Sakerna som är kvar när flyktingar dör på vägen från Turkiet till Grekland

FYI.

This story is over 5 years old.

flyktingkrisen

Sakerna som är kvar när flyktingar dör på vägen från Turkiet till Grekland

Pavlos Pavlidis har identifierat 200 människor som dött i floden Evros de senaste 17 åren.

Den här artikeln publicerades ursprungligen på VICE Grekland.

Pavlos Pavlidis är professor i rättsmedicin på universitetssjukhuset i Alexandroupoli, en hamnstad i regionen Evros i Grekland. Området (som tar sitt namn från floden Evros) gränsar till Turkiet österut och har därför alltid varit en populär rutt för asiatiska migranter på väg till Europa.

De senaste 17 åren har Pavlidis undersökt ett stort antal migranter som har dött när de försökt korsa Evrosfloden mellan Grekland och Turkiet. Hans jobb slutar dock inte där: som rättsläkare blir han även ombedd att identifiera på kropparna som dras upp ur floden, och ofta har han inget mer än den avlidnes glasögon eller nycklar att jobba med.

Annons

Pavlos Pavlidis

"Mellan 2000 och 2016 var det totalt 350 döda migranter som drogs upp från den grekiska sidan av Evrosfloden," berättar Pavlidis för mig. "Tyvärr har vi ingen officiell data från den turkiska sidan, men jag uppskattar att precis lika många hittats där. På det stora hela tror jag att åtminstone så många som 1000 människor omkommit i Evros sedan 2000."

Bland de 350 döda har ungefär 200 kunnat bli identifierade. Mellan 2000 och 2010 var majoriteten av de som dog män – 222 stycken, jämfört med 18 kvinnor. Året därpå, efter att kriget i Syrien börjat, ökade antalet kvinnor som omkommit uppenbart, då hela familjer började ta sig över floden. Den dödligaste perioden var mellan 2010 och 2011 då totalt 95 dog i floden.

Pavlidis får ofta papperslappar med telefonnummer som knappt är läsbara

Att hitta de döda är en lång och svår process. Den leriga flodbädden kan hålla kvar i kvarlevorna i flera månader. När floden släpper dem, vanligtvis efter en översvämning, kan identifieringsprocessen börja. "I detta fall är de personliga tillhörigheterna de första ledtrådarna till att kunna identifiera dem," säger Pavlidis.

Pavlidis och hans kollegor lägger allt de hittar i separata, numrerade plastpåsar. De kan innehålla alla möjliga typer av föremål som ringar, glasögon, klockor, pappersbitar som ofta har oläsliga telefonnummer, passfoton och religiösa objekt. Varje påse innehåller en berättelse om varje persons jakt efter säkerhet.

Förstörda passfoton och en bönbok

De personliga tillhörigheterna är det första som Pavlidis visar när släktingar kommer till Alexandroupoli och letar efter nära och kära. "Över åren har släktingar till folk som saknas från hela världen kommit till bårhuset," säger han. "Jag kommer aldrig glömma natten då 23 människor dog 2003, alla identifierades."

Annons

Han sänker sin röst. "Jag kommer heller aldrig glömma dagen då en båt kapsejsade i floden, och en pappa med sina två barn försvann under ytan. Hans familj letade i månader, men de hittades aldrig."

Vid ett tillfälle hade Pavlidis kreditkortet och resedokument tillhörande en kinesisk man som hade försökt ta sig över Evros. När han kontaktade kinesiska myndigheter fick han höra att det fanns 13 miljoner människor med exakt samma signalement.

Efter att Greklands polisdepartements kriminaltekniska laboratorium uppdaterades år 2004 har bårhuset i Alexandroupoli behållit dna-prover från varje kropp. Att få tag på prover från offrets ursprungsland kan dock vara väldigt svårt, särskilt med tanke på att många migranter kommer från krigszoner. "I de fallen kan Internationella Röda Korset vara väldigt hjälpsamma," säger Pavlidis.

Enligt regler ska en oidentifierad vara kvar på sjukhuset i Alexandroupoli i tre månader innan de blir begravna på en muslimsk kyrkogård i byn Sidiro. Under de allra första åren av flyktingkrisen täckte Evros lokala myndigheter kostnaden, senare blev det polisen och justitiedepartementet som fick göra det, men nuförtiden är det socialdepartementets jobb. Ibland kan identifiering göras efter begravning, varpå kvarlevorna tas upp och fraktas till den dödes hemland. "Varje person förtjänar respekt, eftersom man är försvarslös," säger Pavlidis. "Identifiering och begravning är inte bara en moralisk skyldighet, men det hjälper släktingar till den som dött att få ett avslut."

Scrolla ner för fler bilder:

Pavlidis kunde inte identifiera den här mannen på grund av att signalementet matchade 13 miljoner andra