Jag pratade med häxor om andlig feminism

(Översta bild: Rosie Björkman i tornet på Blåkulla i Solna. Alla fotografier av skribenten)

Precis som Jesus genomgår också häxor en kortlivad återuppståndelse i vårt kollektiva medvetande kring påsk. Enligt folkloristen Fredrik Skott har traditionen att klä ut sig till påskkärring funnits sedan 1800-talet, men då var det ungdomar som skrämde skiten ur folk i uppror mot föräldragenerationen. Det funkade eftersom man då fortfarande trodde att häxor var onda kvinnor som flög till Blåkulla för att frossa i allsköns vidrigheter och ha orgier med Satan. Numera är påskkärringar småbarn som organiseras i ansiktsmålade gäng. Bestyckade med korgar fulla med färgglada ägg stryker de omkring i grannskapen, sugna på godis och schasar bort veganer.

Det finns däremot en hel del människor, i Sverige och resten av världen, som identifierar sig som häxor. Deras tillvaro kretsar inte kring godis och ägg. Häxkonst har varit hyfsat säkert att utöva i Sverige sedan 1779 då trolldomsparagrafen avskaffades. Åtminstone avrättas inte längre någon som utpekats som häxa. De är emellertid fortfarande inte helt normaliserade; att komma ut som häxa kan göra folk väldigt obekväma. "Det är inget jag berättar när jag sitter på en middag i jobbsammanhang för då kan folk tycka att jag är konstig eller tro att jag är oseriös," säger Ebba Bjelkholm, pr-konsult och utövare av den nyhedniska religionen wicca. "Fast man kanske inte skulle sagt att man är kristen eller moderat heller."

Medan både kristna och moderater i många fall ägnar sig åt precis det de anklagas för, handlar häxkonst vanligtvis inte om att bola med Djävulen eller käka spikklubba och rejva med Skogsrået. "På mellanstadiet hittade jag en bok i vårt skolbibliotek om wicca och häxkonst," säger Bjelkholm. "Jag blev jättefascinerad. Den handlade om kontakt med naturen, att man kunde tala med träd och att allting har en själ – sånt som jag redan höll på med."

Kvinnor som de framställdes i kristendomen kunde hon aldrig identifiera sig med. I wicca fann Bjelkholm kraftfulla gudinnor, idéer om att naturen är feminin och att det finns en ojämlikhet som alla förlorar på. "Jag var intresserad av inkvisitionen och häxan som arketyp. Kvinnan som inte kan kontrolleras av samhället, av män, och som därför ska dödas. Skräcken för en kvinnlig kraft och kvinnan som går sin egen väg och går emot männens fysiska styrka."

Män har historiskt sett inte varit särskilt hyggliga mot kvinnor. I västvärlden har kristendomen varit den främsta förtryckaren. Förutom att hon ska vara mannen underdånig och inte ha egen vilja är allt som suger med att vara människa kvinnans fel. Det var Eva som käkade från kunskapens träd och sen var det kört för all framtid. 1100-talsmunken Bernard de Cluny skrev att kvinnan är falsk, snuskig, svagsint, född att förleda. På 1400-talet kom inkvisitionen igång på riktigt och gasades på av ytterligare ett munkalster, Häxhammaren – en avhandling i praktisk förföljelse, tortyr och avrättning av kvinnor som anklagats för häxeri. Under 200 år var det Europas bäst säljande bok efter Bibeln.

Relaterat: Azaelia Banks pratar med Broadly om att vara häxa:

Inte så konstigt att en del kvinnor lackade ur och revolterade mot den patriarkala kristna ordningen och valde att leva efter helt andra, feministiska, trosläror. "Det mest kontroversiella med häxans världsåskådning är att se Den stora modern som skaparinna," säger Rosie Björkman (även känd som Jolanda den tredje). "Ishtar, Hathor, Freja, Isis, hon har många namn - som människor trodde på innan kristendomen, innan Abraham, innan den patriarkala religionen tog makten över våra själar, hjärtan och kroppar i och med Inkvisitionen. Det var en hel kvinnokultur som brann upp."

Jag träffade Rosie Björkman första gången på ett shamanläger i Småland, tidigt 1990-tal. Jag var en späd liten snubbe med minneskapacitet som en diskett. Hon hade nyligen kommit ut i Veckorevyn och gett "häxan" ett ansikte i Sverige. Sedan 1999 är hon heltidshäxa och håller till i Hagalunds vattentorn i Solna, ett område som i folkmun kallas Blåkulla, där hon lär ut häxkonst för alla intresserade. Vissa cirklar är dock bara för kvinnor. "Vi kvinnor har den här fysiska formen med en livmoder som har förmåga att skapa liv. En man kan aldrig förstå hur det känns att ha den magen," säger hon. "Så vi sitter här i våra magar för att bli starka, centrerade och balanserade och älska oss själva. Jag kallar det för womb magic."

"Magi är alternativ läkekonst för själen och emotionerna i första hand," säger Rosie. "Genom att lära sig att följa de naturliga cyklerna kommer man att må bättre psykiskt och emotionellt." Häxritualer och magi är ofta kopplade till naturen, årstiderna och olika himlakroppar. Ebba Bjelkholm var 15 när hon började prova magi, som enkelt kan beskrivas som läran om energier och hur man manipulerar dem. "Det handlar om att man befäster en idé i sig själv och i energierna runt om en. Det kan användas när man känner att något går emot en och man vill ändra på det. Nu använder jag inte magi så mycket längre, utan gör mer ritualer kring månens cykler och i början av vinter och sommar."

Det senaste året har häxan genomgått något av en renässans. Artisterna Azealia Banks och Princess Nokia har båda nyligen uppmärksammats för sin häxkonst. I Sverige sände SVT precis ett helt program om häxans återkomst och på Göteborgs universitet finns sedan 2016 skrivarkursen Häxskola. Ebba Bjelkholm upplever att öppenhet och intresse för andlighet är större nu. Häxkonst tycks passa väl in i den feministiska tidsandan. "Det är andlig feminism som jag ser det," säger Rosie Björkman. "Vi kommer ingenstans om inte kvinnan är i sitt centrum, vet vad hon håller på med och vad hon vill, vart hon är på väg och var hon kommer ifrån."

Theo Hagman Rogowski finns på Twitter