Hur du vet att du är en hipsterrasist

Den här artikeln publicerades ursprungligen på VICE Kanada

Om du inte redan hört: i söndags sa Zinzi Clemmons, skribent för Lena Dunhams feministiska nyhetsbrev, upp sig, kort efter att Dunham försvarat Murray Miller, manusförfattare/producent för serien Girls, som skådespelaren Aurora Perrineau anklagat för våldtäkt. Clemmons skrev sedan i ett uttalande att hon "umgicks i samma cirklar [som Dunham] på universitetet." Hon skrev även att hon undvek dessa människor på grund av deras rasism, som hon kallade för "hipster racism".

I en era av “jag ser inte färg”, postrasism och vita tårar vet jag precis vilka personer hon syftar på. De är såna som säger "förlåt, men…" vilket följs av något rasistiskt, såna som använder hashtaggen #alllivesmatter. De som nästlar in sig i kulturen och "skulle ta kulor för Drake" samtidigt som de är besatta av mikrobryggerier. De är rasisterna som inte tycker de är rasister. De mumlar för sig själva om hur duktiga allierade de är en kväll, efter att deras 100 procent vita kompisgäng skämtat om användandet av n-ordet: om hur okej det är att säga det eftersom det är ironiskt; fy fan att de censurerar YG:s "My Nigga", säger de. Och självklart har de en svart kompis, det vill säga mig – det ultimata passerkortet att komma undan med allt.

Det här är hipsterrasisten som Clemmons pratar om, och jag talar nog för majoriteten av alla svarta när jag säger att vi ogillar dig nästan mer än lantisen som vräker ur sig n-ordet utan några som helst problem. Om det är så att du inte är säker på om du själv är sån, kommer här några tips på hur du kan ta reda på det.

Jag har varit den svarta kompisen många gånger, och som hipsterrasist kommer du också behöva en. Ibland får vi rollen som en slags lärare. Du kan fråga oss extremt okunniga frågor som du aldrig hade frågat en främling. Det blir vår uppgift. Frågor som inte går att besvara, som Stämmer det att alla ni älskar kyckling och vattenmelon? Varpå jag tröttsamt hänvisar dig till ett skämt av Dave Chappelle. Du gör puckade saker som att fistbumpa din svarta kompis trots att du aldrig skulle göra det med nån annan. Och du använder mitt namn som en sköld så fort du säger nåt "oavsiktligt" rasistiskt. Men du kan såklart förvänta dig att den svarta kompisen, som jag, kommer klappa dig och viska lugnande: "Du är inte en rasist, du är min kompis," om och om igen tills du somnar på kvällen. Rasistiska skämt i vår närhet är alltid okej att experimentera med. Ge oss bara en blick och skrik "Jag driver bara!" så fort nån protesterar.

Det kanske kom ur en diskussion om svartas liv, vit makt-rörelsen eller de amerikanska fotbollsspelarna som gick ner på knä i protest, kanske du inte sa det ordagrant men gömde avsikten bakom en debattartikel: "Jag säger inte att jag själv tycker det här, men kolla den här länken, den kanske har en poäng?" Du ska veta att det du gjorde var farligt, potentiellt skadligt. Du reducerar rasism till en politisk oenighet. En som har en helt orimligt lösning för ena sidan. Du är falsk från sekunden du börjar försöka rättfärdiga din logik angående svartas trygghet. Så visst, gör din hjärngympa som går på tå och reducerar vit makt-rörelsen och liknande problem till ett meningslöst jävla tankeexperiment.

För dig ser alla vita ut, eftersom när färg inte har en färg är den uppenbarligen vit; simpel, tråkig, fri från drama och krydda. Du har verkligen en superkraft; att inte se färg är att vara immun mot den där fjantiga grejen som kallas rasism som inte finns längre. Du är redan bättre än själva nationen som födde dig. Du använder ditt mantra "Jag ser inte hudfärg!" som skydd mot anklagelser; vi hör dig säga det även när du är helt tyst. Och allt det där om systematisk rasism och #blacklivesmatter är bara skitsnack, eller hur? Ignorera de riktiga problemen i din platta värld där det inte finns några konflikter och alla är likadana, för om man ignorerar dem kommer det leda till "kumbaya" i slutändan.

Oj vad bekväm du känner dig nu. Du har hittat den där gamla dansen, maträtten, frisyren och gjort det till nåt nytt. Du gentrifierade skiten ur det, tog bort stanken av kultur från det för att göra det lättillgängligt till ditt vita jag. Att säga n-ordet har börjat bli uttjatat för dig, så att kopiera svarta, bruna, asiater eller ursprungsinvånare från onlinebutiken One Race Fits All känns passande. Ta efter Kylie Jenner och gör din look lite mer svart genom att stjäla från butiker som ägs av svarta, som PluggedNYC. Låna, ta och ta bort. Kom till festen utan inbjudan, ta en tallrik utan att fråga och gör din egen tvist på det när du ändå är igång. För det är ju inget fel med att stjäla kulturer; typ på samma sätt som det inte var nåt fel med att förstöra dem.

Du peakar. Du är i princip svart på insidan. Du får kalla förtryckarna för jävla idioter eftersom du är för cool för att själv vara den som förtrycker. Öva på att säga "ugh, vita män", medan du samtidigt ignorerar det faktum att du är en vit man. Intellektuellt är du över de system som är av nytta för den typen som demonstrerar för vitas rättigheter. Du struntar i de rörelser som finns till för att hjälpa rasifierade, medan du samtidigt spyr ur dig den skit du egentligen bryr dig om (vit feminism, djurens rättigheter och gorillor som heter Harambe). Du kan både ha den allierade kakan och äta den. Och det finns ju inget mer hipsterrasistiskt än att låtsas vara allierad.