Annons
ödet

Jag lät mina Instagramföljare diktera mitt liv och hamnade på andra sidan Östersjön

Jag fick ett påhittat födelsedagsfirande och ett medlemskap i ett lettiskt karaokeband på köpet.

av Ingrid Altino
2018 02 14, 12:59pm

Jag har ingen tydlig plan eller önskemål om vart livet ska ta mig och vad jag ska göra. Det känns ofta som att det mesta jag gjort och de flesta platser jag hamnat på är av ren slump, att jag halkat in och råkat stanna. I ett parallellt universum kanske jag hade backpackat efter gymnasiet, halkat in på ett hostel och fått jobb, slagit mig ner där och haft på mig harembyxor livet ut. När jag känner för att unna mig lite extra ångest och ängslighet brukar jag tänka på att hela mitt liv är byggt på icke-beslut och gissningar.

En tråkig grej med att vara så här är att alla i min närhet måste tampas med mig och min konstanta vägran att planera eller någonsin utföra saker i tid, och det är påfrestande och jättejobbigt med vuxna människor som håller på så. En bra sak (antagligen den enda) är att jag absolut inte har några problem alls med att göra saker utan planering eller förvarning, eftersom alla mina dagar i livet hittills ändå sett ut så.

Förra veckan bestämde jag mig därför för att låta mina Instagramföljare diktera hela mitt liv i realtid och se vart det skulle ta mig, i hopp om att reda ut min egna framtidsförvirring och ovisshet om vad jag ska göra av mig själv och min värdefulla, men ack så sinande ungdom.

Jag börjar med en enkel fråga: Vad jag skulle ha på mig, en lurvig och för kort kofta med paljetter eller en helt vanlig svart hoodie jag vänt ut och in? Koftan är, trots sin Dolores Umbridge-vibb, faktiskt rätt fin. Den vann inte.

När tråkiga svarta hoodien var på bad jag om frukosthjälp. Uppenbarligen vill mina följare att jag ska hålla mig till klassiskt Stockholmsmanus, klä mig i svarta plagg och äta en Instagramvänlig men löjligt dyr frukost. Sagt och gjort, jag beger mig till en av alla generiska frukostställen och beställer in en dyr kaffe och en ännu dyrare avokadomacka.

Här någonstans börjar jag känna att mina följare inte förstår vilken slags möjlighet de har att styra mig rakt åt helvete om de så vill. Efter tio minuter leder jobb överlägset (till och med min mamma röstade nej). Börjar blir orolig över vad det är för slags demografi jag når ut till på internet. Elevrådsordföranden och viktigpettrar verkar det som hittills.

När jag väl kommer till jobbet märker jag att alla är mitt uppe i lunchbestyren och ändå inte har tid för att varken prata eller umgås med mig. Efter en snabb titt på mobilen ser jag att följarskaran har tagit sitt förnuft till fånga och "skolka" leder nu överlägset. Sagt och gjort klär jag på mig och lämnar kontoret igen.

Ute på gatan går jag förbi den här skylten, och på ett riktigt kusligt sätt känns det som att hela skylten kallar på mig. Tydligen verkar mina följare tycka detsamma. Vet inte om det är en pik till mitt hår som i dagsläget är fult? Eller bara en önskan om att jag faktiskt går med på vad som helst idag.

Väl i frisörstolen, med folie kring hela hjässan och plastmantel över axlarna börjar jag bläddra i en journalistikgenre som bara konsumeras i exakt den här miljön – skvallertidningar. Bland svenska kändisar på biopremiär, amerikanska artister som har äktenskapskris och triangeldraman mellan gamla barnskådisar finns ett vykort från Karibien. Jag har aldrig varit där men känner ändå ett enormt sug av saknad. Finaste bästa Karibien.

