FYI.

This story is over 5 years old.

tv-spel

De hemliga referenserna till ketamin i tv-spelet 'Ecco the Dolphin'

Om den osannolika kopplingen mellan en ketad forskare och en gullig tv-spelskaraktär.

Illustration på fodralet för tv-spelet 'Ecco the Dolphin'

Jag minns inte hur jag fick en kopia av Ecco the Dolphin. Jag föredrog att spela spel som involverade mycket slag och sparkar, och ett spel om ett valdjur som simmat vilse och letar efter sin familj borde min då blodtörstiga barnhjärna inte varit särskild intresserad av.

Det blev ändå ett av mina favoritspel på Sega; det var en frisk förändring från den knapp-pepprande tillfredsställelsen i att slå ner punkare och motorcyklister i Streets Of Rage 2. Huvudkaraktären är en delfin (uppenbarligen) som heter Ecco (duh) som blir separerad från sin flock efter att en mystisk tornado suger upp dem ur havet. Det visar sig att de har blivit bortförda av utomjordingar som kallas för the Vortex och som kommit till jorden för att skörda våra naturliga tillgångar, vilket leder till att de suger upp ett helt smörgåsbord av havsdjur. Eccos episka quest tar honom till Atlantis, innan han reser tillbaka i tiden genom en komplex serie maskhål för att konfrontera the Vortex i deras aliensamhälle – the Machine.

Annons

Relaterat: Tonics reportage om hur ketamin kan bota depression:


Ecco blev en hit för Sega Mega Drive i början på 90-talet och var början på en framgångsrik serie tills Dreamcasten gav upp. Jag hade inte tänkt på spelet särskilt mycket mellan då och nu – fram tills förra året när jag började läsa på om John C Lilly.

En gång i tiden var Lilly en omtalad och framstående forskare med ett särskilt intresse för marinbiologi och kommunikation mellan arter. I början av 60-talet fick han pengar av NASA för att undersöka om det var möjligt att lära delfiner att prata. NASA:s logik var att om vi kunde lära oss att kommunicera med delfiner skulle vi ha en bättre förståelse för hur vi skulle kunna prata med utomjordingar om de någonsin bestämde sig för att komma hit på besök.

Lilly lät översvämma ett hus i Karibien så att delfiner kunde bo så nära honom och hans forskarteam som möjligt, bland dem Margaret Howe Lovatt som tydligen hade sex med ett av djuren. Experimentet rann ut i sanden när ingen kunde få någon av delfinerna att prata (vem hade kunnat ana det?) – men ta en titt på YouTube när de försöker få en delfin säga "Hello Margaret" vilket ändå låter… hyfsat? Användbart om alla aliens hette Margaret. Lillys projekt slutade att finansieras och han vandrade allt längre bort från vetenskapen och kastade sig själv djupare och djupare in i 60-talets låtsas-mysticism och experiment med kemikalier.

Annons
John C Lilly, via

John C Lilly, via

År 1971 letade Lilly efter ett botemedel mot hans kroniska migrän, då en vän föreslog att ketamin skulle kunna hjälpa honom att bli av med det. På den tiden var ketamin inte en drog som brukades särskilt mycket, förmodligen endast rekreationellt av en mindre grupp hängivna trippare – väldigt annorlunda från sin status idag som en populär partydrog. När han var påverkad av en liten dos keta sa Lilly att han kände sin migrän bli uttryckt ur sin kropp, och mirakulöst nog fick han aldrig ett migränanfall igen. Uppmuntrad av det här utvecklade han en långvarig förkärlek för substansen han kallade "Vitamin K," och började ta det regelbundet och gradvis injicera det i högre doser.

Att endast skjuta ketamin räckte dock inte för Lilly, och snart började han ta det intravenöst inuti en floatingtank med hjälp av kompisen Craig Enright. De trodde att genom att använda sig av tanken skulle yttre stimulering märkbart förminskas, vilket skulle ge en psykedelisk, eller i detta fall en dissociativ upplevelse med en mycket högre intensitet. Ingen var riktigt medveten om att det de höll på med var riktigt jävla farligt – lugnande droger blandat med att flyta i vatten borde inte mixas i de flesta fall, och minsann – Lillys fru Antonietta var vid ett tillfälle tvungen att återuppliva honom när han nästan drunknade. Dessa experiment blev grunden till Paddy Chayefskys roman Altered States från 1978, som senare blev till film av regissören Ken Russell.

Annons

Trailer för 'Altered States'

Följden av sessionerna blev att Lilly började tro att han blev kontaktad av en organisk utomjordisk entitet kallad the Earth Coincidence Control Office – ECCO. Den här gruppen med aliens var välvilliga, allvetande och i kontroll över alla värdsliga ämnen. Förutom när de inte var så snälla alls, som när Lilly trodde att de tagit hans snopp:

"Den kvällen tog jag 150 milligram ketamin och plötsligt tog ECCO bort min snopp och gav den till mig. Jag skrek skräckslaget. Min fru Toni kom inspringande i sovrummet och sa: 'Den sitter fortfarande kvar.' Så jag skrek till taket: 'Vem är det som styr där uppe? Ett gäng galna ungar?'"

Likheterna mellan Segas Ecco the Dolphin och Lillys ketaminfantasier går inte att förneka. Det är nästan som om spelets handling är en blandning av hans intressen med delfiner och den knäppa filosofi han babblade om när han återvände till verkligheten från sina fenomenala k-holes.

Utöver ECCO stötte Lilly på en annan utomjordisk livskraft som han kallade the Solid State Intelligence. Till skillnad från varelserna från ECCO var SSI-figurerna från ett mekaniskt solsystem, och deras huvudsakliga mål var att ödelägga jorden och förinta människorasen. Det är inte alltför olikt de väldokumenterade filmiska striderna mellan köttiga varelser och avancerade AI som blivit onda, och det är inte långsökt att jämföra SSI med Eccos Vortex-fiender, de där ondskefulla delfinkidnappande rymdskurkarna.

Annons

Jag kanske börjar låta lite som Danny Dyers karaktär Moff i Human Traffic (se ovan), men jag tror att det här har mycket mer substans än andra möjliga drogreferenser i tv-spel – som de trippiga svamparna i Super Mario, eller pillrena som Pac-Man mumsar i sig medan han tar sig runt i spöklabyrinterna. Den här typen av tankar har dock alltid setts på som inget mer än stoner-spekuleringar, menlöst snack mellan två polare efter de rökt sin tredje joint, utan att någon speldesigner styrker deras argument.

Och Ed Annunziata, skaparen av Ecco the Dolphin, sa väldigt lite om Lilly, vilket får mina jämförelser mellan spelet och drogfilosofin jag läst om att se ut som ännu ett sammanträffande. Lite grävande på internet ledde mig dock till en tweet, som följaktligen postades på en fanpage på Facebook. Den är kortfattad men otroligt intressant i sitt innehåll: "Nej, jag tog aldrig LSD, men jag läste mycket av John C Lilly."

Så där har vi det, svaret från självaste skaparen: Ecco hämtade inspiration från Lilly, och det är nu bevisat att fantasier inducerade av bedövningsmedel för hästar minsann kan ligga till grund för fantastiska spel. Och om inte det är en morot för unga spelutvecklare i samtiden, då vet jag ingenting.

Den här artikeln publicerades ursprungligen på engelska i mars 2015.

Tom Jones finns på Twitter.