14-åringarna som spenderar tiotusentals kronor på streetwear

(Översta fotot: två barn med kläder från Supreme)

Klockan är elva en lördagsmorgon och drygt 200 personer köar utanför Dover Street Market i London. En kille, Colin, har varit här sen klockan tre på morgonen. Han tog ett tåg mitt i natten och har väntat i åtta timmar av en väldigt specifik anledning: Gosha Rubchinskiy.

"Gosha är en av mina favoritdesigners," berättar han, och refererar till 32-åringen som ligger bakom modevärldens nuvarande besatthet med post-sovjetisk stil. Rubchinskiy är född i Moskva och hämtar inspiration från Rysslands ungdomskultur, som han också dokumenterar. "Jag har alltid älskat sport, och Goshas designer är tydligt inriktade på det," fortsätter Colin. "Han för samman skatescenen, streetwear och high fashion."

Det är värt att nämna att Colin är 14 år. Med fyra år kvar tills han blir myndig och därmed får rösträtt går han klädd i en tvåtonad träningsoverall i velour från Supreme (butikspris: 4200 kronor) och är skrämmande artikulerad när han talar om sin stil och vad han gillar, och framför allt vad han ogillar. "Jag tycker inte [det brittiska skatemärket] Palace håller måttet längre," säger han sakligt. "Designerna är coola, men de är lite enformiga."

Nästa person är Ed. Jag vet inte vad Ed heter i efternamn eftersom han springer iväg mitt i vårt samtal, men han är 13 och har precis lyckats lägga vantarna på ett av förra årets mest eftersökta plagg: Adidas NMD "OG"-skorna (de med röda och och blåa fält på sidan.) De släpptes på nytt på Dover Street Market samma dag som Rubchinskiys nya kollektion kom ut i affärer. "Jag hade tänkt gå upp vid tre i morse men jag försov mig, så jag kom inte hit förrän vid åtta," säger han. Det resulterade i att han köpte skorna från en återförsäljare utanför och var därför tvungen att hosta upp 800 kronor extra. Men det var värt varenda krona, tycker han. "Om du går runt i Soho och har på dig något som ingen annan har känns det så bra," förklarar han. "Folk kollar på dig och ba… Det där är next level."

Sen är det 16-åriga Michelle, som senast sågs i en kö utanför Palace fram tills att hennes mamma släpade hem henne. "Jag hade stått där i åtta timmar," säger hon och flinar, "så mamma kom till Soho och skrek på mig framför allihopa." I dag har hon på sig träningsbyxor från georgiska/parisiska märket Vetements. Butikspriset för dem är knappt 5500 kronor.

De här kidsen är klädda i designerplagg från topp till tå och har kläder i garderoben som konkurrerar med folk som är dubbelt så gamla som dem. Hur blev det såhär? Varför pungar Ed ut 5700 kronor på en second-hand Supreme x Stone Island-jacka som om det vore ingenting? Hur fick det 14-åriga underbarnet Leo "Gully Guy" Mandela över 120 000 följare på Instagram bara genom att lägga upp bilder på sig själv där han har på sig de mest hajpade plaggen på marknaden?

För inte så länge sen hade unga på sig Slipknot-hoodies och Low Life-bälten med nitar och fantiserade om att deras tid som tonåringar skulle flyga förbi så fort som möjligt. Nu? Supreme; Palace; Gosha; Off-White; vintage Gucci och alla är styleade till Instagramvärdig perfektion. Och de här grejerna kostar skjortan. Vi snackar mer än 2000 kronor för vad som helst som anses vara lite exklusivt. Så vilka är de här uppenbarligen väldigt rika barnen, och varifrån kommer deras fascination för mode?

Relaterat: Tjejen som är besatt av Spice Girls:

De flesta av barnen jag pratade med bekräftade att Instagram är enormt inflytelserikt, vilket inte är särskilt förvånande. När du skaffat ett nytt plagg – särskilt om det är något som är svårt att få tag på – uppstår ett behov av att visa upp det. "Jag var först inte seriös med min insta," förklarar Colin, "men för sex månader sen tänkte jag: 'Alla andra gör det, så jag får väl också göra det ordentligt.'" Om man ser sina vänner lägga upp bilder – och komma upp i över 500 likes varje gång – så är det lätt att förstå varför någon vill vara med på det.

För de som är riktiga höjdare krävs det att man verkligen engagerar sig: Mandela lägger normalt upp bilder åtminstone varannan dag i en helt ny outfit, ofta från olika städer. Han har erkänt att han spenderat någonstans mellan 80 000 och 90 000 kronor på kläder bara de senaste två åren, men allt är en del av samma spel: jakten på något som ingen annan kommer ha. Sällsynta plagg gör att du får beröm, vilket i sin tur tystar – även om det bara är för en kort stund – den där rösten inombords som skriker åt dig att du inte passar in. När det kommer till kritan handlar det om samma gamla visa om osäkra tonåringar: behovet att bli bekräftad och accepterad. Ha på dig ett plagg med rätt märke så är du en del av någonting, även om det känns som du är 1000 mil ifrån det.