Jag börjar frenetiskt googla sista minuten-kryssningar från Stockholm i hopp om en tropisk get-away. Hela vägen till Karibien verkar man inte kunna ta sig från Värtahamnen, men dörren till Baltikum verkar stå på vid gavel.

Mina exalterade fingrar som stavade fel på Tallinn kan vara boven i dramat, men Riga vann i alla fall överlägset, så jag bokar biljetten sittandes i frisörstolen. Med nyklippt hår springer jag hem, packar ner en paljettklänning (på mina följares inrådan), tar en extra varm jacka, äter lite pasta direkt från en kastrull i kylen och ger mig av.

Ingenting andas lika mycket möjlighet till en ny personlighet som ljudet av rullväska mot asfalt och människor i strömlinjeformade led på väg till samma enorma transportmedel. När man reser är man fri att vara vem man vill och ljuga hur mycket man vill. Luften är krispig, kvällen är ung – jag känner för att agera. Mina följare får välja karaktär, antingen en banktjänsteman som ska på affärsresa eller en medeltidsfantast som ska på konvent utanför Riga. Businesswoman vinner och jag sträcker på ryggen och raskar på stegen.

Jag blir snart varse om att jag ska tillbringa de närmsta två nätterna i ett mörkt utrymme utan fönster och i en säng med bredden och mjukheten av ett fönsterbleck. Jag dumpar väskan snabbt och ger mig ut på upptäcksfärd på MS Isabelle. När jag sitter i ett allmänutrymme och skräpar hör jag ett informationsmeddelande på högtalaren som minst sagt fångar min uppmärksamhet. Alla som fyller år eller vill fira en bröllopsdag kan anmäla sig vid informationsdisken för att få ett gemensamt firande ikväll. Jackpot. Det är absolut inte min födelsedag men jag skriver upp mig ändå.

Nöjd med mitt beslut att lura en besättning om att det är min födelsedag beger jag mig mot taxfree-butiken. Med mina följares hjälp väljer jag kvällens accessoar (ett strassarmband det står "SWEDEN" på) och slår mig sen ner på en av fartygets lyxrestauranger och äter en ensam men lyxig middag. Tillbaka i min gemytliga hytt gör jag mig redo för kvällen. Smackar på en ansiktsmask, läser taxfreekatalogen och fantiserar om mitt stundande firande. Har i hela mitt liv flytt med en imponerande hastighet och halhet från all uppvaktning på bemärkelsedagar, men här, mitt på öppet hav på en dag som inte är min födelsedag känner jag mig pirrig i magen av förväntan.

Tio minuter innan utsatt tid kliver jag in på den mönstrade heltäckningsmattan i Star Lounge. Klientelet i baren är lettiska ungdomsgäng, svenska barnfamiljer samt medelålders damer på tjejresa. Ett coverband från Bulgarien bestående av en sångerska som ser ut att gå på gymnasiet och musiker som ser ut att vara hennes föräldrar och farbröder spelar Roxette. En ensam man rör sig ryckigt på dansgolvet medan han viftar på sin slips och ibland skriker och grymtar rakt ut som att han kämpar med enorma krämpor. En perfekt scen för mitt fiktiva födelsedagsfirande att utspela sig.

Plötsligt blir både bandet och den ensamma dansören avbruten av en högtalarröst som påminner om voiceovern i början av ett frågesportsprogram på tv. Till en instrumental version av "September" av Earth Wind & Fire tillkännages det att det befinner sig ett födelsedagsbarn i lokalen och att hon, Ingrid Altino, är varmt välkommen upp på scen. Jag skrider upp i min paljettklänning, får ett glas bubbel och en blomma som om jag precis vunnit Postkodlotteriet, och en konferencier tvingar alla andra att resa sig från sina bekväma sammetsstolar. Motvilligt och stönandes reser sig alla och börjar sjunga för mig, först på svenska, sen på engelska och till sist på lettiska (allt i någon slags konstig tretakt). Jag mår fantastiskt av strålkastaren i mitt ansikte, den motvilliga uppmärksamheten riktad till enbart lilla mig och framför allt vetskapen om att jag lurat alla.

