rejvscen i Stockholm banade väg för dagens svartklubbar

"1990 var jag på Stockholms allra första rave. Det hette True London Style Rave," berättar Michael Elmenbeck. Han grundade tidskriften Bon efter att ha jobbat som journalist och klubbredaktör för olika tidningar och fanzines. Innan han gick vidare för att göra karriär i mediabranschen var Michael en av de som såg till att rave blev en grej i Stockholm från första början.

"Det var medlemmar från MUF där, även fast det inte var politiskt överhuvudtaget. Någon hade gått med [i MUF] för att kunna hyra lokalen, för då kunde de ljuga och säga att de tänkte ha ett politiskt möte," säger han. "Blandningen av människor var helt sjuk med runt 30 riktiga rejvare. Men det var det coolaste jag någonsin varit med om – bara för det var så uppenbart underground och mitt ute i ingenstans i Kungsängen."

Gillar du nostalgi? Titta på vår klassisker Raving in the Black Sea:

Michael bestämde sig snart för att börja arrangera svartklubbar på egen hand. Tillsammans med Mårten Attling, som hade arrangerat True London Style Rave, ordnade de en svartklubb i Kallhälls industriområde utanför Stockholm. "Vi lyckades få tag på den största lokalen som gick att hitta. Vi hyrde den av Järfälla Kommun. Vi var tvungna att ljuga och säga att vi skulle ha lokalen till en filminspelning, eller en konsert eller ett event för ungdomar. Det var inte riktigt sant. Vi ville bara ha ett galet rave," säger Michael.

Allt organiserades i hemlighet. Michael installerade en telefonsvarare på sin mammas hemtelefon. När folk ringde dit berättade en inspelad röst om tid och plats för bussar som hade bokats för att köra gästerna till festen. För att begränsa riskerna med att fel personer skulle få reda på eventet fick inte gäster reda på lokalens plats förrän en dag innan det var dags.

Festen skapade stor uppståndelse. Michael hade bokat DJ MDA som spelade acid house för ungefär 700 kids med en galen lasershow och det bästa ljudsystemet som fanns tillgängligt då. Michael var 16 år.

Efter den första succén fortsatte Michael att arrangera några fester i Slakthusområdet som var inspirerade av fester han varit på i England. Men på grund av att ovälkomna gäster som förstörde stämningen började dyka upp började han leta efter en bättre plats. Han hörde talas om några galningar som arrangerade svartklubben Tritnaha i Vasastan som fokuserade på rock vid den här tiden. Mårten och Michael kom snart i kontakt med arrangörerna Anders Varveus och Mats Hinze.

Tillsammans grundade de klubben Deep in Bleep på Tritnaha. "Mitt mål med Deep in Bleep var att spela så hög elektronisk musik som möjligt och att bjuda in de mest högljudda människorna som fanns," säger Michael och fortsätter, "en ny musikgenre skapades av Warp Records med akter som LFO och the Orb. De använde nya typer av basljud, vilket någon refererade till som bleep-ljud, och jag tyckte det lät ganska coolt. Jag ville starta en klubb som bara fokuserade på den här nya musikgenren."

Anders och Mats var två studenter som var aktiva i Frihetsfronten, ett politiskt nätverk som grundades av unga libertarianer. Klubben hade startats delvis på grund av en frustration över Sveriges restriktiva lagar gällande sprit och festande. Vid den här tiden fanns det inte så mycket att välja mellan om man ville gå ut, eftersom allt stängde vid midnatt och Sverige förde en hård alkoholpolitik. På Tritnaha sålde man alkohol olagligt och stängde inte förrän folk slutade dansa. Med tiden blev klubben Frihetsfrontens verktyg för att göra revolt mot vad man tyckte var idiotiska lagar.

Men Tritnahas häpnadsväckande popularitet lockade till slut till sig polisen. Ett av deras första möten med myndigheterna var när Mårten och Michaels Deep in Bleep precis hade installerat rökmaskiner. Röken var så tjock att den läckte ut på gatorna genom lokalens ventilationssystem. Poliser stormade in och antog att det rörde sig om en brand. Men i stället för att hitta folk som höll på att dö introducerades polisen till en sprillans ny ungdomskultur. Förvirrade lämnade de lokalen.

