Fotografi

Jag fotograferade min brors tioåriga kamp som opioidberoende

Fotografen Jackie Dives har dokumenterat flera år av sin brors drogbruk och hans försök att bli frisk.

av Jackie Dives; berättat för Sarah Berman
2017 08 07, 10:00am

Alla foton av Jackie Dives

Den här artikeln publicerades ursprungligen på VICE Kanada

Ända sen min bror föddes för 25 år sen har jag fotat honom. Men det var inte förrän jag aktivt började fotografera hans drogbruk och kamp att bli frisk igen som det var det på hans önskan. Han ville att jag skulle fota honom varje gång vi sågs, för han ville ha möjlighet att komma ihåg allt han höll på med – minnas hur illa det var. Även om det han gått igenom har varit otroligt jobbigt är jag glad att han ville att jag skulle vara involverad på något sätt.

Min bror knarkade långt innan fentanylkrisen började i Kanada där vi bor. Det känns obehagligt att veta att fentanyl är en av drogerna som folk använder mest nu. Jag tror inte han reflekterar över det. Han har ändå alltid brukat flera olika droger. Fentanyl är inte riktigt på hans radar, eller jag tror inte det i alla fall.

Det är väldigt svårt att ha en relation med någon som konstant tar droger. Man blir främmande för varandra, och man själv blir som en slags barnvakt. Dessutom har han inte ens velat vara med mig.

Han är verkligen en av de knäppaste, smartaste och roligaste personer jag känner. När han helt plötsligt försvinner i flera månader blir jag både orolig och ledsen. Men samtidigt har han kämpat med det här i tio år nu, så på något sätt har jag mentalt distanserat mig från honom för att skydda mina känslor. Efter att jag byggt upp den här barriären har min fotoserie blivit ett sätt för mig att lära känna honom igen.

Jag har väl lärt mig att inte ha några förväntningar överhuvudtaget. Jag har hämtat honom från häktet. Han försöker alltid med mamma först, men om hon känner att hon fått nog vänder han sig till mig. Han kommer alltid ringa mig om han behöver prata någon, men oftast hör han bara av sig efter han kommit ur en jobbig period. Det är nog för att jag är hård mot honom och trött på att stå ut med hans skit. Men om han håller på att dö eller om han inte har något annat alternativ än att sova utomhus hör han av sig. Men jag har svårt att ge mer av mig själv till honom.

Som längst var han ren i två år. Då kände jag såklart att vår relation var väldigt bra och jag uppmuntrade hans livsstil. Han jobbade som rörmokare och verkade rätt glad. Det var lättare att vara med honom då. Hur han ser ut på bilderna reflekterar verkligen hur mycket droger han tog vid tillfället när fotot togs. När jag träffar honom vet jag direkt hur det är med honom.

Jag antar att jag ser på de här fotografierna som ett sätt att ha kvar honom i mitt liv – hålla kvar delar av honom. De är inte han, men de är mina minnen av honom. Jag tror att jag redan accepterat det faktum att han lever en väldigt riskfylld livsstil och att han kanske bara kommer försvinna en dag. Jag har varit tvungen att försöka bli av med den tanken, för jag kan inte gå runt hela dagen och tänka på det.

Jag vet att det inte finns något jag kan säga längre. Jag har gjort allt. Jag har sagt allt som finns att säga. Och han har försökt allt – han har genomgått behandling, rehab, han har varit med i Anonyma Narkomaner. Det är kanske därför vi gjort den här fotoserien. Vi kan inte prata om det underliggande problemen i hans liv, så vi kommunicerar visuellt i stället. Den här serien är ett sätt att fysiskt kunna visa relationen jag önskar vi hade.

Jag önskar att mina foton skulle kunna lösa våra utmaningar vi ställs inför som syskon. Men även om bilderna är ett sätt för mig att kommunicera kommer de inte nödvändigtvis laga vår relation.

Jackie Dives finns på Instagram.