Fartygets fantastiska scen

Här någonstans börjar min internetuppkoppling trassla. Frenetiskt slår jag på och av flygplansläge, ansluter och glömmer båtens wifi och förflyttar mig i jakten på uppkoppling. Med en ton som om det handlade om mitt eget liv och ett minspel som om det handlade om min familjs frågar jag i informationsdisken vad det är som pågår med mitt internet. Jag blir informerad om att ute på öppet hav försvinner tillgången till både wifi och mobildata och att det lär vara tillbaka imorgon vid sju på morgonen, tack och godnatt. Mår dubbelt dåligt, dels för att jag känner mig obehagligt isolerad och saknad till havs eftersom min enda koppling till omvärlden skedde via min mobil, men också för att hela mitt experiment går i stöpet utan internet.

Ledsen och nedslagen beger jag mig mot skybaren högst upp i båten som också figurerar som en karaokebar. En lettisk man i träningsoverall sjunger låt efter låt av något som verkar vara Lettlands motsvarighet till Anna Book. Kvällens karaokevärdinna kämpar för att få igång publiken att sjunga mer men det går motigt. Till slut går tre lettiska tjejer i min ålder upp och sjunger "My Heart Will Go On" och jag ryser, inte bara för att de rör sig i sju olika tonarter samtidigt men också för att jag drabbas av en plötslig Titanic-dödsångest.

När de är klara går de ner till sitt bord igen och jag inser att det är nu jag har min chans. Jag går fram och frågar om jag får sjunga nästa låt med dem, och de ber mig sätta mig med dem och välkomnar mig in i deras karaokeband med öppna armar. De frågar vad jag ska göra i Riga och jag berättar att jag jobbar på bank och ska på affärsresa. De nickar imponerat. Eftersom mina följare inte längre kan guida mig ber jag barpersonalen bestämma vad jag och mitt nyfunna lettiska band ska sjunga och vi blir beordrade att inta scenen och sjunga Beyoncé.

Språkbarriärer vem? Kulturkrock who? På en karaokescen, en tisdag mitt på Östersjön existerar inte sånt. Alla kan sjunga Beyoncé, speciellt när en stor del av låttexten är ett uh-ljud och alla på scen är tondöva. Exakt så här såg det ut. När vårt framträdande är över och applåderna har lagt sig är det även dags för oss att lägga oss verkar det som. Klockan är två på natten, och det enda dansgolvet som är öppet har fortfarande endast en person på sig, alltså samma ryckiga man som innan. Jag beger mig till min hytt och somnar obehagligt snabbt.

Jag vaknar upp av en röst i högtalaren som berättar att vi ankommer till Riga om en timme ackompanjerat av ett dovt brummande. Jag går ut i allmänutrymmet och blickar ut över den Lettiska kusten med solen i ögonen och tänker på mitt senaste dygn. Jag fick en dyr frukost, en uppfixad frisyr, en alternativ personlighet inom finansvärlden, tre lettiska vänninor i ett band och mitt livs största födelsedagsfirande.

Har ni sett en så fin gränd förut? Det har inte jag

Dagen spenderas med att äta en traditionell lettisk tårta till frukost, smyga runt i Rigas gränder, åka buss till helt fel ände av stan och ljuga för en man i ett köpcentrum att jag jobbar på bank. När skymningen faller är det dags att ge sig tillbaka till hamnen och stålsätta sig för ännu en kväll av obefintligt internet, snordyr buffé, coverband och heltäckningsmattor. Tack Instagram!

Ingrid Altino finns på Twitter

Tagged:
Instagram
Features
Baltikum
riga
resa
Ingrid Altino
sociala medier
Östersjön
bestäm över mitt liv
beslutsfattare
Instagramföljare
Instastories