Tritnahas succé gjorde att fler och fler blev intresserade av att starta egna klubbar. I början av 90-talet såg därför Stockholm en våg av nya undergroundklubbar.

Under den här tiden hade Sveriges politiker en hel del trångsynta idéer. Men i ett försök att konkurrera ut svartklubbarna ändrades lagarna kring öppettider för Stockholms uteställen, från klockan ett på natten till fem på morgonen. Det var också ett sätt för myndigheterna att hantera nya krav från Sveriges nya ungdomskultur.

Anders och Mats såg lagändringen som ett steg i rätt riktning. För att fira denna seger hade de en "segerfest" med gratis dricka hela natten. Det blev den sista festen för Tritnaha i lokalen i Vasastan.

1992 flyttade Tritnaha till Nackagatan på Södermalm. Till myndigheternas förfäran öppnade arrangörerna ännu en klubb två år senare: Le Garage. Den låg på Herkulesgatan i centrala Stockholm. Fastän de bara hade tillstånd till klockan fem fortsatte de alltid så länge folk var kvar och ville festa. Carl Martini som jobbade som pointer på Le Garage säger att "det är den bästa klubblokal Stockholm någonsin haft. Inredningen var betong och stål."

Le Garage utvecklades snart till en slags prototyp av Docklands, vilket var Anders och Mats bild av hur en perfekt klubb skulle vara. Inspirationen kom från technokyrkor som exempelvis E-Werk i Berlin. De ville ha enorma dansgolv med högt i tak och att allt skulle vara i betong, stål och smutsigt – i princip allting som du i dag associerar med Berghain. De såg även till att placera dj:n mitt på dansgolvet likt en gud.

Anders minns den dag då Stockholms hela klubbscen ändrades över en natt. "Något magiskt hände. Jag bevittnade slutet på en era och vi var med om ett slags paradigmskifte. Vi hade ett litet dansgolv för techno och ett stort dansgolv där vi spelade rockmusik."

"På de första tre festerna var rockgolvet det populäraste. Men inom ett par veckor var det plötsligt tomt på rockgolvet och helt smockat på det lilla technogolvet. Så vi var tvungna att byta plats på de två golven, och när vi väl gjort det kunde jag känna av en enorm förändring som höll på att ske inom Stockholms scen. Det hade redan skett i London och Berlin. Men att stå där, mitt inne i allting, och se folk bokstavligen lämna rock 'n' roll och gå över till techno var så jävla stort. Det här var 1993."

Långsamt började det dock bli spänt inom den politiska organisationen. Efter en hätsk diskussion med de andra som var med i Frihetsfronten, bland annat om Anders och Mats kontroversiella åsikter kring droger, bestämde sig duon för att lämna Frihetsfronten och politiken bakom sig. Med Le Garage hade deras fokus skiftat från politik till musik.

Nu ville de lägga ner all sin energi på ett helt nytt klubbkoncept, det vill säga Docklands.

Docklands blev varje ung rejvares våta dröm. Det var ett technotempel som låg i ett båtvarv precis utanför Stockholm. Ingen hade sett en klubb som Docklands i Sverige förut. Arrangörerna lade ner mycket energi på att skapa en speciell stämning. Lokalen kunde ta in upp till 1000 personer. Taket var elva meter högt. Det hade en av världens bästa ljudsystem, och längs väggarna var svampformade bord utplacerade.

Anders minns nyårsafton 1996. Personalen på Docklands hade jobbat flera månader på att bygga en tre-gånger-tre meter hög diskokula. "Vi hade satt ihop ett särskilt musikstycke för den. Det var Wagners "Valkyria" mixad med en låt från Cari Lekebuschs skivbolag Code Red, tror jag. Kulan fylldes sakta med rök. Det var en ljusinstallation inuti den som först började pulsera, och sen började skjuta ut ljusstrålar under crescendot tills den öppnades helt och skapade en stor ljusstråle mitt på dansgolvet. [Min vän Damien] Eie blev så taggad att han föll ner på marken i extas," berättar Anders.

