Jag är 29 år, gravid och oskuld

Om tonårsfilmer (eller Steve Carell-filmer) har lärt oss någonting om att vara oskuld är det att det kommer med en hel del bagage. Vi förväntar oss att oskulder i en viss ålder ska känna skam och ångest – att de gör allt de kan för att dölja sin mörka hemlighet, och att de trånar efter att få bli av med sitt pinsamma tillstånd.

Lauren är 29 år gammal och verkar vara tillfreds med att bära etiketten oskuld. Hon hoppar kanske inte av glädje, men hon har heller ingen brådska när det kommer till att få ligga. Hon är faktiskt rätt chill med tanken på att leva hela sitt liv utan att ha sex. Det beror delvis på att hon växt upp med en körtelsjukdom som påverkar hennes hormonproduktion, men hon ger även ett intryck av att helt uppriktigt inte bry sig ett piss.

På grund av attityderna i hennes djupt religiösa hemstad sökte hon upp en spermadonator, och blev på så vis ensamstående mamma – något som både vänner och läkare avrådde henne från. Graviditeten blev Laurens biljett ut ur dejtingmarknaden, som enligt henne bara bestod av män som betedde sig som skit på olika appar.

"Folk säger helt hemska saker," berättar hon för mig. "Jag minns att när jag hade skaffat en profil på en dejtingsida var den första kommentaren jag fick: 'Vill du komma och sitta på mitt ansikte?' För det första, funkar den repliken någonsin? För det andra, nej tack. Såna människor håller jag mig borta från."

Jag träffade Lauren för att prata om opassande meddelanden online, graviditetshormoner och den specifika FOMO som uppstår när man bestämmer sig för att hålla fast vid avhållsamheten livet ut. Hon väntas föda i juni, och berättar för oss att hon i nuläget hämtar namninspiration från Game of Thrones.

VICE: Kände du dig annorlunda redan som ung?
Lauren: Jag visste att jag var annorlunda från början. Jag föddes med hypofysär underproduktion, vilket betyder att min hypotenusa inte utvecklats normalt. Den skickar inte rätt hormonsignaler till andra körtlar i kroppen, därför måste jag ta mediciner för att balansera mig själv. Nu har jag gjort det i 29 år och vant mig. Men jag var uppenbarligen annorlunda som liten eftersom jag åt mediciner och fick en spruta med tillväxthormoner varje dag.

På grund av min hypotenusa kom jag in i puberteten väldigt sent. Jag skulle ha missat den helt om det inte vore för allt extra östrogen. Jag började ta det eftersom jag blev retad för att jag inte hade bröst; alla andra hade fått sina vid den tiden. Att ta tillskotten sög verkligen eftersom det tvingade in mig i en fas som jag inte kände mig redo för.

Var det jobbigt att inte komma in i puberteten på samma sätt som dina vänner?
Högstadiet var värst. Jag blev retad för att jag inte hade bröst och för mina kanintänder. Barn retar en för allt som är annorlunda. Än i dag har jag social ångest från den tiden. Livet blev bättre när jag började se ut som alla andra. Jag bytte också så jag fick gå på en större skola, och det var lättare att gömma sig i en större grupp.

Men det svåraste jag gått igenom var förmodligen att bli gravid. Till en början sa min endokrinolog att det var omöjligt, att jag var tvungen att skaffa en äggdonator och lägga tusentals dollar på provrörsbefruktning. Jag kände mig verkligen avvisad. Men han skickade mig till en fertilitetsklinik i alla fall. Jag stod i kö ett helt år och tänkte att det aldrig skulle bli av, tills jag en dag fick gå på ett möte med en fertilitetsexpert och fick ett besked som förändrade allt.

