Att knarka när man jobbar

Den här artikeln publicerades ursprungligen på VICE Frankrike. I början av december 2016 berättade Danièle Jourdain Menninger (ordförande för den franska statliga kommittén mot droger och beroende) att fler än 20 miljoner fransoser uppvisar "vanebildande beteendemönster" på jobbet – alltså att de är beroende av droger för att orka med jobbdagen. Med tanke på att 28,6 miljoner av invånarna i Frankrike är arbetande människor är 20 miljoner knappast bara några stycken.

Jag blev lite oroad och ringde upp Michael Reynaud. Han är en känd professor i psykiatri och expert på beroende. Han viftade bort den höga siffran. "Risken att du ska utveckla ett beroende när du jobbar är vanligtvis mindre jämfört med om du är arbetslös. Men om man faktiskt tar droger eller dricker på jobbet – eller om du tar droger på grund av jobbet – är det tre faktorer som samspelar: att en produkt är lätt att få tag på, ett stressigt jobbklimat och [att man är] en sårbar individ."

Företaget och jobbkulturen är inte alltid den kombination som leder folk till att bli påverkade på jobbet. Det finns vissa arbetssektorer där anställa löper större risk. Enligt Reynaud handlar det om folk som arbetar i serviceindustrin, folk inom sjukvården ("eftersom produkterna är mer lättillgängliga där"), arkitekter, sjömän och de i reklambranschen.

Varför just de här jobben? "Folk som jobbar med de sakerna har normalt inte strikta rutiner, de kanske jobbar nätter och det är mer troligt att de jobbar under press," förklarade Reynaud. Jag pratade med tre personer som vid något tillfälle utvecklat en drogvana på jobbet, för att få reda på anledningarna till varför det blev så.

Relaterat: Vi undersöker Storbritanniens kärleksrelation till ecstasy:

"Jag började ta droger på jobbet i januari 2015 och fortsatte med det i ungefär fyra månader. På den tiden jobbade jag på en restaurang i Annecy [i sydöstra Frankrike] där vi bara var två servitriser. Vårt skift slutade runt midnatt och vi tog ett glas efter jobbet ganska ofta. Det kunde ibland spåra ur lite, men eftersom jobbet började klockan tio morgonen därpå var vi tvungna att bara köra på. Så vi tog otroligt mycket kokain – jag skulle säga någonstans mellan två och tre gram per dag. Så fort vi blev trötta drog vi en lina. När jag kom ut från toaletten kände jag mig alltid som Super Mario, men senare blev jag såklart väldigt lättretlig, minst sagt. När du jobbar ihjäl dig och försöker bita ihop och en gäst är missnöjd vill du bara kasta en tallrik i huvudet på hen.

Det slutade med att jag blev helt utmattad. Jag slutade jobba helt i restaurangbranschen för jag inte stod ut längre. Min kropp gav upp. Paradoxalt nog var mitt nästa jobb på en nattklubb, vilket [dock] inte var lika fysiskt krävande, trots att jag jobbade till sju på morgonen. På den klubben jobbade jag i en så sjuk takt att jag aldrig kände att jag behövde [ta] något – och jag kunde sova ut dagen efter.

Nu jobbar jag i en klädaffär med normala tider och det är mycket lugnare. Jag tar inte droger på jobbet längre – det värsta jag gör nuförtiden är att komma till jobbet med en stinkande bakfylla."

"Som programledare är jag oftast inte klar med jobbet förrän väldigt sent och jag går och lägger mig runt sju på morgonen. Sen måste jag vara tillbaka på jobbet vid tolv dagen efter. Vid något tillfälle upptäckte jag att kokain hjälpte mig ta mig igenom dagen. Det gjorde visserligen att det blev svårare för mig att komma upp ur sängen, men under dagen kände jag mig inte trött alls. Det blev en vana, men det var inte bra för mitt jobb i studion. En kille jag känner sa en gång: 'Med koks kan man göra vad som helst – men man gör allting sämre.' Faktum är att jag hela dagen var så mycket mer medveten om allt jag gjorde för att jag inte ville att folk skulle misstänka något.

Mina kollegor märkte dock att något var fel. Konstig nog antog många att jag rökte weed – vissa tittare gick så långt att de skickade meddelanden till mig där de sa åt mig att jag måste sluta röka gräs.

Jag tror jag tog droger på grund av pressen på jobbet. Det som känns mest skadligt är att saker och ting förändras så mycket, att det bara är en nypa motivation. Det är så långt ifrån sanningen – det tar bort din aptit, du börjar svettas, du håller inne dina känslor. Din näsa rinner hela dagen, och allt du får från det är lite jävlar anamma."

"2012 jobbade jag på ett callcenter och våra chefer kontrollerade oss som om vi var tillbaka på gymnasiet. Vi fick bara ha tio minuters rast varannan timme, och vi fick inte ens prata med varandra. Jag rökte gräs innan jag åkte till jobbet och på rasterna – många av mina kollegor gjorde samma sak. Vi gick alla igenom tre eller fyra spliffar per dag. Och jag tror inte att det någonsin påverkade mitt jobb, men det var rätt långtråkigt – jag behövde bara läsa upp en lista med frågor till personerna jag ringde upp utan att ens behöva tänka.

Tidigare praktiserade jag på ett försäkringsbolag. Jag rökte en skitfet spliff en gång på det jobbet, vilket inte togs emot så väl. Jag hade inga vänner där; jag var omgiven av män i femtioårsåldern, så jag blev ganska paranoid och började prata en massa nonsens. Men jag tror inte att jag röker på jobbet på grund av att jag är uttråkad eller på grund av stressen. Det är bara en vanesak. Jag är helt enkelt van vid att röka gräs under dagen – jag har gjort det ända sen gymnasiet. Men jag kommer sluta röka på arbetstid när jag hittat ett nytt jobb eftersom jag börjar se en röd tråd här."

*Namn har ändrats.

Den här artikeln publicerades ursprungligen på franska i januari 2017.

Matthieu Beigebeder finns på Twitter.