Stockholms technoscen blommade ut mellan 1991 och 1995. Det var under den här tiden som de tre legendariska Age of Love-rejven hölls, som organiserades av Eie tillsammans med Danne Alpha och Erik Shield. En kväll ska upp mot 4200 personer ha kommit dit. Eie säger att det förmodligen var vid den här tiden som som 90-talets rejvepok hade sin peak i Stockholm.

Undergroundklubbar blev dock snart utpekade som "drogfester" av media, och 1996 såg Stockholm införandet av ungdomssektionen, mer känt som rejvkommissionen – en specialiserad grupp inom polisen. Deras jobb gick ut på att stänga ner alla rave och motverka allt droganvändande hos unga.

På Docklands såldes ingen alkohol och därför fanns det inte heller någon åldersgräns. Det här gjorde dock att myndigheterna fick upp ögonen för stället, och klockan 05.35 den 11 februari 1996 rejdade polisen Docklands första gången av många.

"De rejdade oss nästan varje helg i några månader. Så vi började ha möten om hur vi kunde göra det svårare för polisen att stänga ner festerna," säger Anders. "Lokalens våningar var byggda på plattformar som satt fast i taket via kedjor. Vi satte generatorer i taket och kopplade ihop dem till lampor och rökmaskiner, och även ljud till [generatorerna]. När polisen kom drog vi upp dj:n mot taket, satte på alla rökeffekter och strobbade skiten ur dem. Polisen började dra ut alla möjliga sladdar men inget hände. På det sättet kunde festen fortsätta i upp till två timmar."

Mellan november 1996 och december 1997 tog rejvkommisionen 658 blod- och urinprov från de som ville festa. 1329 personer arresterades totalt. Rejvkommisionen sågs som en succé inom polisen. Det hela ledde till att det blev väldigt svårt för arrangörer att anordna stora fester.

Tillsammans med polisens framgång höll en ny era på att ta vid. "Vi tvingades att göra allt hemligt med mindre grupper, begränsade till lokaler som bara kunde ta kanske 100 personer för att polisen inte skulle få reda på det. Det sög," säger Eie.

Rejvkommisionens framgångar ledde fram till vad vissa kallar "rejvens medeltid" i Stockholm mellan 1996 och 2002. Det var då kommissionen var som mest aktiv. "Du kunde typ inte ens spela techno på vanliga klubbar," säger Eie.

Den 22 december 2002, efter en rad konflikter, hade Docklands sitt sista rave någonsin. I dag har byggnaden som förändrade en hel generation blivit ombyggd till ett lägenhetskomplex, som vars bostadsrättsförening ironiskt nog heter Brf Docklands.

Sen Docklands stängdes ner har Stockholms house- och technoscen kommit tillbaka och undergroundklubbar fortsätter att locka rejvande kids. En torsdag [i augusti 2015], i en gammal lagerlokal ungefär 100 meter från sin ursprungliga plats var det tänkt att Docklands skulle återuppstå. Med dj:s som Adam Beyer, Pan-Pot, John Digweed, Cari Lekebusch, Damien Eie, Jessie Granqvist och Kenuna & Wolf ville Anders ta komponenter från den gamla scenen och kombinera med den nya. Men Nacka Kommun har sagt nej.

"Vi tvingas att ställa in nu, det är ett faktum. Men lika säkert är också att ur varje besvikelse och av varje motgång föds något nytt," skriver Anders på Facebook. "Technoscenens motståndare har hittills inte lyckas kväva vår kärleksfulla kultur. Det kommer inte att gå den här gången heller."

Tack till Andreas Franzén, Ullix Rengholt, Noah Gibson och Caisa Ederyd.

En längre version av den här artikeln publicerades ursprungligen på engelska i augusti 2015.

Hugo Anderholm finns på Twitter.

Mer från VICE:

Flyers från 90-talets rejvscen

Bakom kulisserna på ett rave

Porträtt av Berlins klubbkids på väg hem från klubben