Jag är ganska fascinerad av att du inte har någon fomo när det kommer till sex. Känner du aldrig att du går miste om något?
Sedan jag blev gravid har det varit ett par tillfällen då jag känt att det kanske vore trevligt att ha någon att ha sex med… Ibland tänker jag, av ren nyfikenhet, att jag kanske borde testa att ragga upp nån random, men den känslan går över fort – jag förstår att jag inte är mig själv när jag tänker så.

Om du någonsin skulle gå hela vägen när du får den känslan, hur skulle då din ultimata dejt se ut? Middag? Netflix and chill?
Den absolut bästa situationen vore om det hände med någon jag kände sedan tidigare. Ingen middag eller liknande. Det ska bara handla om att ta reda på hur sex egentligen är. Jag tror att jag skulle hinna fega ur om det var en lång transportsträcka till själva sexet. Jag är en ganska ångestfylld person, så om jag gick på middag med någon skulle jag antingen hitta på anledningar till att jag inte tycker om personen, eller försöka övertyga mig själv att inte gå.

Du har sagt att dejting känns meningslöst. Kan du berätta mer om det?
Jag vet inte. Jag har testat dejting lite nu och då. Jag hade en pojkvän i gymnasiet och vi brukade hålla hand och sånt. Vi kom gemensamt fram till att det inte fungerade mellan oss och vi är fortfarande vänner. Jag har inte tyckt illa om personerna jag dejtat, det är bara inte min grej. Jag har testat några dejtingsidor men det känns inte värt det överhuvudtaget. Min senaste dejt var i julas. En vän försökte para ihop mig med sin bror. I dag försöker jag bara göra vad jag själv vill och inte bry mig om andras förväntningar. Att inte behöva oroa sig för andra människor är enklast.

Har du något som helst intresse av att kyssas?
Jag har blivit kysst. Det var väldigt stelt. Det är inte något som jag skulle vilja uppleva igen.

Är onani en del av ditt liv?
Jag har provat det och tyckte inte om det. Jag har inte testat det igen.

Vad tänker dina vänner om att du är oskuld? Vet många om det?
Bland vännerna jag växte upp med har det aldrig varit en stor grej, vilket var skönt, eftersom jag aldrig känt någon press på mig att göra något jag inte ville. Nuförtiden pratar vi mer om deras sexliv än min avsaknad av sexliv.

Det är svårt att säga hur många som vet om det. Jag lever i ett litet, ganska religiöst samhälle. Det har börjat bli mer progressivt på sistone, men fram tills för ett par år sedan var det väldigt strikt. Så det är ingenting man skulle prata öppet om ändå. Folk vet att jag är singel och gravid, men de känner nödvändigtvis inte till hela oskuldsgrejen.

Ville du bli mamma av religiösa skäl?
Jag brukar skämta om att det är så, men tekniskt sett handlar det om att jag vill ge fingret till alla som sa att jag inte kunde bli gravid eftersom jag är ogift. Det är motsatsen till en religiös anledning. Om du säger åt mig att jag inte får göra en grej så kommer jag göra det ändå.

Finns det nånting som icke-oskulder kan lära sig av din situation?
Jag tycker det är viktigt att man känner sig själv. Ju bättre man känner sig själv desto bekvämare blir man med sina val i livet. Jag vet vad jag är bekväm med, jag vet vad jag vill. Folk säger hela tiden att man ska älska sig själv. Det är en sån klyscha, men det är det bästa du kan göra. När du väl vet vad du vill, varför bry sig om vad andra tycker?

Tror du att du någonsin kommer ändra dig angående avhållsamheten? Att du kommer vakna upp, 35 år gammal, och bara köra på?
Det vore hemskt. Bara tanken på att vara 30 och berätta för någon att jag är oskuld, det låter som det där gamla Seinfeld-avsnittet. Det är för pinsamt. Till slut skulle jag nog bara låta bli att nämna det om jag nu skulle träffa någon… Jag kanske ändrar jag mig om tio år. Vem vet.

Den här artikel publicerades ursprungligen på VICE Kanada