Men såvida du inte har extremt rika föräldrar, vilket de här ungarna på Instagram ofta blir kritiserade för i kommentarerna, är det ett jobb i sig själv att hålla koll på alla senaste releaser. Tonåringar i dag anklagas ofta för att vara fåfänga – en generation alldeles för besatt av sociala medier och systrarna Jenner för att bry sig om annat – men den värld som de har skapat inom den bubblan är onekligen imponerande. Många av de här barnen får inte jobba enligt lagen, så de får vara uppfinningsrika för att få pengar. Colins föräldrar köpte ett par second-hand Raf Simons Ozweego-skor till honom på hans födelsedag, vilket kostade dem 1700 kronor (butikspriset är 2600 kronor.) Några månader senare såg han en Supreme-jacka han ville ha, så han sålde skorna och använde de pengarna till att köpa jackan. Ed förklarar: "Med tiden tjänar du mer och mer pengar i och med att värdet på väldigt hajpade plagg blir högre än butikspriset, även om det redan är använt." Colin är väldigt mån om att understryka att hans föräldrar "inte gav honom några pengar" förra julen eftersom han tjänat tillräckligt mycket på egen hand genom att sälja gamla plagg, och han höll på att bli "för materialistisk," enligt föräldrarna.

Tycker han att han håller på att bli för materialistisk? Han tänker en stund. "Nej, kläder är min version av iPads, iPhones och datorer som alla andra barn köper. Dessutom ser man väldigt snygg ut."

Den här typen av mikroekonomi förekommer på många ställen, och de flesta barn är med på det. Att slänga upp sin gamla, supersällsynta Supreme-tisha på Grailed (en exklusiv variant av eBay) gör en inte till en "återförsäljare" – folk som köper hajpade plagg bara för att kunna sälja dem vidare för maximal vinst – det betyder bara att man kan finansiera sin hobby utan att behöva vara beroende av Mamma-Pappa-banken. Vissa, som 16-åriga Sophie Scott från Croydon, är väldigt emot den idén. "Jag spenderade över en månad med att hitta mina Supreme x Playboy-träningsbyxor. Varför skulle jag sälja dem? Det tar bort det roliga. Jag köper kläder eftersom jag vill ha på mig dem, inte för att göra en vinst." (Sophie jobbar i en snabbmatsrestaurang varje lördag och säger att hon betalar för sitt "eget skit .")

Men trots den uppenbara hypen, är de på riktigt intresserade av kläderna? Eller ens av mode? Ordet "hypebeast" kastas runt en hel del: folk som börjat köpa exklusiva plagg det senaste året för att det är den nya Coola Saken Att Göra. De skulle själva hävda att det rör sig om ett genuint intresse: Sophie bryr sig inte om hon kallas för hypebeast, medan Colin har skapat en väldigt tydlig hierarki för sig själv: "Tjejer i min ålder – inget illa menat, men de shoppar på H&M." Fråga dem var deras kärlek till streetwear kommer från för en ännu finare berättelse. Colin upptäckte för första gången Supreme efter att han hade hängt med äldre barn i en skatepark. "Och fastän jag suger på skateboard såg alla som hade de kläderna på sig så coola ut. Jag ville vara precis som dem."

Samma sak gäller för Sophie. Hon må vara besatt av kläder, men det går lite djupare än så. "För några år sen, innan jag började bli intresserad av streetwear, hade jag ganska dålig självkänsla," säger hon. "Till slut började jag ha på mig några grejer, typ från Palace, bara för att se vad som hände, och folk reagerade positivt. Men det kändes läskigt. Bara förra veckan köpte jag en vit Supreme-overall och hade på mig den i skolan några dagar efteråt. Jag kände mig nervös [just den dagen], men när folk säger, 'Vad fin du ser ut', så känns det väldigt bra. Det hjälpte verkligen mitt självförtroende."

Lotta Volkova, stylist på Vetements, berättade nyligen för Business of Fashion att det inte finns några subkulturer längre. Att tonåringar i dag inte ens vet vad en subkultur är. Och visst, vi lever i en värld i dag där folk är mer intresserade av att skapa ett "jag" online än att visa vad de är intresserade av i verkliga livet. Men du behöver bara titta på de här barnen för att se att de är alla del av samma stam. Till att börja med ser alla identiska ut. Emo, goth, punkare – de har bytts ut med en slags visuell identitet som gifter Supreme med Stadium. Vi är vana vid att subkulturer har sitt ursprung i en viss musikstil, streetwear handlar egentligen bara om att se bra ut, att svepa in sig själv i ett moln av arrogant nonchalans och att låtsas som att du inte precis spenderat sex timmar med att leta efter den perfekta platsen för en selfie. Kidsen kanske är för unga för att förstå symboliken med Goshas loggor med den kommunistiska hammaren och skäran, eller ironin i att dyrka ett varumärke som definierar sig med sitt förkastande av konsumtionssamhället, men har det någon betydelse? De har skapat något helt själva, något som de känner en tillhörighet till, och för det borde de få beröm.

Så är det här en grej som kommer vara hela livet för dem? Kommer de fylla 30 och fortfarande jaga efter en hoodie som kostar tre gånger mer än sitt ursprungliga pris? Colin tror inte det: "Nä. Jag vill att kostymer ska bli min nya grej." Sophie, precis som många andra jag pratat med, är inte så säker på det. "Mode är inte allt, såklart, men de här kläderna har på något sätt blivit en del av mig," säger hon. "Jag känner inte att jag någonsin kommer sluta för de har hjälpt mig att bli den person jag vill vara."

Den här artikeln publicerades ursprungligen på engelska i januari 2017. 

Louise Donovan finns på Twitter.